Det har blivit höst igen, och samhällets långa lönnallé har gulnat. Då och då dalar ett färggrant blad ner,på den blänkande våta betongen, och luften är ljum och fuktig. Genom den täta dimman skymtar man silhuetten av husraderna; dimman sveper in allt i ett dok av enformigt grådask, och man kunde en sådan dag lätt förfalla till betraktelser över alltings förgänglighet. Annorlunda är det, när solen strålar på de prunkande höstfärgerna och himlen är hög och klar. Då faller det sig naturligt att se hösten som den är, när den är som bäst: en sällsynt vacker tid, fylld av strävsamt arbete med att bärga vad vår och sommar producerat.
Var och en vet, att den egentliga hösten är bondens kanske mest ansträngande tid. Han har då inte varken tid eller lust till att meditera om fallande regn och gula blad i dimma. ’Regnet känner han under knäna, där han ligger på den våta leran och nackar betor dag efter dag, och dimman bättrar gärna på en god förkylning. Skiner solen — ja, då är det kanske kallt med värkande leder och nygel i fingrarna. Men ingenting hjälper, och så länge en beta finns i jorden får det värka.
Förr hade man inga betor…
På den tiden, då vi ännu inte odlade sockerbetorna, tedde sig hösten inte på samma sätt för jordbrukaren. Då var skörden redan tidigt under tak, och med fyllda matförråd höll man kalas så ofta tillfälle och anledning gavs. Mest var det bröllop — de som skulle gifta sig gjorde det i oktober. Denna uråldriga sedvänja försvann med den nya tiden. Man har inte lust att tillbringa sin smekmånad på betstycket. För att nu återgå till samhället och betongen, så är det ett välkänt faktum, att oktobertrafiken där helt domineras av betskjutsarna. Förr var vägen dålig och vagnarna små, och körsvennen gick sin jämna lunk vid sidan av det skakande lasset. Numera sitter han bekvämt placerad framme på sin rymliga bilvagn, och med tre ton betor rullar han iväg på den jämna gatan i trav ned mot vågstationen. Hans hästar slå med kläm sina järnskor i cementen, ibland så att gnistorna yr, och så uppkommer den rytmiska entoniga musik, som ackompanjerar varje betskjuts, evad den kommer från norr, söder, öster eller väster.
. . . nu har man t. o. m. betelevator . . .
På Ronevägen är trafiken storstadsaktig, ty där skall man köra för att komma till vågen och. avlastningsplatsen nere vid järnvägsstationen. — Vilket rörligt liv, vilken brådska här en vardagsförmiddag! Det pustande godslokomotivet ångar fram och tillbaka, från spår till spår, lämnar några vagnar här och kopplar till några lastade där, allt under det att män med det bevingade hjulet i mössan med gymnastiska armrörelser ge start- och stoppsignaler. De gamla vanliga betskjutsarna skramla fram över kullerstenarna sedan lasten skyfflats över i en järnvägsvagn eller kastats upp på betdrivan, som ligger där lång och hög och bred och väntar på transport till fabriken. Bilvagnarna använda sig i allmänhet av den nyuppsatta betelevatorn, där det är ganska behändigt att fösa betorna av flaket direkt ned i mottagaren, vars botten utgöres av ett rullande gummiband, vilket snabbt för betorna upp i den väntande järvägsvagnen. Det dröjer inte länge, innan denna är fylld, och nästa dras fram med tillhjälp av en elektrisk vinsch, som är kapabel att på en gång sätta femtio vagnar i rörelse. Meningarna om elevatorn förefalla något delade de flesta erkänna, att avlastningen vid denna är betydligt lättare än annars, ty man slipper ju kasta betorna högt upp i vagnen eller på drivan. Andra däremot tycka inte att skillnaden är så stor, att kostnaden, som säges vara 14,000 kr., kan anses vara motiverad. Men det blir väl bättre, när elevatorn blir färdig, ty ännu saknas den hissanordning, som skall motivera den höga och bastanta järnkonstruktionen över mottagaren. Denna hiss är avsedd att lyfta ena sidan av den lossande vagnen, så att betorna utan större besvär skola falla ned på transportbandet, men den kommer inte att monteras dit förrän nästa år, emedan fabriken inte hinner med leveransen förut. Till dess funderar man på att anordna sluttande plan på sidorna om elevatorn, så att vagnarna i alla fall erhålla den önskade lutningen. Man skulle kunna tro, att det är sockerfabriken, som introducerat dennaetekniska nyhet på Hemse vågstation — på Stånga också för all del — men det är i stället järnvägsbolaget och betodlareföreningen, upplyser vågmästare Larsson. Järnvägen står för driftskostnaderna, vilka dock egentligen bestridas av de leverantörer, som använda sig av elevatorn. Vill man fösa, som det heter, anmäles detta till vågmästaren vid vägningen, varvid denne antecknar den levererade mängden på en särskild” vågsedel, efter vilken sedan en avgift av 2 öre pr deciton beter påföres leverantören. För fösade betor beräknas vidare jordprocenten en procent högre än det taena provet,utvisar, och detta emedan det är tillåtet att skrapa vagnsflaket rent från jord före taravägningen.
. . . och gamla trotjänare . . .
All vägning utföres av vågmästare Larsson, som är chef vid vågstationen och ansvarig för driften där. Det är bråttom på förmiddagen, skjutsarna stå 1 kö, och hans fingerfärdighet kommer väl till pass vid vågarna, fina apparater, som med ett enkelt handgrepp registrerar lassets vikt på en pappersbricka, den s. k. vågbrickan, av vilken leverantören för kontrollens skull erhåller ett avtryck. När vägningen är klar, fortsätter skjutsen med vågsedelns nummer och ett eventuellt F för fösning på sin ena sida vidare ut på stationsområdet, där den anvisas plats för avlastningen av ”bondbasen”, som han gemenligen kallas. Här i Hemse är det sedan många år tillbaka Oscar Linde som ståtar med denna trevliga titel, och han dirigerar sina skjutsar hit och dit som en riktig trafikkonstapel. Även den övriga personalen är gammal och van vid betkampanjer. Man är van att finna tvättmästare Klint, Sigge Lindgren och Josef Eriksson i den enda tvättinrättning som finns i samhället, den, där dessa herrar räknar ut jordprocenten på de prov, som fabrikens provtagare, hr Larsson, tar av varje under dagen inkommande lass. Och på det att intet smussel månde förekomma, vankar Sigurd Pettersson i toppig guldgrävarhatt omkring lite varstans som betodlarföreningens kontrollant och ser till, att ingen orättvisa vederfares leverantörerna.
. . . på samhällets missprydande bakgård.
Ja, så här ter sig vågstationen en mulen vardagsförmiddag, när regndropparna hänga i luften, färdiga att ramla ner och göra: vällingen mellan betdrivorna ännu djupare. Men sådant hör till en god betkampanj och spelar mindre roll, eftersom det ännu finns präktiga gummistövlar att vandra kring uti. Viktigast är, att det finns mycket betor, och när man ser de väldiga drivorna, de lastade järnvägsvagnarna och den ständiga strömmen av skjutsar, kort sagt, hela den rörliga tavlan, kan det hända, att man tjusas av bilden och tänker: samhällets medborgare ha som andra betan att tacka för det socker det nu är så knappt om, men dessutom också för en annan sak, som ehuru av oerhört mycket mindre betydelse dock icke är helt börande föraktas: den relativa skönhet, som för några månader skänkes åt det utan gensägelse eljest tröstlöst fula stationsområdet, det vackra samhällets missprydande bakgård.
Nby.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 oktober 1940
N:r 243