Fem ”födelsedagar” ha satt sin prägel på Rone kyrkas utveckling.
Föredrag i Rone kyrka i går av professor Johnny Roosval.
I samband med kyrkogårdsinvigningen i Rone kyrka i går höll professor Johnny Roosval ett föredrag om Rone kyrka, varvid dess byggnadshistoriska utveckling belystes.
Professor Roosvals framställning var i sina huvuddrag av följande innehåll:
Var och en vill ha ett porträtt av den som han tycker om, av sin brud, av sin mor. Därför vill vi också alla se vår kyrkobyggnad porträtterad. Är hon icke som en mor, hon som har givit socknen namn och som, stor och fager, blickar ned på alla sina barn, och spelar sina sånger för barnen med sin vackra halvtusen-åriga ringklocka i tornet? En kyrkas porträtt består i uppmätningar av alla hennes mått och former, i inventering av hennes dräkt och prydnad, vetenskaplig beskrivning, fotografier i mängd. Sådant har just nu den sista tiden pågått här.
Det är en stor tillfredsställelse att få arbeta på ett porträtt av socknens moder, kyrkan, ty man lär känna henne, man förstår att hon verkligen och icke bara liknelsevis är ett levande väsen, som växer, som målmedvetet sträcker sitt huvud högre. I början av sin tillvaro är hon så fullkomligt olika den nuvarande gestalten, att endast belägenheten och namnet är gemensamt. Men följer man kyrkans liv från sekel till sekel, märker man att det alltid är en och samma Rone kyrka, som bitvis, småningom växer och förvandlas.
Utställda skisser visa Rone kyrkas utseende på hennes skilda födelsedagar om vi så få kalla hennes nybyggnadsperioder.
En fästning mot Satan blev en hymn till Gud.
Först se vi den 1090 invigda första stenkyrkan. Det är en i alla enskildheter oviss rekonstruktion, ty av den kyrkan finns här nu ingen annan form bevarad än dopfuntens fotplatta och en serie reliefer på nuvarande högaltarets baksida, vilka trol. dekorerat tusentals-kyrkans korportal. Det är bilder av en kentaur m. m. inskrivna i cirklar av liksom knutna rep, skulpturer som synbarligen tillhöra mäster Hegwalds skola, den kände dopfuntskulptören. Kentaurn symboliserar den djävulska makt, mot vilken kyrkan är en fästning.
Så stod kyrkan till in på 1230-talet, då kommer den andra ”födelsedagen”, då det lilla 1000-talskoret revs och ersattes med det nuvarande och vilket då kom att höja sig mäktigt liver den låga gamla byggnaden ungefär så som man ännu ser på Källunge kyrkas silhuett. Vad är skillnaden i uttryck mellan den gamla kyrkodelen och den nya? Den gamla låga massiva med små skottgluggelika fönster ser ut som en skyddskällare eller ett betongfort — det var ju också som sagt en fästning mot Satan. Den nya tidens kyrka med sina uppåt flygande, lättare, spetsigare former, stora, många fönster, är som en hymn till Gud. Kyrkan höjer sig mot skyn, hon låter sin kropp genomlysas av Guds eget ljus i rymden. Detta nya koret invigdes 1236. Mästarens namn känna vi icke, men vi ha vant oss vid att kalla honom Ronensis, en latinisering av ”Ronemästaren”. Denne fine konstnär var utbildad i den engelska kyrkoarkitekturens skola. Formerna på hans kapitäl, baser och ornament äro lika den engelska unggotikens. Det fanns på den tiden ett starkt engelskt inslag i både norsk och svensk byggnadskonst, varom särskilt Trondheims domkyrka är ett välbekant vittne. Den sirliga bladornamentiken i korvalvet hör till byggnadstiden och till Ronensis’ skapelser, så även sakristian med dess originella, beundransvärda ytterportal, där hörnbladen sticka upp som små buskar. På samma personliga, ovanliga vis är mittkolonnens hörnblad behandlade i långhuset. Det är samme mästare som omkr. 20 år efter korbygget fullbordade långhuset, (det är den tredje ”födelsedagen”), där valven tyckas bäras av en kraftig arm med utsträckt hand! Som en hand ovanpå sin handled verkar nämligen kapitälet, där det växer ut med en rundel åt varje valvbåge.
Det gotländska inbördeskriget 1288 avbröt bygget.
Ännu något senare, kanske kort före det stora inbördeskriget 1288 skulle Ronensis avsluta sitt verk genom att tillägga ett torn. Troligen kom oroligheterna honom att avbryta arbetet (vilket betydde den fjärde ”födelsedagen”) redan då bottenvåningen var välvd. Men om det yttre alltså förblev ofärdigt, så var dock det inre fullbordat som vi ännu i dag se det. Med den skillnaden att inget anspråksfullt orgelhus då dolde det vackra väst fönstret.
Kyrkorummet var samlat omkring mittkolonnen, långhuset ligger i jämnvägande kuber runt denna, tornrum och kor motsvara varandra i väst och öst.
Egypticus fick fullborda Ronemästarens verk.
Sedan man återhämtat sig efter inbördeskrigets elände upptogs tornbygget framemot 1300-talets mitt på nytt = den femte ”födelsedagen”. Arkitekt var då den till namnet okände mästare som vi kalla E g y p t i c u s. Han förstärkte Ronensis tornstump med en nästan metertjock murmantel och byggde därpå vidare mot höjden det nuvarande stolta tornet, som väl kan betecknas som ett av Gotlands fyra skönaste, i tävlan med öja, Dalhem och Gothem. Dess fullkomlighet var än mera glänsande, då dess träspira hade sitt medeltida skick, slutet i 4 på hörn stående romber. Höjden torde då varit omkr. 56,4 meter. Det är det dubbla av 28,2 vilket är ungefärliga längden på kyrkan utom tornet. Ett sådant sifferförhållande, enkelt och klart, hör till medeltidsarkitekturens hemliga skönhetsregler. En annan regel lydde att man skulle gynna rediga, stora siffror i måtten. Och i själva verket är också kyrkolängden här — utan-tornet — just 100 gotlandsfot och tornhöjden var 200 av samma enhet, vilken som bekant motsvarar 28,2 cm. i vår tids mått och som vi känna genom aln-likaren på Stånga kyrkodörr.
Läran om de sköna proportionerna glömdes tyvärr bort. En ny tid har trott sig göra en särdeles bragd genom att pina upp tornhöjden några meter och samtidigt har man gjort tornet skenbart ännu högre genom att sänka kyrkotaken. Därvid försvann den stolta spetsiga gotiska takvinkeln. Taken gjordes materiellt tyngre genom tegelpåläggningen, men de blevo också för ögat tyngre genom – tillplattningen. Prosa och vardaglighet efterträdde ideell resning. Men den värsta skadan var att det naturliga sammanhanget mellan torn och kyrkokropp skadades. Långhustaket borde klättra upp ett gott stycke till, ända upp till nedersta klockhålet för att kyrkan icke skall te sig som ett lågt bihang till tornet. Kontrasten mellan teglet på kyrkan och bräderna på tornet gör också sitt till för att skilja. Ursprungligen var både spira och yttertak av trä. — Lyckligtvis behöva vi dock ej anse kyrkan för alltid missformad. Vi äga ju genom forskningen visshet om de gamla proportionerna och under de många århundra- den som vi kunna, förmoda återstå i Rone kyrkas liv skall det väl bli råd att återbilda tak och spira till riktiga mått och riktigt lagda höljen av svart-tjärade bräder, vilka, likt det mörka glänsande huvudhåret på en vacker människa skall kröna och pryda kyrkans vita murar.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 22 Juli 1940
N:r 166