Berlinbrev till Gotlands Allehanda
av Örnulf Tigerstedt.
Berlin den 6 juli 1940.
Det hela är verkligen som en saga. Ännu för tio år sedan var det inte många här i världen som togo Adolf Hitler och hans nationalsocialister på allvar. ”En krisföreteelse, vad mera” Ännu sommaren 1931 skrattade man besvärat: ”Nåja, ledda av klokt folk kunna de kanske göra något nytta för en regeneration hos oss”, hette det i Lübeck. ”Men de komma att försvinna så snart det hela ordnat upp sig”. Så kom året 1932. Jag låg som journalist i de brunas stormlokaler ute i de vildaste slagsmålskvarteren och fick en klar inblick i huru det i verkligheten såg ut på djupen. På Buccaniärklubben var man dock fortfarande skeptisk. På Knickerbockers kontor sammanträffade jag med denne herres sekreterare. ”Nazis, bah. Det blir nog inte något så märkvärdigt. Har Ni läst deras program? Det är ju inget program. Det är en cocktail”. Och herr sekreteraren lade benen på bordet och fördjupade sig i sin tidning.
Men i dag. Ja i dag — åtta år senare — är Adolf Hitler inte bara obestridd herre i Tyskland utan den starkaste mannen i hela vår världsdel. Rhenlandet — Saar — Österrike — Sudetområdet — Prag — Memel — Danzig — Polen — Danmark — Norge — Holland — Belgien — Frankrike. Kurvan är helt enkelt svindlande. Och nu efter Compiegne sitta folk Europa runt och grubbla över det till verklighet vordna problemet: Europas omgestaltning, det tyska storrummet, de europeiska staternas ekonomiska, kulturella och politiska gruppering kring detta storrum. Ännu återstår England. Det kan dröja veckor, kanske månader innan det avgörande slaget fallit. Ingen med anspråk på ett reellt tänkande kan dock numera komma ifrån det grundläggande faktum Europas tyngdpunkt har förflyttats. Såsom den en gång varit i Rom, i Paris, i Madrid och under de sista århundradena i London så har denna tyngdpunkt nu förflyttats över till Berlin. Vi leva uppenbarligen i ett år då historien sätter punkt för ett gammalt och påbörjar ett helt nytt kapitel. Man förstår inte på vilket sätt man sakligt skall kunna vederlägga detta grundläggande faktum. Stora delar av vår världsdel är erövrad av centralblocket. Rumänien har radikalt sadlat om. Turkiet har trots avtal inte ingripit på västmakternas sida. Bulgarien ser norrut. Egypten har ej fåtts med i kriget. Spanien fixerar med allt hotfullare blickar Gibraltar. Oran har i historiens blad inskrivits som en parallell till det engelska eldöverfallet på den danska flottan vid Köpenhamn under det napoleonska krigets dagar. Irland är ett stort frågetecken. England står kusligt ensamt.
Det är därför ingenting förvånande att man i Berlin under den senaste tiden mera talat om freden än om kriget. Det har inte varit mer än tre larm här under hela kriget, det senaste med åtföljande bombfällning i förorten Babelsberg vid tidpunkten för den finska handelsdelegationens vistelse härstädes. Stämningen är lugn och förtröstansfull, fast och segerviss. Inget fjäsk i ämbetsverken, muntert massbadliv ute vid Wannseebad om söndagarna. Mat finns tillräckligt, endast fett- och köttransonerna kunde vara rikligare, i synnerhet de förra. Tilläggsranson lär enligt vad det glunkas vara att vänta i augusti. Det enda verkligt nervpåfrestande — i synnerhet om man råkar höra till det täcka könet — är den högre punktmatematiken beträffande kläder. Så och så många punkter per person och år. Så och så många punkter för ett par underbenkläder, så och så många punkter för en skjorta: Så och så många för en kostym etc. Att hamna i ett damsällskap där det diskuteras punkter gör en oinvigd snabbt tämligen yr i mössan. Ja, armen måste naturligtvis gå framför allt annat. Men djupt i kvinnosjälen är rotad den för oss män så behagliga driften att vara chic. Och att vara chic per punkter hör inte till det lättaste i världen. Hattar äro dock fria och sommarens hattmod i Berlin är inte alls tokigt. ”När slutfreden omsider kommer blir allt förresten annorlunda”. Jag undrar om inte avskaffandet av klädespunktsystemet blir ett av de första tecknen på en gryende normalisering. Klädespunkterna och — skoinköpsintygen. Att köpa skor eller att halvsula gamla hör minsann inte heller till de mera nervlugnande sysselsättningarna i dagens Tyskland. Men som sagt: armén slukar ofantliga mängder av allting. ”Vänta till efter kriget då vi byggt upp Europa igen”.
Detta Europas återuppbyggande, den kommande ekonomiska och politiska nyorganisationen — detta är vad man här mest talar om just nu. ”Ja”, sade mig chefredaktören för en ekonomisk tidskrift, ”det är två principer vi komma att bygga på. Det får inte finnas några arbetslösa. Och det måste bli en ekonomisk samordning i vår världsdel. Den europeiska konserten inom varuproduktionens och varuutbytets område skapad av en samspelt orkester måste bli verklighet. Det är segerns konsekvens att Centraleuropa härvid kommer att spela dirigentens roll. Inte för att förtrycka och slå sönder utan just för att få ut det bästa av varje musiker. För honom själv och för hela orkestern”.
”Just det”, ingöt grannen, en nationalekonom med utpräglade intressen för Nordens problem, ”Norden har sin cellulosa. Vi ha numera också en hel del cellulosafabriker. Men det är inte alls sagt att de komma att bibehållas. Man kan mycket väl tänka sig att Norden just får cellulosan och varför inte papperet på sin lott medan vi bygga upp en på cellulosaimport baserad förädlingsindustri för hela orkestern. Konstsilke, kläder, sprit — det är ju tämmeligen mycket man kan göra av den råvaran”.
”Däri ligger just kärnan”. Det var en liten glasögonprydd hamburgare som talade. ”Vi vill under inga förhållanden ha att göra med vita får som vi klippa ett par gånger om året. Vi eftersträva ett positivt medarbetarskap och vi bygga på den ömsesidiga, nyttan. Vi tro att verkligheten mycket snart kommer att göra det klart för folken att det inte är rovdrift vi eftersträva. Betänk att vi i detta ögonblick inte bara ha ansvar för oss själva utan för hela det europeiska rummet. Vi ha inget intresse av att gå den napoleonska centraliserings- och erövrarvägen”.
Orden fastnade i mitt minne. Tysklands ansvar inför historien och Europa är i dag ofantligt. Problemen äro otaliga och ökas för varje dag. Där är Danmark med sin hotade kreatursavel och mjölkproduktion. Där är Norge med sin sjöfart, Finland med sin trävaruexport om c:a 82 % av totalexporten. Där är Balkan med sin, primitiva standard och det högt kultiverade, tättbebyggda Holland-Belgien, som i så betydande grad är beroende av det stora kolonialområde som för tillfället ligger utom räckhåll. Och så hela östproblemet med allt vad det till äventyrs kan draga med sig. ”Arbete och uppgifter ha vi gudinog för de närmaste hundra åren. Därom kan Ni vara övertygad”. Jag tänkte på autostradorna och de pågående kanalbyggena. Vattenvägen Östersjön —Svarta havet och vattenvägen Nordsjön—Svarta havet med exempelvis Bodensjön som någon slags centralbassäng. Man börjar så småningom ana vart allt detta syftar i sin förlängning mot det Paneuropeiska storblocket. Konceptionen är fantastisk och man kan naturligtvis ställa sig skeptisk. Dock har man på känn att det ej vore för tidigt om man till den rent negativa skepsisen även lade en nypa allvarligt positivt övervägande. Det finns ett litet men betydelsefullt ord som ger tungt vägande skäl för ett dylikt övervägande. Det ordet är — Compiegne.
Idag anlände plötsligt Hitler själv med stort följe till Berlin och mottogs med stormande ovationer, flaggning och blomsterströdda gator. I morgon kommer Ciano. Det är med andlös spänning man väntar de närmaste dagarnas utveckling. Är det Balkan? Är det Afrika? Är det den avgörande signalen för storanfallet mot England?
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 Juli 1940
N:r 163