Hansa: Blyge Anton.
Edvard Persson har en gång funnit den stil som passar honom och den bibehåller han genom åren, publiken vet precis hur han kommer att se ut i den film man går för att se, den vet att han kommer att säga små beska sanningar om både det ena och det andra och den vet att han kommer att dra några sentimentala visor. Och likväl nästan slåss man om platserna, så fort Edvard P. dyker upp på en affisch. Varför? Jo, svenska folket tycker om honom för hans stillsamma humor, för hans fryntliga och godmodiga väsen, för hans moralpredikningar och beskyddande av sämre lottade i samhället.
Det är det man bygger upp Edvard Persson-filmerna på och detta recept har man använt också denna gång. Centralfiguren är sig lik, där han sitter som kassör i Stengårds skeppsfournering, och man får också allt vad man väntar av honom och då är publiken tillfreds. Men allt det övriga kan man knappast vara nöjd med. Det började bra med femtioårskalaset men när man sedan kommer tillbaka till vardagen igen, så finner man åtskilligt som inte kan tillhöra vardagslivet. När man får se firmans styrelse på nära håll, och sedan får följa Edvard P:s ”kupp” mot firmaledningen så undrar man vad författarna egentligen vill hän. Innehållet i filmen är synnerligen löst hopfogat och det varierar från balettscener till bombanfall.
Edvard Persson räddar emellertid filmen genom sina utmärkta och oföränderliga egenskaper som den svenska filmens store humorist och det är hans personlighet som dominerar. Resten av de medverkande kommer ganska långt efter, Ingrid Luterkort spelar den blyge Antons lika blyga fästmö, Britta Brunius är en trevlig liten kontorsfröken, Frithiof Billqvist dryg och flörtig direktör, Karl-Arne Holmsten förolämpad älskare och Torsten Winge en fullständigt omöjlig’ bolagsdirektör.
I ett förspel visades en upptagning av en hemvärnsövning, där den nya 20 mm:s lv-kulsprutan demonstrerades.
Herz.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 10 Oktober 1940
N:r 235