Vindsus. vattenfall och bäckabrus — Farbror ritar och berättar.
Visserligen blåser nordvästen ganska friskt, men solen och en blånande himmel ha för dagen efterträtt det Intensiva regnväder, som i sin tur efterträdde det nästan mirakulöst gammaldags vinterväder, vi nu sedan långt före jul varit begåvade med. Naturligtvis äro vi inte så lättrogna, att vårpaletåen med anledning av solen och det ena med det andra genast underkastas en mer eller mindre noggrann okulärbesiktning. Tvärtom är vinterhabiten god att ha. Men faktum är annars, att våren har kommit. Åtminstone hade den i tisdags anlänt till Palissaderna. Och var det inte våren själv, måste det ha varit något mycket snarlikt. Ty dånade inte vårt eget lilla ”Niagara” 1 bästa vårutlösningsstil, lekte inte vattubäckarna uppsluppet ta-fatt utför kullarna så det var en fröjd åt det, och knuffades inte vårflodens integrerande delar nedanför samma Niagara i det mest halvstolliga aprilhumör! Och så massorna av vita snöfläckar mot tuvornas torv och kullarnas fjolårsgräs! Vidare en sol, som formligen spröt vårlig festivitas över ett högröstat, vitbrämat vårstormshav, vidare över Högklintslandets skarpt konturerade silhuett, mörkt barrskogstaggig mot himmelens ljust klingande blåhet, mot cerise- och rosafärgade fjädermoln, liknande gracila slingor av en ursprungligen blåvit rök från en sagolik jättecigarrett, befintlig någon, stans bortom Högklintsprofilen.
— Vår, vår! utropade den för dagen sälLsport ystre hr fotografen, svängande sin kamera över huvudet likt en segerrusig mohikan sin tomahawk med vidhängande färsk-skalp. Fast det kunde nog inte hjälpas, att tavlan trots allt
själva verket erbjöd ett ännu isigt kalll perspektiv. Och genom grenverket drog vinden kall som döden. Men det skummande ”vattenfallet”, de lekfullt tumlande bäckarna och den beskäftigt sorlande forsen ut mot havet spelade renodlade vårlåtar. Ja, den här våren har förvisso sina kontraster.
Simson sade vid sig själv:
”… och vattubäckar rinna, jag vill gå ned till Thimnath och söka mig en kvinna –”.
Precis s å var väl inte hr fotografens mening, när han i tisdags kom inrusande på redakitonen med en farlig vårglimt i ögat och ett faunleende på läpparna, gripandes undertecknad i den s. k. hampan. Nu ville han framför allt söka vårmotiv. Ehuru han annars inte torde ha något speciellt emot att göra alldeles som Simson, även om han vid dylika val-lovliga exkursioner inte skulle behöva gå så långt som ända till Thimnath. Var det nu ligger.
Alltnog: Årets första ”vår”-promenad vidtog. För fotografen är oemotståndlig när han börjar. Den — promenaden — förlades till en början söder-ut, för att på höjden av Fristad slå in på västlig kurs. Det blev förstås en serie ganska äventyrliga klättringar utför. Men uppe på slätten stod tvåvingade ”Högan” ännu pall, fast en tätnande hop funldshus rycker den gamle resen allt närmare och oförskämt in på livet.
Nere vid stranden dånar sjön, som tagit av sig i sina bästa skjortärmar. Vågorna fightas i vildaste laget. I dag tik dom slugger!: allihop. Men det är grant att skåda denna kamp av giganter, utspelad under solens allt avslöjande jättewattlampa. Vilket färgspel!
Fristad rundas. En bäck nära strandsvallet är nästan begravd under ett tyngande lager av strandens stenar, Lika gott det, Annars hade den kanske givit sig i väg och gått till sjöss för längesen.
Promenaden fortsätter längs stranden på rullande grus, över lömskt mossiga stenar, över sand och försåtligt slippriga klipphällar. Inga större sensationer. På toppen av en storvulen kjökkenmödding ligger emellertid en granriskrans utslängd, skönt virad med röda band. Nyss hängde den i taket som en verkningsfull detalj i juldekoren, men nu … Ett vemodigt, misshandlat minne från julen, som inte mer är. Ack, så förgår denna världens härlighet! I sanden och grusen spår av kulturen: Ödsligt tomma konservburkar, en damgalosch, som var nå’t I terrakotta, cigarrettaskar med sköna pränt på pappen, skärvor av glas samt en festligt röd skruvkork till det som en gång varit en liter ”Kron”. Jämte en hel del annat smått och gott. Strandgods. Det som gömmes i snö o. s. v.
Ny klättring och så är den sällsamma expeditionen framme vid den egentliga våren, Vattenfallet. Vars gulbruna is-, snö- och regnvatten skummar sig veder:- häftigt, alldeles som ett riktigt vattenfall, utstötande ett lika vederhäftigt dån, vilket, om man står alldeles intill, totalt kommer havets vreda dön att förstummas, eller skall man kanske säga överröstas.
Hr fotografen störtar sig över sina offer. Skott på skott ur alla möjliga — och omöjliga — vinklar. En stackars trast, som nyss duschat i vattenröken över fallet, gripes av panik, råkar halka på klippväggen, men tar sig snart in i sin rödkindade nyponbuske, vilken ömt vattnas av ett par av de tusen och en rännilarna … Det sjuder och bubblar, fräser och droppar, så neg är det vår.
Men vinden blåser kall från sjön. Hr fotografen blir blå om nyporna. Och om näsan. Men skotten falla ändock tätt. Ett av offren blir förresten hamnens lilla duktiga växellok, som just nu, fruktansvärt frustande samt effektfullt bolmande sin pipa intet ont anande skjuter ett längre vagnssätt uppför den mustsugande stigningen. Fullträff. Skåda själv, ädle läsare! En så’n rök, vilken kraft och i styrka, energi och envishet. Inte går det så värst fort, men säkert som berget. Här kan man sannerligen inte tala om någon vårtrötthet. Så mycket tröttare äro vi vårpromenadpremiärpromenerare. Men bäckarna brusa och Niagara i Pallis sjunger sin tjusiga hymn till våren, till den januarivår som inträffade tisdagen den 18 dennes. Fast när detta läses äro vi måhända åter bäddade i snö, och har eventuellt det s. k. vattenfallets sång klingat ut och övergått till frusen musik. Men den kan vara vacker, den också.
Hur som helst: Den som lever får C.
Vidix.
Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17