”Vår far” — alias agronom Kyhlberg — ger några intryck från en rundtur på ön.
Vid de gotländska svenskbybornas i gårdagens tidning refererade ”nationalfest” i Roma stötte vi plötsligen på agronom Karl Kyhlberg från kungliga huvudstaden. Det var visserligen en god stund före den traditionella gudstjänstens början, men ändock hunno vi inte växla så värst många ord med varandra därute på den solflimrande kyrkvägen. Nämnde Kyhlberg hade nämligen fullt sjå att skaka hand med anländande bybor, samtliga synnerligen angelägna om att få krama den kyhlbergska näven. Ytterst är det ju också den som figurligt talat visat vägen, lagt till rätta och även, såvitt vi kunna se, med framgång allt som oftast fått höja ett i viss mening pedagogiskt pekfinger, när det för snart ett decennium sedan men även senare gällde att hjälpa vilsekomna, av ett mer än vanligt oblitt öde drabbade svenskättade medmanniskor till rätta i ett för dem nytt land med helt nya och följaktligen ovana förhållanden.
Men detta är saker som förut äro kända. Och erkända. Agronom Kyhlberg är ju den som redan från första stund fick och åtog sig det ansvarsfulla värvet att under Svenskbystiftelsens egid ordna för dessa våra anförvanter, för vilka han alltfort, utan sentimentalitet dess bättre, ömmar, trots att såväl stiftelsen. som han själv numera praktiskt taget är skild från sitt uppdrag. Efter fullgjort värv upphörde ju stiftelsen för något år sedan, även om en särskild fond till bybornas fromma alltjämt existerar. Nog om detta. Som sagt hunno vi i Roma inte med att underkasta vederbörande något ”korsförhör”. Men då hr K., som vistats mer än en vecka på Gotland och därvid besökt så gott som samtliga svenskbybor — dom äro ju som bekant utplanterade litet varstans på ön — antyder något om att han kanske kunde vara anträffbar någon gång ”i morgon kväll” utbedja vi oss genast en liten intervju, ”vilken också älskvärt beviljas. Hr K. kan sina bybor både utan och innan på sina fem fingrar. Mer än de flesta har han följt dem från början och bör sålunda vara rätte mannen att bedöma det aktuella läget på den gotländska ”svenskbyfronten”, jämfört med hur det var i ”begynnelsen”. Intervjuaren går därför till atttack med frejdigt mod:
— Vad gäller besöket? Har inte svenskbystiftelsen upphört att finns till?
— Jo, det är nog riktigt, redak??rn. Men vad som än en gång fört ??ig till Gotland är dels mitt personliga intresse för byborna — det är ju alltid roligt att se hur det går för ens skyddslingar — dels hade landshövding Rodhe bett mig, som ju i alla fall bäst känner dem, företa någon undersökning i samband med framställningar om bidrag från fonden. För att ingen orättvisa skulle uppstå ansåg jag det emellertid bäst att, när jag ändå är härnere, besöka samtliga . svenskbybor, och det har jag nu gjort med undantag för några få, som jag ämnar göra visit hos i morgon.
— Visserligen var det officiellt avskedstagande för cirka ett år sedan, då ju även generaldirektör Malm var med, tillägger han, men jag är ändå glad över att än en gång ha fått besöka dem.
— Och byborna själva? Glada också ?
— Man kan nog säga att glädjen var ömsesidig. För min del gladdes jag över att det gått framåt för byborna och beräkningarna sålunda hållit streck, säger agronom Kyhlberg och fortsätter:
— Under alla dessa år jag besökt dem, har jag faktiskt aldrig som nu fått röna sådana uppriktiga bevis på tacksamhet från deras sida. Många av dem erkänna oförbehållsamt, att de nu insett vilket arbete som legat bakom deras inplantering på Gotland. Detta ha de ju inte förstått förrän nu på senaste tiden.
Jag har till och med fått hederstiteln ”vår far”, och många ha förresten undrat över vem de skulle rådfråga och få hjälp av om inte just av denne pappa.
Detta i förbigående. Det som dock mest har glatt mig är deras stora framsteg ifråga om jordbrukets skötsel, deras blick för vikten av byggnadernas underhåll och att de utan att ta sig vatten över huvudet planerat allt på ett klokt sätt, med god beräkning. De ha rättat munnen efter matsäcken. Vad de vid ett visst tillfälle ansett sig kunna göra t. ex. ifråga om tillbyggnader och reparationer på sina hus, det ha de också utfört då, men väntat med annat som de ansågo sig just vid det tillfället inte kunna gå i land med. Och det är ju så det måste gå till.
— Flera av dem som i början voro allt annat än nöjda med de gårdar de tilldelats, säga nu att de inte skulle vilja göra sig av med dem ens mot dubbla priset. Men, understryker hr K., gårdarna hade inte heller det värde då som nu. De ha upparbetats kolossalt och genom ypperlig skötsel, dikningar och allt vad som till ett välskött jordbruk hör stigit avsevärt i värde. Ja, det finns numera svenskbygårdar som äro verkliga mönsteregnahem på Gotland.
Bland dessa ha vi sådana i Stenkyrka, Ala, Guldrupe, Buttle och f. ö. även på flera, andra ställen, där man nått utomordentliga resultat.
Också det fåtal större gårdar som finns ha skötts på ett förvånansvärt bra sätt, konstaterar hr Kyhlberg.
— Och den yngre generationen, den som nyligen har inträtt eller snart skall inträda i det heliga äkta ståndet, hur går det för den?
— Jag har under min resa även träffat på en hel del ungdomar, sådana som gift sig här, och varit nog ambitiösa och ”framåt” att med det snaraste skaffa sig egnahem. Detta har visserligen skett på skuld, men genom sparsamhet ha de kunnat erlägga den mindre kontantinsats som fordras för ett övertagande av jordbruket. Det är sålunda med stor tillfredsställelse man ser hur väl också dessa yngre bybor skött sig: Genom sin flit och sin sparsamhet ha de därför stora förutsättningar att klara sig gott även i fortsättningen.
— Ja, detta var nu idel ljuspunkter, säger hr K. vidare. Men naturligtvis finns det ett och annat mörkare inslag i väven. Redan på ett ganska tidigt stadium lovade jag att det ojämförligt stora flertalet av de hit inflyttade svenskbyborna skulle komma att reda sig gott. Nu är jag förvissad om att detta förhållande skall bli inte långt från hundraprocentigt. Vad man vidare förutsagt att ett par tre skulle komma att gå överstyr kommer nog också att besannas. Inte beroende på att de fått sämre gårdar än de andra, utan på grund av att vederbörande äro mindre lämpade för mera självständigt arbete.
— Grannsämjan med gotlänningarna?
— Enastående god. Alla bybor skryta, var och en på sin ort, över sina gotländska grannar såsom varande de allra bästa och hjälpsammaste som finns.
I fortsättningen kommer samtalet bl. a. in på vissa jämförelser mellan byborna på fastlandet och de här på Gotland bosatta. Även de förra synas i stort sett klara sig bra, men agronom Kyhlberg är åv den bestämda uppfattningen, att de gotländska byborna ha vissa större förutsättningar härtill än de andra.
Och detta förhållande beror enligt hans mening inte minst därpå att byborna här på ön ha landshövdingeparet hos sig, så att säga. Landshövding och fru Rodhe ha ju alltifrån första början visat ett synnerligen stort intresse för bybornas väl och ve, och titt och tätt bl. a. vid personliga besök på gårdarna gjort sig underrättade om förhållandena. De ha varit vänliga, välvilliga och genom sitt älskvärda sätt gjort det mycket lätt för byborna att kanske till och med lite för ofta vända sig till landshövdingeparet med framställningar av varierande aktualitet.
Så anhåller intervjuaren till sist om en summering av intrycken från den senaste inspektionsfärden.
-—Ja, det kan ju inte gärna bli något annat än att det säkerligen kommer att gå våra svenskbybor väl i handom om vi få ha fred och ro i landet. Fortsätta de som de börjat kommer nog också det stora flertalet att så småningom bli besuttna bönder. Och det kan f. ö. ingen önska högre än jag själv, slutar agronom Kyhlberg.
Pencil.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Augusti 1938
N:r 176