Modernt ostmejeri. — Cementtegelindustri. — Fjäderfäavelscentrum. — Den gotländska idrottens högborg.
Kring så gott som varje järnvägsstation ha så småningom en del bebyggelse vuxit upp och där betingelserna på orten för ett fortskridande varit goda, ha samhällen bildats. Stånga är just en sådan ort, där möjligheter för samhällsbildande föreligga. Visserligen hör inte Stånga ännu till de större samhällena på Gotland, men är icke förty redan av viss betydelse ur olika synpunkter. Bl. a. kan nämnas att Stånga har det modernaste mejeriet på gotländska landsbygden, dit stora mjölkmängder eller grädde från skumstationer dirigeras.
När Stångamejeriet för ett par år sedan togs i bruk, gavs i Gotl. Allehanda en ingående beskrivning om mejeriet och upplysningar om dess resurser etc., varför vi nu nöja oss med några aktuella meddelanden, som mejeriföreståndaren Sven Alm lämnar oss:
Två ”lökperioder” i år.
Någon katastrofal nedgång i mjölktillgången har det inte varit här, säger hr Alm. Och detta beror på att många av våra leverantörer haft tämligen bra myrbeten. När det var som bäst var det cirka 12,000 kilo mjölk pr dag.
Har Ni det besvärligt med lökmjölken?
Ja i år har det varit särskilt besvärligt. I våras ystade vi förstås det allra mesta av ”lökmjölken”, så vi ha inte haft några klagomål. Hög-sommarbetet var det som bekant icke mycket bevänt med på de flesta håll, men här gick mjölkmängden inte ned mer än cirka 1,000 kilo pr dag. Efter det senkomna regnet blevo betena bättre, men dessvärre frodades även löken. På så sätt fingo vi en extra period om tre veckor, då mjölken smakade lök. Nu saknas det inte bete, men det är för kallt och då sjunker mjölkmängden igen.
Vi få vidare veta att mejeriet i Stånga får grädde från mejeriet i Hemse och all den mjölk, som förut lämnades till det numera nedlagda mejeriet i Etelhem förutom den ordinarie mjölkmängden från ortens leverantörer.
Cementtegelindustrin.
När man på tåget färdas genom Stånga, kan man inte underlåta att lägga märke till en rätt stor fabriksbyggnad intill järnvägen och upplag av cementrör, tegel o. dyl. Och när man kommer in i samhället, fångas blicken av ovanligt trevliga tegeltak. Att takteglet och cementrören komma från Stånga taktegel-fabrik kan man ju räkna ut. Men eftersom vi inte hört något närmare om tillverkningen i fabriken titta vi in som hastigast.
Livlig efterfrågan på rör av vissa dimensioner, taktegel och en del specialbeställningar gör att man har fullt upp att syssla med. Bristen på arbetskraft är naturligtvis besvärlig, men genom att utnyttja även nattimmarna ibland, har man lyckats effektuera order på rör till flygfält, brotrummor, specialbyggda kabelskydd för att inte tala om tak-och byggnadstegel.
Råvaran — granitsanden från ett grustag i orten — lär vara av bästa beskaffenhet vilket icke är minst viktigt för att de färdiga fabrikaten skola få en hållfasthet, som motsvarar fordringarna. Naturligtvis inskickas prover till Statens provningsanstalt, och det har därvid visat sig att materialet är av yppersta kvalitet.
Verkställande driftschefen herr A. Bergström är inkallad för beredskapstjänst, men vi blevo ändå välvilligt visade omkring för att titta på vibratorer och andra maskiner, som med precision forma de olika fabrikaten. Fabriken sysselsätter över 10-talet arbetare, d. v. s. om inte en del äro inkallade, då man måste anlita nattskift.
Ovanlig rikedom på fjäderfä och ägg.
Det är. gott om både stora och vackra gårdar i Stånga och att det på lantgårdar finns höns och andra fjäderfän är inte så särdeles underligt. Men när man gör en lov i omgivningarna kring stationssamhället, förvånas man över att se så stora hönserier och vid snart sagt varenda gård. Förklaringen till att fjäderfäaveln omfattas med så stort intresse är väl närmast den: att man vill tillföra lanthushållningen nya näringsfång. Äggpriserna äro ju rätt höga f. n. och kan man bara lura pullorna att värpa flitigt, bör hönseriet ge en slant.
— En hönsgård måste emellertid skötas rationellt, Säger herr Gösta Stenberg, som på vårarna är alla kycklingars vän men på hösten pullornas ”fiende nr 1.”
Herr Stenberg upplyser oss om, att han har en äggkläckningsanstalt med sju kläckningsmaskiner, varifrån levereras daggamla kycklingar till hönsuppfödarna i länet. Mer och mer börjar man övergå till att köpa kycklingar, för då slipper man alla besvär med opålitliga ligghöns. Det lär gå alldeles utmärkt att föda upp kycklingar från kläckningsapparaterna, och inte heller synas kycklingarna taga skada under transporten. En hönsgårdsägare talar om att han köpt 100 kycklingar och varenda en klarade sig. Ett villkor är att de nyfödda kycklingarna inte få någon mat första dygnet.
Tidigt på våren börjar kycklingleveranserna och pågår en tid frampå försommaren. Tusentals kycklingar levereras till hönsgårdarnas ”kolmödrar” eller andra värmeapparater, som ersätta ruvande höns.
När den värsta värpperioden är över, skattas hönsgårdarna på de individer, som anses vara i det närmaste utvärpta. Hönorna ha lagt på hullet och äro färdiga att lämna sin tribut på köttmarknaden. Och då far hr Stenberg omkring och samlar upp massor av höns. Hundratals höns utlastas från Stånga varje dag i början åv veckorna, för att exporteras till fastlandet.
Idrottsföreningens högborg.
Medan vi äro i Stånga är det självfallet, att vi hälsar på hos Stångaspelens general, skollärare R. Dahlgren. Stånga industrier och deras utmärkta produkter i all ära, men vad som gjort Stånga känt långt utanför landets gränser är som bekant Stångaspelen, varvid gotländska idrottslekar utövas. Skollärare Dahlgren har med liv och lust gjort allt för att popularisera de speciellt gotländska sportgrenarna. Han har samlat både äldre och yngre och väckt deras intresse och länge själv aktivt deltagit i tävlingar. En grann prissamling varslar om många segrar och goda placeringar i tävlan med eliten av stångstörtare, varpkastare och pärkspelare etc.
Herr Dahlgren har emellertid inte vilat på sina lagrar genom att organisera Stångaspelen, utan han har även skaffat stångaborna Malmgard, en byggnad, som rymmer en av länets största och bästa hörsalar. Där finns en bra scen för teater och annan underhållning. Som biograf är lokalen förstklassig och blir ännu bättre, när vissa anordningar utförts för att ljudet till filmerna skall bli riktigt njutbart.
Hur kom herr Dahlgren på den iden att gå i bräschen för skapandet av en så gentil byggnad här ute på landsbygden? Det är ju inte så underligt om man frågar därom, för Malmgard är så stor och så präktigt inredd, att man tycker det skulle vara vanskligt att realisera ett sådant byggnadsprojekt.
Jo, jag tycker att ungdomen bör samlas och ledas. Och om vi äldre äro med i leken och umgås med ungdomarna, så kan man vara viss om att nöjena bli värdigare. Om ungdomar lämnas åt sig själva och samlas i mindre sällskap kanske halvt i lönndom, så kan man befara att nöjeslivet drages ned genom olustiga yttringar av ett eller annat slag. Om ungdomen skall fostras till goda och nyttiga medborgare, måste de äldre göra något för att så skall kunna ske. Och så grodde klen för lämplig samlingslokal.
Men Malmgard kom nog inte till utan vissa svårigheter, men nu kunna vi glädja oss åt att även motståndarna till bygget, inse fördelen av en central byggnad för olika slags festligheter och andra ändamål. Och så kan nu kommunen håva in en vacker slant i nöjesskatt …!
Törs man fråga hur det hela har finansierats och om det ekonomiska resultatet är tillfredsställande. Ett ljust och frodigt leende lyser över Malmgardsbyggarens anlete, då han svarar:
Det har gått bra i. lås. Och detta tack vare att vi ha hjälpts åt lite till mans. Våra vänner och gynnare ha var och en hjälpt till efter bästa förmåga. Vi kunna även se på framtidens ekonomi med lugn tillförsikt. I år har Malmgard tagits i anspråk för militärsjukhus, men nu kunna, vi åter hyra ut lokalen för teater, biograf o. s. v.
Från Malmgard bege vi oss till skollärarbostället och skolan, som äro vackert belägna strax invid kyrkomuren. Ovillkorligen lägger man märke till ett otal starholkar, som äro uppsatta i träden på skolplanen och närmaste omgivning. Förklaringen är följande:
Tornsvalor som bo i starholkar.
I slöjden, säger hr Dahlgren, låter jag pojkarna göra starholkar ibland. När de själva hålla virke få de ta holkarna med sig hem, men när skolan tillhandahåller materialet, stannar holkarna i skolans ägo. Och sedan sättas de upp efter hand.
Men det är inte bara starar, som bo i holkarna, utan även tornsvalorna annektera dem för sina reden. Det är ganska lustigt att se när tornsvalorna i svindlande fart dyka in i starholkarna. Härom året gick det hett till mellan starar och tornsvalor, för stararna hade inte sina ungar flygfärdiga, när tornsvalorna komma anstormande för att taga holkarna i besittning. Det blev heta duster mellan de ordinarie ”hyresgästerna ” och inkräktarna, och de stackars stararna vågade inte lämna sina bon titan bevakning. I regel ha stararna undanstökat sina bestyr och då kunna tornsvalorna segla in utan störningar.
Skolbarnen få på lediga stunder även ägna sig åt odling av gurkor och diverse andra saker. Intresset är mycket stor för dessa odlingar, som ge de unga odlarna en vacker slant för mödan. Vid annat tillfälle kanske vi återkomma med närmare upplysningar om odlingsresultaten.
Geo.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Oktober 1940
N:r 230