Inledningshögtid i går kväll. — Ett 60-tal fasta deltagare.
Kursen för kyrklig information inleddes i går kväll i Visby och de deltagare, som då hunnit anlända voro då samlade till en inledningsgudstjänst i domkyrkan. I dag ha förhandlingarna tagit sin början och man räknar med att kursen under dessa första dagar skall få ett 60-tal fasta deltagare, därav 11 från fastlandet. Mot slutet av veckan torde antalet besökare ökas väsentligt och komma säkerligen många tillfälliga åhörare att infinna sig till föredragen, som komma att hållas i Swertingska kapellet.
Efter sammanringningen i går kväll sjöng domkyrkokören en backkoral, ”Kommen till Herren med tacksamhet” och därefter höll biskop Ysander ett välkomsttal till kursdeltagarna, vilket var av följande lydelse:
Profeten Sakarja ger Sett löftesord i det 9 kap.: ”Han skall tala frid till folken. Och hans herradöme skall nå från hav till hav”.
Detta löfte hör till de ord som i vår tid vill bli till en sky i fjärran. Det tycks oss mer avlägset och overkligt för varje dag som går. Men Gud har icke menat att hans löftesord skall få vara något luftigt och fjärran, som vi kan komma undan. Gud vill icke tillåta oss att umgås med hans ord som något overkligt. Då upphöra vi själva att förverkliga hans vilja.
Därför behöva vi ta oss tid till besinning… När jag tänker på dessa dagars gemenskap och olika tema ville jag lägga tonvikten vid varje ord i Sakarjas tillrop. ”Frid till folken” — en kristen kan och får icke ställa sig Dch sin kristendom utanför ohyggligheterna i världen. Folken angå honom också i hans trosliv. Mitt eget folks morgondag och framtid och den oundvikliga revolution, som inifrån redan är i gång angår mig som kristen mycket närgånget. Ivrigt måste jag spörja: var går en kristendomens väg i detta åsikternas kaos. Hur skall frid kunna bringas till frågande och famlande? Andra folks öden angå mig också nära som kristen så visst som lurande misstro och återfall i medeltida rashat aldrig kan förenas med kristen människouppfattning utan är och förblir något antikristiskt.
Sann gemenskap är som ringarna på vattnet. Den måste gå inifrån och utåt för att kunna krönas av helgad frid. Den måste begynna hos den ensamme — en ny gemenskap mellan min själ och mitt livs Gud. Den skall växa till helgad kristallklar gemenskap i hem, mellan make och maka, mellan var ung man och ung kvinna, som Gud ställer vid varandras sida. Ärligt måste vi se verkligheten och svårigheterna för att kunna finna salighet. Endast förvandlade — av Gud förvandlade hem — kan bygga ett nytt land och ett i ödestider starkt folk.
Men ett Guds folk mäktar uppdraget att bära frid till folken, de många och de fjärran. Där slår den vidaste ringen på vattnet mot evighetens strand, där vidgas fridssiktet till världsperspektiv i den kristna missionens gigantiska uppdrag. Guds herradöme skall nå från hav till hav. Jag vet mycket bra att ni fastlänningar ha rätt, när ni tolka dessa löftesord på Guds världskarta. Må vi hjälpas åt att se dem i det gränslösa måttet. Men ingen kan förmena mig att med knäppta händer inför dessa löftesord tänka särskilt på min kyrkas Gotland. Guds herradöme från hav till hav. Hela bygden lagd i Guds händer, förvandlad, renad, buren och välsignad av en ny Ande.
Något av allt detta är önskan och förväntan för denna veckas undervisningsdagar. Det är i den förväntan vi välkomna kursens ledare, talare och deltagare, vi i Visby menighet hälsa er så som ni bruka hälsa menigheten: Herren vare med Eder.
Skulle jag samla mina önskningar av denna konferens gör jag det bäst med två minnesbilder från mitt första församlingshem. Den ena skildrande liknelsen om skatten och pärlan, där människorna gick hukade i vanligt vardags-göra och sökte och grävde i sin möda och funno gemensamt en skatt i vardagssysslans enkla och tarvliga åker. Bakom dem skymtade hus och trädgårdar. Det var något bekant, det var granngårdens hus, evangeliet om skatten och pärlan och mödan och fröjden var plötsligt kastat in i min egen församling. Den andra bilden skildrade Herden och lammet och jag såg ulven just i hans anfall. Men jag såg också en bild av tryggheten — det var lammet. Jag såg en bild av vaksamhet —det var herdens ögon.
Andlig beredskap båtar icke stort om den bara vore vår, vår egen, vårt försök till uppstramning. Men den rätta beredskapen, den stora och starka, den ser jag i min Herdes ögon. Han skall tala frid till folken.
Guds rike behöver skördearbetare.
Kursens ledare, pastor Samuel Palm, besteg därefter predikstolen och tackade för de varma välkomstord, som biskopen riktat till kursdeltagarna. I sin följande predikan utgick han från skildringen i Matteus 10 kap. av Mästarens vandring bland folket i Galliléen, där ”skörden var mycken men arbetarna få”.
Att bli arbetare i Guds skörd i detta ödesmättade nu, det är meningen med vår samvaro under dessa dagar, sade tal. bl. a. Vi skola lära oss att se med Jesu ögon på vårt folk, att se fåren utan herde, de andligt hemlösa människorna. Det andliga läget hos vårt folk är gruvligt allvarsamt. Vi ha nu ej upplevat något av det som hände 1914 då människorna började strömma till kyrkorna för att lyssna till Guds ord. Allt hänger på folkens` inre beredskap ach styrka och då se vi behovet av dessa skördearbetare för Guds rike. En ny inspiration, en ny tro och kraft, ett nytt mod måste födas, gå du med och bli en av dessa arbetare, som i dag behöver mer än något annat, det kan bli ett medel i Guds hand till hans kyrkas fromma och till själars vägledning.
Efter predikan höll kontraktsprosten Axel Klint en kort altartjänst och som avslutning på denna inledande högtid sjöng domkyrkokören ”Den sig åt Herrens namn förtror” av Becker.
Sedan samlades kursdeltagarna och blivande sådana till ett samkväm i Församlingshuset.
Bibelord om gemenskapen.
Tisdagens program inleddes kl. 10 med det första av de fem bibelstudier över ämnet Kristen gemenskap, som skola hållas under kursen. Tal. utgick från Joh. första brevs kap. 1, där det i sjunde versen står talat om gemenskapens Gud. Den tyste Guden har brutit sin tystnad och talat genom livets ord, Jesus Kristus —Gud är ljuset och liksom detta skall Guds ord breda ut sig och syfta till gemenskap.
Sedan en psalm sjungits höll biskop Ysander sitt första föredrag av tre över ämnet Församlingens kropp och själ. Han inledde med att klarlägga två dubbelbegrepp, nämligen församlingen samt skillanden mellan kommun och församling.
Ordet församling möta vi ofta i Nya Testamentet och det betecknar där en folkgrupp som slutit sig kring apostlarna och står under deras beskydd, men det betecknar också en svensk socken, en bygd som hör samman kring samma kyrka. Hur fjärran det än kan se ut så finns det likväl ett oupplösligt samband mellan dessa båda begrepp. Det är två fasta punkter som utgöra de enskilda människornas livs- och kraftkälla: ordet och sakramenten, — där de finnas där är också en församling. I djupare mening uppkommer en församling inte genom sammanslutning av bekännare utan den kommer av Guds inverkan genom ordet och sakramenten.
Församlingens namn får icke ändras.
Kommunen är den lokala och geografiska samhällsbildningen, församlingen innesluter det kyrkliga livet och är 900 år äldre än den kommunala. Ju mera det kommunala arbetet utvecklas visar den tendenser att assimilera uppgifter från kyrkan och vill ersätta församlingen. Av estetiska skäl måste man reagera mot modet att ändra sockennamnen. När Bunge vill heta Fårösund eller om det gamla Othem skall ersättas med Slite så är jag inte med längre. Det kan inte heller vara rätt att en plats skall bära namn efter ett andelsmejeri i stället för ett medeltida kulturcentrum eller att namnet på ett nytt stationssamhälle skall ersätta den gamla bygdens.
Med denna stilla protest vill jag inte säga att samhället skall inrätta sig efter kyrkan där den blivit placerad. Kyrkan skall vara beredd att anpassa sig efter folket och den har fått följa efter på många håll. Kommunen är en gren av statens verksamhet men församlingen har en viss frihet gentemot staten. Församlingens egenart är ett led i kyrkans frihet och är till sist den omistliga skansen kring folkets frihet.
Biskopen kom sedan in på församlingarnas uppkomsthistoria och framhöll att kristendomen i Norge och Finland införts genom konungarna medan den i Sverige och i synnerhet på Gotland har kommit nedifrån genom allmänhetens övergång till kristendomen. Ofta infördes kristendomen genom tinget och den började alltså som en folkkyrka. Man kan också konstatera att pastoratens gränser sammanfalla med de gamla tingslagens, så är fallet t. ex. i Eksta pastorat.
Vi vilja ha vackra kyrkorum.
Kyrkan och kyrkorummet är det förnämsta av församlingens kropp. I kyrkan nigger trostanken och det var inte underligt att människorna ville smycka helgedomarna. Väckelserörelserna ha ofta gjort den asketiska enkelheten till sitt ideal men de ha sedan upptäckt att det påvra ej varit något eftersträvansvärt. Kristendomen har fått ett behov av vackrare kyrkorum, och betecknande är att man numera icke säger bönehus och missionshus utan det heter missionskyrka.
Biskopen berörde sedan vården av två av kyrkans förnämsta prydnader, dopfunten och altaret. För att värna och lyfta dopets sakrament är det viktigt att dopfunten får en värdig placering och ej kommer bort i skymundan. Altarets prydande och vårdande är en utsökt uppgift för kvinnorna i församlingen och tal. önskade att en husmor skulle kunna få hand om kyrkans prydnader och skrudar. Han lämnade också anvisningar på litteratur i denna fråga. Bland andra önskemål nämnde biskojen också det att kyrkorna ej bara måtte hållas öppna på söndagarna utan även på andra tider för personlig andakt.
Till sist berättade biskopen om en del märkliga fynd som han gjort under sina besök i landskyrkorna, han nämnde ”främlingsbänken” i Ardre kyrka, i en portal hade han funnit bomärken från de olika gårdarna inristade, likaren i Rone kyrkas dörr, där församlingsborna kunde få rätta alns- och fotmått, samt hålen i Bunge kyrkdörr, märken efter kulor från den gång fienden sist var där.
dag kl. 12,30 höll studierektor G. Sundqvist ett föredrag om Den kristna beredskapen och kl. 5 i eftermiddag talar domprosten E. Malmeström över ämnet Man och kvinna. Dagen avslutas med gudstjänst kl. 8, vid vilken studierektor Sundqvist predikar.
Kyrkosångaren Harry Sagner kommer även att närvara under kursen och torde komma att framträda vid något tillfälle.
Tidebön i domkyrkan.
Varje morgon kl. ½ 10 hålles Tidebön i Domkyrkans kapell. Tidebönen är byggd på församlingens samfällda bedjande av psaltarpsalmer, utökad med andra böner av Kyrkans stora böneskatt, hymner och läsning av Guds ord. Tidebönen kan läsas — hellre sjungas på gammalkyrkliga melodier, varigenom den får en andaktsmättad skönhet, som- hör gudstjänsten till.
För att församlingen skall få tillfälle att möta denna andaktsform kommer Laudes — morgonens lovsång — att läsas och sjungas varje morgon kl. 1/2 10 under denna vecka t. o. m. söndag.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 27 Augusti 1940
N:r 197