En höstvisit mångenstans på Gotland.
Mycket har det väl klagats över den ihärdiga beredskapstjänsten i den gotländska neutralitetsvakten och till en del har den varit befogad men – den har varit nödvändig. Man torde utan överdrift kunnas säga, att de militära myndigheterna minst av alla ha någon anledning att öka försvarsutgifterna genom att, hålla folk inne i onödan. Och de ha icke heller gjort det, fast den enskilde så tyckt mången gång. Gäller .det den mänskliga betjäningen. av försvarsapparaten är det säkerligen icke någon enskild olust, som gjort sig gällande, utan det har mera varit den allmänna känslan av att ligga ute i onödan: det har ju inte hänt någonting. Det tråkiga är bara att vi så litet veta om och när det kan hända något.
Emellertid är det nu så, att vårt militärstyre gjort vad det kunnat för att permittera och därvidlag liksom i så många andra fall här i livet, är den mänskliga makten ofullkomlig och de mänskliga önskemålen, helt naturligt särskilt när det gäller hemförlovning, ganska stora. Så var det förra mobiliseringen, så är det nu. I närvarande stund torde man dock icke kunna klaga på permissionsvälviljan, då militärmyndigheterna gjort vad som för närvarande kan göras för att främst tillgodose lantbrukets behov av arbetskraft.
Det kan i detta fall dock vara förtjänt av att påpekas, att det också finnes en hel del inkallade, som anse sig ha bättre betalt i militärtjänsten än hemma. Hit hör bl. a. en del säsongarbetare men efter vad vi hört finns det även jordbruksarbetare, som ha den åsikten.
Gotlandsförsvaret konsolideras.
När Gotlandspressen här om dagen hade tillfälle att besöka en del förläggningar, tyckte man sig kunna konstatera, att förhållandena så att säga stabiliserat sig. Man längtar naturligtvis icke särskilt efter att ligga i beredskapstjänst, men man har å andra sidan tagit det onda med det goda och anpassat sig efter förhållandena. Efter de första månadernas febrila brådska har så att säga en konsolidering av vår beredskap ägt rum, icke blott i vad som avser den materiella beredskapen utan även i vad det gäller folk och förläggningar. Man torde också kunna säga, att man gör vad man kan för att icke ligga platsbefolkningen till last mer än nödvändigt. Må det tilllåtas att här lägga en blomma för gotlänningarnas fötter – det påhäng som neutralitetsvakten naturnödvändigt måste vara, bäres med förundransvärt tålamod, och det är livligt att hoppas, att uppgörelsen i sinom tid kan träffas utan friktioner, när det gäller att återställa vad som slitits ut eller förstörts i tjänsten.
Så långt man kunnat har man ju sökt placera de inkallade i hemtrakten – att detta icke alltig går, säger sig självt – och under den vackra sommar, som nu lider mot sitt slut, har säkerligen militärtjänsten icke varit uteslutande av ondo. Mången innesittare i vardagslivet och civiltjänst har under fältlivets påtvungna rörlighet börjat känna sig må så bra, som icke på mången god dag. Har så vikten gått ned med några kilo har icke heller detta varit av ondo.
Försvarsberedskap – folk – gemenskap.
Gotlandsförsvaret har konsoliderats. sade vi. Arbetet med den materiella beredskapens utbyggande har bedrivits med kraft och målmedvetenhet och detta arbete fortgår ännu, även om permitteringar gjort att arbetskraften för befästningsarbeten och vedhuggning, som just pågå med stor energi, är ganska blandad. Befäl och underbefäl hugga i med liv och lust, folk som annars i vardagslag träffas i hovrätter och ingenjörskontor, på lager eller i affärer, knoga sida vid sida i skog och betongarbeten – så demokratiskt, som svenska folket är nu har det aldrig varit. Och den renhårige svensken trivs med att vara det – det är kanske därför som den svenska försvarsberedskapen också synes bli en verklig svensk folkgemenskap.
Genom ett uppbränt landskap kilar Gotlandsexpressen mot dagens mål, säden står brådmogen och rekordartat lågväxt på åkrar, där man delvis redan skurit vad man kunnat. På en del platser ser det ut som man skulle få rycka upp stråna med händerna. Men åskmoln varsla om att det kanske kan bli regn. Och det blir regn. Men man ger blankt sjutton i att man blir våt: det regnar ju, så nu kanske att åtminstone potatisen och betorna kunna taga sig! Hoppet lever upp och man glädes med jordens folk över vad himlen ger, även om man håller med dem om, att det kunde ha kommit litet tidigare. Regnet friskar också upp växtligheten och ger annan touche åt landskapet, och när tåget stannar på vår station, lyser solen åter, och där stå dagens ciceroner färdiga: löjtnant Engström, inkallad gotlänning, och löjtnant Hullberg, som svarar för kanonerna.
Förläggningarna bli allt bättre.
Det här området vi hamnat i har det särskilt väl förspänt då man så här års till och med har kvinnliga värdinnor i staben och efter en god lunch i angenämt sällskap börjar en rundtur inom denna jurisdiktion. Nu som tidigare kunna vi konstatera, att man för det mesta har förmåga att ordna praktiskt och bra för sig i förläggningarna. Köken ha placerats i brygghus eller specialbyggda hus, där kökspersonalens uppfinningsrikedom speglar sig i allehanda bekvämligheter. De färdigbyggda trähusen, som ju i vintras icke hunno riktigt färdiggöras, har man nu börjat måla och piffa upp. Där man måst lägga in folket i skolsalar eller missionshus, ser man aldrig några bäddar på golven utan man har överallt träsängar, i Borohusen för det mesta med spiralfjäderbotten, men annars efter råd och lägenhet, ibland åtminstone ett Gunnebostängsel. En detalj, som vi vilja rekommendera till andra platser, där vi sett att den icke förekommer, är en trekantig masonitskiva mellan de två huvudgärderna, då två sängar stå intill varandra – det kan varken vara trevligt eller lämpligt att de båda mannarna ligga och flåsa varandra i ansiktet i sömnen.
I förbifarten kasta vi ett öga in i en förläggning här och en expedition där. Vid en divisionsstab finna vi att marketenteriet Galejan flyttat från norra Gotland söderut, och en cello i ett hörn skvallrar om att Fru Musica tydligen icke är illa sedd i förläggningen. Det viskades för övrigt om att hön förekom i kvartett i uniform även i den närbelägna kyrkan ibland.
Artilleriet har bra förspänt.
I en strandburg hitta vi ett kanonbatteri i välordnad förläggning – över fiskebodarnas flistak går blicken ut till den gamla ankarsättningen : ovän ankrar där icke numera lika ostört som i gamla tider kunde ske. Våra vägar gå vidare, förbi pansarvärn och kulsprutevärn bakom strandens avvisande men kanske också symboliska taggtråd. Och då och då på vägarna möter man en bil, som leker Saxtorp. Man frågar en apparat och bredvid sitter en man och mixtrar med en telegrafnyckel – aha, det är de nya moderna hmhm-watts fältradioapparaterna, fina grejor. Det är något annat än gamla tidens blanktrådstelefoner med en summer, som man hade svårt för att förstå, när man slog, än mer när man tog emot. Tatatta – låter det, ibland slår man code, men ett tecken gav eko i minnet: signalen ”vänta”. Ja, vänta, det är visst det moderna krigets abc. Det säges ju att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge – det gäller’ kanske även den som väntar på något ont, men det finnes även en gammal regel som säger att den som bara kan vänta, han vinner allt. Vi vänta…
Att veta eller icke veta.
Över karotterna med bruna bönor och fläsk säga tji våra älskvärda ciceroner farväl och snart rullar tåget åter mot Visby. Vi ha sett en hel del, vi ha sett mycket, men vi ha nästan på känn, att höga vederbörånde, som hittat på den här trevliga semestertrippen i gotländsk beredskapstjänst, gjort det på rent rackartyg: för att få se vad vi kunna hitta på att skriva om, när vi inte få skriva om det vi se. Informationsstyrelsen vågar ju inte en gång tala om vad hela landet vet, därför att den tror att ”obehöriga” kunna få veta t. ex. att svenska kustflottan patrullerar i Östersjön eller att svenska flyget övar och därför kan råka ut för olyckshändelser var som helst i Sverige. Vi tacka våra värdar ändå för en intressant dag. Det är varken deras eller vår skull att Vackra Maj i Moskvaradion kan tala om, när man hempermitterar beredskapsmannar i det gotländska försvaret, nästan innan de hunnit hem.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 Augusti 1940
N:r 177