Några veckors härlig sommarvistelse på mina fäders ö har givit mig många trevliga och vackra minnen: sol över grönskande gotlandsängar, friska havs-vindar, nyupptäckta skönhetssyner i Nordens minnesrikaste stad och inte minst allt vad samvaron med släkt och andra vänner kunnat skänka. För allt detta känner jag djup tacksamhet.
Det är emellertid på. en punkt tanken ogärna dröjer: Trafiken på Visby gator, i hög grad riskfylld för fotgängare. Jag undrar, om det verkligen behöver så vara, även om man i rättvisans namn måste erkänna, att gatutrafiken i Visby är ett mera svårlöst problem än i de flesta andra städer. Men just därför är det mig en gåta, att inte polisen ingriper för att stävja cyklisternas mer än lovligt vårdslösa framfart. Att det inte sker flera olyckor än det gör, är enligt mina begrepp närmast ett under, särskilt på sådana farliga ställen som Hästgatan, Smittens backe m. fl. Borde det inte förresten vara förbjudet att cykla nedför den sistnämnda? Jag har ofta sett cyklister där och i andra backar inte bara underlåta att bromsa utan till och med oavbrutet trampa för att ytterligare öka den rasande farten. Det är väl ansvarslöst oskick. Bilar få ju i städerna ej framföras med hur hög fart som helst. Skall det då vara tillåtet för cyklister att nedför branta Visbybackar åka så svindlande fort?
Jag vet att flera fotgängare blivit offer för detta missförhållande. Det är att hoppas, att deras antal ej ökas och att både Visbybon och turisten, genom klokt ingripande av stadens myndigheter, med något så när lugn kunna vandra på den gamla kära Hansestadens gator.
Fastlänning med Gotlandstraditioner.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209