Biskopsord vid invigningsfesten på Gutavallen i går.
Barnens dag anno 1943, som ju pågår i dagarna tre, hade i går en lyckad upptakt med invigningsfest på Gutavallen, marsch genom stan av I 18:s musikkår och ett brokigt folkliv på paviljongsplan och stranden, där attraktionernaå voro många ty de voro legio. Det hela var en upptakt, som bådar gott för fortsättningen av denna årets största folkfest, och ”generalen” ingenjör Lyttkens sken också i kapp med de tusende lamporna, när han såg hur skarorna tätnade och följaktligen allt flera sköna sekiner samlades i de kassor, som sedan under två åv skola utgöra det materiella underlaget till Visby barnkrubbas gagnerika verksamhet. Man bör kanske inte tippa — men håller bara vädret vad det lovat, blir det fortfarande ”svag vind, uppehållsväder och varmt”, då tro vi bestämt att årets barnens dag kommer att lämna kassarekord.
Upptakten var «alltså musikkårens marsch genom staden, vilken startades från Söderport strax efter kl. 6 och som mål hade Gutavallen, där väl inemot tusen personer samlats för att lyssna till biskopens invigningstal och beskåda den idrott i mera skämtsam farm, som förekom därute. Musikkåren inledde ”programmet med en konsertavdelning under dir. Baltzar Bäckströms ledning — man spelade marschen ”Under blågul fana” av Widdvist och ett potpurri på gotländsk bröllopsmusik, som livligt applåderades.
Det vackraste Visby äger är barnen.
Biskop Ysander tog därefter till orda för följande invigningstal:
Det var en gång — så börja alla sagor — och så måste vi ju börja, när det gäller barnens fest på barnens dag — det var en gång en liten herre och en liten dam på 5—6 år, som sutto ytterst på var sin kant av en gungbräda.
De hade nämligen råkat på kant med varandra. Sådant lär hända både i yngre och äldre år i kavaljerskapet. De satt mycket tankfulla och tysta. Eller för att tala uppriktigt — de trurade, Och de letade efter något dräpande fult att säga till varandra. Sådant händer endast i de allra yngsta åren.
Så fann pojken sin replik — ibland är pojkar riktigt snabbtänkta. ”Du”, sa” han, ”om jag skulle säga allt vad du vet, så skulle det inte ta mer än en minut.” Flickan satt tyst ett tag. Hon kanske inte var säker på att inte pojken hade rätt. Men så svarade hon: ”Och du, om jag skulle säga allt vad både du och jag vet så skulle det inte heller ta mer än en minut” När jag fått i uppdrag att öppna denna sommarfest som är ägnad de små, pojken och flickan på gungbrädet och minst 50 andra, så vill jag göra det på barnens eget vis, d. v. s. det skall inte ta mycket mer än en minut.
Detta beror inte på, att Ni och jäg vet för litet om dessa små, om deras behov och vad gott vi önskar dem. Allt detta är bara så självklart och öppet för våra ögon.
Det har sagts, att något av det vackraste Visby har, är de små stugorna på Klinten, särskilt de, där man hela gatan utefter kan hålla tummen i takrännan. Jag skall inte nu yppa egen mening om denna bebyggelse. Men jäg vet en stuga där, som verkligen är värd att titta på. Gläntar man på porten en förmiddag, kan man få se det absolut vackraste som Visby äger. — Där leker på gårdsplanen en stor skara glada barn. Det är Visby barnkrubba, vi kommit till.
Ett hem för kärlekens möda och ostörd barnaglädje.
Vår barnkrubbas sociala insats är tyst med omistlig. Hur många föräldrar, som ha sin förvärvsgärning utom hemmet och som vant sig att med trygghet få lämna barnen i god och sakkunnig vård i krubban, skulle icke få ökade och tunga bekymmer om detta barnhems dörr blev stängd. Hur många småttingar skulle inte då av brist på tillsyn fara illa, både kroppsligt och andligt. Detta barnhems fortbestånd och vårdnad är vårt gemensamma ansvar. Den inkomst, som dessa dagars sommarfest kan ge, skall nu för två år framåt hålla hemmet vid makt, hemmet för Visby framtid, ett hem för kärlekens möda och för ostörd barnaglädje.
Barnens dag behövs, till fromma för de små. Skulle någon tycka det onödigt, att vi andra som vuxna barn ha roligt tillsammans för detta goda ändamål, att vi alltså borde vilja stödja detta goda verk även utan att själva få så mycken glädjevaluta för slanten ja, då beklaga vi, att våra inträdesbiljetter gjorts så billiga. Saken själv var ju värd mycket mer. Och festligheten som bjuds, blir alldeles gratis.
Låt mig också få peka på ännu en sak, Den hör verkligen med till barnens dag. Det viktigaste ansvaret för barnen finns det inga biljetter att köpa sig fri från. Och det ansvaret fylles inte genom vad vi ge — utan lika mycket genom vad vi äro, i osjälviskhet och dagligt föredöme. — ”Vi alla furstar där barn vi blicke, men vuxna kungar vi finna icke.” Kanske beror detta på, att barn är så läraktiga. De se på oss och gör som vi och bli som vi.
Att ha barn i sin närhet — och vem har inte det — är ett mäkta stort ansvar. Det borde vara den bästa hjälp till självuppfostran. Man har gäcksamt kallat vår tid ”de lydiga föräldrarnas tidevarv”. Låt oss ta bort udden och acceptera. När vi vuxna bli lydiga, det vi böra lyda — skall detta speglas i kommande släktens karaktär och viljedaning.
Riktiga barn ha alltid roligt tillsammans.
ja ens dag — en glädjefest för vuxna. Jag kan inte ställa samman de orutan en varm tacksamhet. Hur många folk i Europa ha möjlighet till idyllen i dag. Vi sörja över telegrammen om hur oersättliga kulturvärden, hur tusenårskatedraler i vanvettskriget grusats. Vad skola de en gång tänka om vår tid, de som nu äro barn.
och likväl måste jag säga mig, att hundra Kölnerdomar litet väger mot ett enda levande barn. Världens hjärta slär i mödrars ängslan för sina små.
Vår ödmjuka tacksamhet att ännu skönas från denna, krigshemmens, vånda bör ge den djupaste glädjetonen åt det ansvar, som unnas oss att taga för våra barns dag och morgondag.
Barnens dag — en glädjefest. Det Här sannerligen en djup mening för eftertanken.
Ju mer vi ta detta på allvar, dess senare ha vi rätt att själva vara vuxna barn i vår samvaro här. Och riktiga barn, både vuxna och små, ha alltid roligt tillsammans.
Därför blåsa vi nu glädjen in, den okonstlade och ljusa. — Har jag svikit mitt löfte och nyttjat mer än en minut? Kära, låt oss inte ”trura”. Jag erkänner tvärt: Skulle allt det sägas, som vet och som Ni kommer att få va om barnen dag i Visby 1943, så tar det nära på tre dar. De dagarna månde nu begynna.
Siste man kom först.
Så var det klart för dagens ”idrottsliga” Prestationer. Ledaren Bertil Björck kallade sina trupper till ordning och starten ???? ?ör?t för långsam cykling från ena målburen fram till mitten av plan. Och det gällde inte bara att komma sist — varje herre skulle dessutom ha en dam som passagerare på ramen, vadan man förstår, att det blev en ganska vinglig färd, där majoriteten av de sju ekipagen måste ge upp innan målet var nått. Egendomligt nog segrade en av Gotlands mera kända snabbåkare, nämligen Egon Nilsson, Visby cykelklubb, med Maj-Britt Pettersson på ramen, och paret bärgade därmed ett par supébiljetter till paviljongen. Tvåa blevo K..G. Johansson och Kerstin Lundgren, trea Allan Lundgren och Ingrid Ekelund.
Västa kämpalek utspelades på den vågräta stången, där ett antal herrar med friskt öå dammade på varandra till -publikens ogemena glädje, Här var det fråga om utslagstävling, och i den första matchen fick Olle Hillding efter segt motstånd se sig slagen av Martin Olin, Bertil Strandbäck, I 18, dukade under för ymnasten Bengt Persson, Seth Nilsson lämnade walk over till Erik Johansson o. Göte Widing överrumplades totalt av C. G. Culmsees blixtanfall. Det var kvällens kortaste uppgörelse med platt fall efter några sekunder. I semifinalen klådde Martin Olin Erik Johansson, sedan den senare tappat sitt ”vapen”, varjämte Culmsee, som var suverän i denna gren, klådde Bengt Persson efter en hård uppgörelse, Finalen slutade med seger för Culmsee över Olin, varjämte Persson med första slaget fällde Erik Johansson till marken och därmed bärgade tredjepriset.
”Gotlands Gunder” mästare i parlöpning.
I den därpå följande parlöpningen ställde tre par upp. Det gällde här att fortast möjligt klara av ett banvarv sammankopplad vid ena vristen med sin moatjé, och här segrade ”Gotlands Gunder” Ernst Andersson och Maj-Britt Pettersson med god marginal före Gunnar Wall och Thua Persson och Allan Jacobsson—Kerstin Lundgren.
Skämtstafetten blev ett publiknöje av betydande mått, ty de åtta startande lagen hade förvisso en hel del besvärligheter innan målet nåddes, Tävlingen var uppdelad på fyra sträckor på vardera femtio meter, varvid första etappen omfattade säcklöpning, den andra av löpning med en. sked plus iliggande potatis i munnen — d. v. s. potatisen skulle ligga i skeden, vilken i sin tur hölls i munnen — tredjemännen avverkade sin sträcka springande baklänges och slutsträckans löpare hade det verkligen besvärligt med klättring genom en stege och som slutprestation upphämtande av en tioöring med munnen ur ett handfat, fyllt med mjölkblandat ochföljaktligen ogenomskinligt vatten. Just detta sista moment vållade en hel del besvär för de stackars tävlande, som använde de mest olika metoder för att komma åt myntet — ja, det var t. o. m, en som drack ut allt våttnet för att göra saken lättare men det systemet resulterade tyvärr i en avsevärd tidsförlust. Till” glädje för dem, som med sorg ser hur den berömda svenska ärligheten alltmera kommer i skymundan, kunde tävlingsledaren efter loppet meddela, att han fått tillbaka alla tioöringarna och att det var samma mynt som ursprungligen legat i faten. Ingen hade alltså startat med en tioöring i munnen för att på så sätt få en mera lättköpt seger! Klar segrare blev I 18:s IK med grossisterna på andra plats, varefter följde 10 batt. A 7, VIF:s damlag, Kårstaben A 7, Gute och A 7 IF. AIK måste diskalificeras, då slutmannen råkade välta omkull handfatet och näppeligen kunde slicka i sig tioöringen direkt från moder jord.
Sedan SGU:s folkdansare därefter bjudit på en trevlig uppvisning avverkades kvällens sista tävling, stafett 12X100 m., där A 7, VIF, AIK och I 18 ställde upp. Det blev en spännande uppgörelse, där AIK ledde ganska länge men så småningom förvisades till tredje plats efter I 18 och A 7. Under publikens vilda hejarop gingo infanteristerna i mål på tiden 2,26, medan A 7 hade 2,31, AIK 2,32 och VIF 2,35.
Attraktionernas mångfald på paviljongsplan.
Därmed var det slut för dagen på Vallen, och med musikkåren i spetsen tågade tävlande och publik till paviljongsplanen, där man som ovan nämnts hade de allra bästa möjligheter att göra av med den lilla kassa man eventuellt lyckats skrapa ihop. Där prövade den flertusenhövdade publiken med verklig optimism de många olika sätt på vilka man utan större tidsutdräktkan förlora femtio öre eller mera, där åkte man karusell och där dansade man gammal dans på den romantiskt belägna banan ute på stranden eller swingade efter mera tidstypiska toner på stora dansbanan, där samlade illusionisten Swallinger fulla tält vid sina roliga seanser och där stod man med hjärtat i halsgropen, då svajmastfenomenet Wybierala gjorde sina halsbrytande trick. Under kvällen delade även ingenjör Lyttkens ut de priser,, som tidigare erövrats på Gutavallen, publiken applåderade, och allt var precis så gemytligt och trevligt som det bör vara på en barnens dag.
Men ännu ett par dagar skall karnevalsstämningen råda i Visby stad, i ytterligare två solvarv får sparpropagandan finna sig i att vara detroniserad, medan Det Givmilda Slöseriet vikarierar och styr om, att Barnkrubban måste köpa ett större kassaskåp — mycket större — för att kunna härbärgera alla de prasslande sedlar och klingande slantar, som den gutniska allmänheten knappast har möjlighet att placera på ett bättre sätt. Det blir ju utdelning på kapitalet ögonblickligen i form av glada kvällar — och bättre valuta kan man väl knappast få för pengarna i dessa f. ö. ganska påfrestande tider.
Enligt barnens dags kansli besöktes Gutavallen av omkring 1,000 personer, över 3,000 roade sig på paviljongsplan, 2,800 dansade under kvällens lopp och drygt 2,000 tombolalotter såldes.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 Juli 1943
N:r 173