Riksdagsman Svedman talar inför högerföreningen.
Visby högerförening hade i går inbjudit de övriga högerorganisationerna och andra intresserade till en klubbafton, vilken blev mycket lyckad och hade samlat proppfullt hus i lokalen i Gamla borgmästaregården.
De närvarande hälsades välkomna av högerföreningens ordförande, kapten Nüs Hartzell, vilken därefter lämnade orlet till riksdagsmannen, redaktör Gust. Svedman, som i ett kort föredrag talade om Norden framtid.
Allt eftersom kriget glidit in i sitt slutskede har i samband med den allmänna debatten om freden diskussionen om Nordens framtid blivit livligare. Om målet: trygghet för de nordiska ländernas tillvaro är man överens, men då det gäller vägen dit äro meningarna delade.
De finnas, som anse, att Nordens enhet är förutsättningen för Nordens frihet. Och däri torde ligga en sanning. Men än mera visst är att bevarandet av Sveriges frihet är betingelsen för återställandet av Nordens. Skulle även vi bli indragna i kriget eller ockuperade och därmed berövade möjligheten att efter kriget göra vår stämma hörd, vore för visso Nordens läge och framtidsutsikter i hög grad försämrade, för att icke säga förmörkade.
Vårt lands geografiska läge har varit vårt förnämsta skydd mot kriget. Våra grannländer, särskilt Finland och Danmark, äro genom sina gränser till erövringslystna stormakter i ett vida farligare läge.
I fråga om formerna för Nordens enhet och de nordiska ländernas samgående ha olika förslag bragts på tal: försvarsförbund, statsförbund och förbundsstat. Diskussionen härom torde vara för tidigt väckt. Det ges många hir ler att övervinna innan man kommer dit Norge är, liksom Danmark, ockuperat av Tyskland och väntar räddningen från England. Finland kämpar mot samma fiende som Tyskland och är i krigstillstånd med England. De politiska intressen, som här gå isär, måste förenas och klyftorna överbyggas. En norrman som nordisk utrikesminister skulle säkerligen inte ha samma synpunkter på utrikespolitiken som en finne, och en finne som handelsminister kommer förmodligen inte att med samma ögon som en norrman se näringslivets frågor.
Från militärt sakkunnigt håll här i landet har betonats, att sannolikheten talar för att det blir Sverige som får bilda den egentliga slagkraften och den strategiska reserven i en sammanslutning mellan Nordens länder. Ett enat Norden skulle medföra att de olika länderna hade bättre tillgång till den tyngre och dyrbarare krigsmateriel, som numera blivit en nödvändighet. Vidare fordras enhetliga fälttjänstövningar m. m. En nordisk försvarssamverkan kräver full samverkan alltifrån försvarets uppbyggande och organisation till enhetlig ledning och användning av trupperna. Skall ett så omfattande mål kunna nås, fordras den mest fullständiga ömsesidiga förståelse, fasta föresats och oböjliga vilja att gemensamt bära alla bördor.
Likväl torde de största hindren för att varaktigt ena Nordens folk vara att finna på det folkpsykologiska planet, i olikheterna i lynne och kynne. Den norske statsministern Nygaardsvold höll i våras i London ett radiotal, vari han uttalade farhågor för att Sverige skulle vilja bli den ”ledande” nationen i Norden, något som tycktes fylla honom med stark oro. Farhågorna torde vara överdrivna. Vi svenskar ha inte svårt för att låta andra gå före oss över trösklarna.
En äldre dansk akademiker, professor Niels Nielsen, förklarade nyligen i ett tal i Studentföreningen i Köpenhamn, att han inte hörde till dem som utan betänkande och utan bekymmer anslöto sig till tanken på mycket vittgående och intima förbindelser mellan länderna i ekonomiskt och politiskt avseende.
Slutligen kan anföras en röst från Finland, förf. Nils Melander, som säger att finnarna äro rädda för att ett mera , intimt samgående med de övriga nordiska länderna, i första hand med det närmast liggande Sverige, skulle sätta sin prägel på den finska andan, vars renhet de äro måna om att bevara.
Ett enat och enigt Norden är ett mål, som vi inte få släppa ur sikte. Ett Sverige med stormaktsvasaller in på knutarna skulle försättas i ett hårt och beträngt läge. Men vägen till enighet är ingalunda lätt. Och då vi beträda den, må vi se till, att inte romantikens och önsketänkandets falska och förledande sken kasta sina strålar över den, utan att verklighetens kalla ljus får vara vägledande. Annars komma vi aldrig fram.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 9 september 1943
N:r 207