Kungsörnen som hamnade i Linamyr.

Varifrån kom den? — Saxen föremål för närmare undersökning på Riksmuseet.

Som tidigare meddelats i denna tidning anträffades ute i Linamyr den 24 sept. i år en kungsörn, förolyckad under bedrövliga, för att inte säga upprörande omständigheter. Och fyndet gjordes som förut nämnts av en ung lantbrukare i trakten, som fann den döda fågeln liggande med en bortåt 2 ½ kg. tung sax om foten ute i en mindre s. k. ”landkanal” som går fram strax utefter myrens nordöstra sida.
Hur den kunglige flygaren kommit att hamna just i myren, — varifrån den kommit och under vilka omständigheter den mött sitt fruktansvärda öde äro alltjämt en gåta.
Faktum är emellertid att den haft att utstå fruktansvärda lidanden innan den ute i den höga bladvassen, av hunger och utmattning äntligen gav upp den hopplösa kampen. Saxen som slagit till strax ovanför hans högra fot hade klippt eller brutit av den nästan fingertjocka benpipan, gnagat av hud, kött och senor, vridit de övriga tvenne tåsenorna som ännu höllo samman, som ett rep. Att fågeln även på den plats där han slutligen, — belastad och plågad till det yttersta av den fruktansvärda saxen, arbetat in i det sista för att komma loss, eller försöka lyfta, framgick därav att bladvassen på ett synnerligen stort område blivit alldes nedbruten av hans starka vingar. Efter att till sist ha hamnat ute i vattnet där han fått sin fjäderdräkt genomdränkt av vatten, hade emellertid detta blivit omöjligt. Gång på gång har han gått löst på sin plågoande med sin väldiga näbb och sin fria fot. Härom vittnade de delvis kringvridna skalmarna och de väldiga repor som fanns över så gott som hela det svartlackerade fångstredskapet.

Örnen som under så upprörande omständigheter fick sluta i Lina myr, var alltså en kungsörn och mellan vingspetsarna hade den en bredd av 2,20 meter. Längden från näbbspets till stjärtspets var 90 cm. och trots att den vid anträffandet var tämligen utmärglad hade den likväl en vikt av 4,4 kilo. Saxen som föreföll vara av utländsk modell, vägde jämt 2,4 kilo, och de halvcirkelformigt böjda skalmarna mätte en längd av 65 cm. Saxen saknade varje som helst tecken på att ha varit föranrkad, vidare igenkänningstecken och fabriksmärke, och torde med största sannolikhet vara hemgjord.
Så fort fyndet gjordes rapporterades detta till professor Rendahl på Riksmuseet, som föranstaltade om att fyndet blev tillvarataget och att örnkroppen i den mån det var möjligt, blev konserverad. Det visade sig därvid att krävandehållet endast utgjordes av en spindel! Den enda föda det arma djuret lyckats komma åt sedan han efter att ha flugit omkring kanske i flera dygn, hetsad av smärtorna, hamnade i myren.
Var och vem som kan ha lagt ut det föga människovärdiga fångstredskapet, är givetvis omöjligt att säga. Som rävsax måste den anses vara tämligen liten. Och som höksax något för stor. Troligare verkar därför hypotesen om att saxen helt enkelt varit utlagd i syfte att fånga öm, eller möjligen också något annat djur som är mindre än räv. Av denna anledning torde man med skäl kunna ifrågasätta om inte örnen efter att ha mött sitt öde borta i de ryska eller finska skogarna tagit sig hit österifrån.
Saxen har på Riksmuseichefens önskan översänts till Riksmuseet för en ingående undersökning.
A—d.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 8 Oktober 1940
N:r 233

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *