Stämningsmättad gudstjänst i kyrkan.
Med klang och kraft tonade psalmsången i går under valven i Roma vackra kyrka, där ett stort antal Gammalsvenskbybor jämte andra tillresande från olika platser samlats för att fira den årligen återkommande gemensamma svenskbygudstjänsten. Bland de närvarande märktes biskop Ysander och ett antal övriga prästmän. Även bybornas ”allt i allo” agronom K. Kyhlberg, Stockholm, var med och fick tillfälle att trycka hand med sina kära bybor.
I god tid före gudstjänsten hade man samlats utanför prästgården, där man under ledning av pastor Kr. Hoas sjöng ett antal psalmer för att sedan i procession med biskopen och pastor Hoas i’teten, sjungande tåga till kyrkan, som snart var fylld till sista plats.
Gudstjänsten inleddes med psalmsång och altartjänst förrättad av pastor loci. Därefter beträdde pastor Hoas predikstolen. I sin tillbakablick på bybornas öden erinrade han bl. a. om att det var den 1 aug.
1929, alltså för nio år sedan, som svenskbyborna, en liten svensk folkspillra från södra Uxrainas stepper, förenades med det gamla moderlandet i Norden. Att så skedde var ett nådigt under av Herren. Trofast och troget hade denna svenska folkspillra i förskingringen under seklernas lopp bevarat fädernearvet från Norden, sitt svenska tungomål, sin evangeliska tro, sina seder och bruk.
Efter den stora omvälvningen i Ryssland 1917 svävade denna folkspillra i stor fara. Den stod vid randen av sin undergång. Säkerligen hade den också dukat under, om Herren icke hållit sin hand över dem då hela det stora jätteriket skakade i sina grundvalar och allt störtade samman. Svenskbyborna kommo undan genom Guds nåd. Den evige, sade tal. sträckte ut sin hand för att hjälpa oss. då vi 1917 omringades av tusentals bandithopar. Vilddjuret ville sluka oss, men Herren tillslöt dess mun. Det var ingen lätt sak att lämna den vackra svenskbyn, ty med starka band är man knuten till den torva där man sett dagens ljus, lekt barnens lekar, drömt ungdomens drömmar och nedlagt mandomens arbete. Men Herren gav kraft att övervinna alla betänkligheter, han gjorde oss ståndaktiga att härda ut intill slutet. Behöva vi ångra detta?
Nej och tusen gånger nej. Aldrig få vi glömma att tacka Gud för denna underbara räddning. I Sveriges fria land behöva vi ej svälta och ej gå i dödsångest.
Gammal-Svenskbys kyrkklocka får klockstapel i Roma.
Efter denna betraktelse följde avtackning för börtgångna bybor och efter psalmsång och kollektupptagning höll biskopen en kort betraktelse, i vilken han varmt hälsade byborna och bringade den en varm välsignelse och en tillönskan om Guds råd och ledning. Vi ha hört berättas, sade han, huru ni blivit räddade ur mycken nöd. Jag tror att detta för er måste vara en utkorelsehandling från Gud, i vilken ni måste se att ni har en uppgift i Sverige, en uppgift given av Gud: Även om ni nu äro skingrade kunna ni dock alltid hålla samman i andlig mening. Biskopen nämnde i slutet av sitt anförande att en klockstapel kommer att resas i Roma, en stapel från vilken svenskbybornas kyrkklocka skall ringa dem samman till gemensamma gudstjänster.
Så sjöngs ännu en psalm och hölls en betraktelse, varefter den högtidliga gudstjänsten avslöts med altartjänst och psalmsång. Altartjänsten förrättades av pastor loci och kyrkoherde G. Sjöberg, Klinte.
Sedan högtidligheten i kyrkan var slut samlades svenskbyborna i prästgården till samkväm med kaffe och andra förfriskningar.
Välfägnaden vid samkvämet bekostades av K. M. A. (Kvinnliga missionsarbetare) Stockholm, på vars vägnar fru Mollie Dahlberg talade till byborna. Vidare talade pastor Hoas och pastor Pernow.
Samkvämet avslöts vid 5-tiden på eftermiddagen.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 Augusti 1938
N:r 175