BURGSVIK.
Till förmån för omskolning av finska krigsinvaliderna hade lottakåren i Burgsvik i söndags anordnat en fest i den vackra parken vid Karlshäll. På grund av den stora konkurrensen av fester och tillställningar var ej anslutningen av deltagare så stor, som annars man väntat och önskat, men ändå kan det sägas att publiken var rätt talrik, och de som voro med finge en rik behållning av sitt festbesök och gjorde därmed också en god gärning.
Först framträdde lottakåren i samlad trupp på estraden och sjöngo käckt och vackert den trevliga lottasången. En livlig applåd belönade de käcka lottorna. Härefter framträdde chefslottan, fru Vera Hansen, Burgsvik, och
höll ett trevligt hälsnings- och inledningsanförande och hälsade först de medverkande välkomna och vände sig med en särskild välkomsthälsning till fänrik Beer, Visby, som lovat hålla dagens föredrag om hjälpverksamheten för Finlands krigsinvalider. Så framträdde bygdespeleman Olsson, Burgs. vik, och spelade några trevliga gotlandslåtar till fiol med ackompanjemang till piano som skickligt utfördes av fröken Barbro Esklund, Vamlingbo.
Sedan följde ett i hög grad klarläggande och innehållsrikt föredrag av fänrik Beer, som ,med sin fängslande framställning helt fångade sina åhörares intresse och uppmärksamhet. Ämnet för hans föredrag var Norden och det nordiska samarbetet, och hans framställning därom gav åhörarna en bättre förståelse och uppfattning av hjälpverksamheten för krigsinvaliderna. Tal. erinrade först om hur sensationella händelser möta oss och rycka oss med i uppmärksamhet, men hur den nya sensationen ställer gårdagens och längre bort liggande i skuggan och hur vi därigenom lätt avtrubbas i vår känsla. Finland stod för två å tre år sedan alldeles särskilt i centrum för vårt hi&esse. Nu får nog ej vår hjälpverksamhet samma stöd över lag som då och våra känslor måste liksom röras upp för att komma till goda gärningars verk. Det gäller att hjälpa, där hjälp behövs, och vår hjälp åt Norden är en hjälp åt oss själva. En av de förnämsta lärdomarna för oss av det rasande världskriget är behovet av sammanhållning.
Så omnämnde tala den gemensamma historien för Finland och Sverige ända sedan Erik den heliges dagar och hur denna gemensamhet även under den s. k. ryska perioden i Finlands historia uppehållits trots svårigheter. Först mot slutet av ryska väldet eller efter 1890 blev trycket från öster tryckande för Sveriges och Finlands samarbete.
Finska medborgarkriget ställde det finska folket i tvenne läger, vita och röda, men tiden under 1919–1930 utjämnade helt denna gräns och Finland blev en 100 procent sammanhållande stat. Mellan Sverige och Finland har sedan länge varit ett kulturellt samarbete och ett gemensamt intresse på världshandeln, där man med gemensam strävan uppnått för de båda länderna gemensamt bättre villkor. Inom det militära har ej sammanhållningen varit densamma. Under de hundra dagarnas hårda vinterkrig stod Finland ensamt i kampen mot Ryssland. Det är dock sannolikt, att Sverige handlade riktigast genom att förhålla sig neutralt.
Vår hjälpverksamhet mot Finland torde nog kunna sägas varit bestämd dels av ekonomiska bevekelsegrunder som ett rent svenskt intresse och att det är vår egen fördel att Finland kan hålla ut så länge som möjligt, dels som en reaktion som utlöstes hos alla vid det ryska överfallet på Finland och för hjälpens egen skull. Med tacksamhet erinra vi de stora industriernas hjälpaktion och menige mans spontana hjälp till det finska folket. Sedermera kom hjälpen att inriktas på Finlands barn och en ny hjälpverksamhet har uppstått genom omskolningen av finska krigsinvalider för att genom ett nytt yrke då de inte längre kunna utföra sitt gamla giva dem framtidsmöjligheter att själva förtjäna sitt livsuppehälle. Denna verksamhet skildrade tal. på ett verkligt varmhjärtat sätt och återgav en personlig upplevelse från ett möte med finska studenter, som blivit krigsinvalider, och huru dessa buro sin tunga lott med hjältemod och ett beundransvärt glatt sinne. Till sist manade tal. till en fast och beslutsam beredskap, ty ingen vet hur kriget kan svänga om för vår egen del.
Med en ihållande och varm applåd avtackade tal. för sitt goda och dagsaktuella föredrag. Sedan följde några trevliga festnummer, bl. a. tre små trumslagare, som sjöngo sin glada visa och därpå följde sång av ”tre trallande jäntor” och vidare fiolmusik av hr Olsson med pianoackompanjemang av fröken Esklund. Varje nummer belönades med hjärtliga applåder.
Så framträdde kyrkoherde F. Ternéus och höll en av både känsla och rika tankar buren avslutningsbetraktelse och hade som ämne för denna ”Fred och frihet”. Ingen fred finnes utan verklig frihet, men friheten skall bäras upp av en levande gudstro, annars är allt endast ord och självbedrägeri. Tidens skakande händelser och världskrigets fasa har lärt oss var fred och frihet betyda för ett folk och att det folk som för sin frihet har en kristen tros grundval kan det aldrig finnas en undergång. Dess frihetskrav skall aldrig dö. Efter föredraget sjöngs första versen av psalmen ”Bevara, Gud, vårt fosterland…” Kyrkoherdens föredrag formade sk även till en varm vädjan för festens syfte. En del arrangemang för ekonomskt stöd åt festen vår även anordnad och allt lyckades utomordentligt väl.
KÄLLUNGE.
Olycksfalls- och sjukvårdskursen i Källunge, som pågått i 6 dagar, och vari även ingått en praktisk övning med hemvärnet under ledning av landstormslöjtnant C. A. Broander, avslutades i måndags kväll. Avslutningen skedde i samband med ett samkväm i folkskolan, där kursdeltagarna ordnat ett trevligt kaffebord. Rödakorskretsens ordförande, agronom Waldemar Ericsson, avtackade syster Gunhild Eriksson och överlämnade som minne ett bokverk, ”Den unga lyriken” av Sten Selander, samt ett presentkort och ett fång vackra rosor. Allsången klingade ,och stämningen var glad och god. I kursen ha deltagit ett 20-tal personer jämte hemvärnet.
Detta.var den sista kursen på Gotland på en längre tid och den tredje i ordningen i Källunge.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 15 juli 1943
N:r 159