dugga också bilderna tätt. Detta är staden Newyorks bankett i hotel Waldorf Astoria ögonblicket efter att kronprinsen utbringat en skål för president Roosevelt.
Begeistrad stämning. — »Hälsa hem!»
De kungligas rundfärd i Förenta staterna nådde på lördagen sin sista verkliga glanspunkt. En vitklädd publik på 50,000 personer med markant svenskt inslag jublade mot kronprinsen, som fick åka särskilt ärevarv i Chicagos jättestadion. Dränkt i överväldigande blågul flaggprakt, Med” flygmaskiner surrande i luften ovanför gick det svenska massmötet av stapeln på Soldiers Fields.
”Leve Sverige!” ”Hälsa hem!” hörde man här och var i mängden.
Flotta flygeskadrar brummade fram över mängdens huvuden, när den grånna militärparaden började punktligt. Militärkårer inmarscherade i nickelhjälmar, khakibrunt infanteri, grönt artilleri, svart kavalleri. Det var en färgprakt utan like i stekande tropiksol och under kunglig salut.
De kungliga komma med motoreskort i öppen bil, följd av uppvaktningen. Den kungliga bilen körde ärevarv under starka ovationer, allt medan paraden fortsatte och nya musikkårer, vitmössade jättesångkörer och blågula skolbarn tågade in. Ett vackert inslag i paraden var de allra yngsta svenskättlingarna i Chicago, som kommo i vackra svenska nationaldräkter.
Publikfavorit vid festen var en ung kvinnlig tamburmajor. Kronprinsen kramade om henne under publikens jubel. Musikkårerna marscherade fram och tillbaka på planen. Trupperna mottogos vid en pampig ceremoni av kronprinsen.
Massmötet fick ett mycket vackert förlopp. Det inleddes med bön.
Borgmästare Kelly och guvernör Horner höllo entusiastiska hälsningstal. Kelly sade i en mycket personlig ton: ”Chicago skall aldrig glömma det svenska kronprinsparet. De ha varit våra allra käraste gäster”. Guvernör Horner hyllade ”pionjärerna”, farmarna och stadsbyggarna, den svenska stammen”.
Svensk fart!
Kronprinsen yttrade i sitt tal: Det är onödigt att här rärmare beröra den kolossala utveckliig, som försiggått i detta land under de senaste cit hundra åren. Ni ha ju själva varit med och bidragit därtill i mer eller mindre hög grad. Men en sak, som Ni kanske inte alltid göra klart för Eder. är den väldiga starka utveckling, som ägt rum i Sverige under loppet av de senaste fyrtio å femtio åren. Jag minns att jag talade härom för tolv år sedan — jag tror det var i Chicago — och använde då uttrycket ”amerikansk fart” om utvecklingen i Sverige, varvid jag blev rättad av någon bland åhörarna, som ropade ”nej, svensk fart skall det vara”. Så nu får jag väl vara försiktigare den här gången och säga, att frammarschen hemma verkligen inte skäms för sig. Den har gått med svensk fart. Efter 1926, då jag sist var här, har det nog för övrigt gått ännu fortare än före detta år.
Jag vet, att en stor del av Amerikasvenskarna eller deras fäder lämnade det gamla landet vid en tidpunkt, då utvecklingen i Sverige icke på långt när hade hunnit så långt som nu och under förhållanden som — enligt vad jag vet — i många fall voro ganska bedrövliga. Häri ha nu, som Ni nog veta, inträtt stora förändringar, och jag tänkte, att det måhända kunde intressera en och annan huru folk nu har det hemma i Sverige.
Det svenska stålet biter.
Som Ni vet äro grundförutsättningaran för den svenska industrien järnet, skogen och vattenkraften. Med järnhantering har ju vårt folk sysselsatt sig i ett par tusen år. Våra malmer från Dannemora, Bergslagen och Kiruna utgöra en ofantligt värdefull naturtillgång för hela vårt land. De tillföra vårt land årligen högst betydande summor. Att det svenska stålet bet, fingo ju redan Karl XII:s fiender känna på. Alltsedan dess har svenskt kvalitetsstål tillvunnit sig ett alltmera stadgat rykte på världsmarknaden. På den svenska järn- och stålfabrikationens basis har sedan utvecklat sig en industri, som sedan använder sig av det goda svenska stålet liksom givetvis även av annat material, men som just utmärkes därutav, att den till övervägande del är en kvalitetsindustri. Detta har endast kunnat ske därigenom, att de svenska företagarna, ingenjörerna och arbetarna utföra ett verkligt förstklassigt arbete. Men resultatet är också att den svenska kvalitetsindustriens produkter numera utan den ringaste överdrift kunna sägas stå på höjden av vad som kan åstadkommas och därför äro även mycket efterfrågade i hela världen.
För att driva hela denna industri, vilken inom parentes sagt nu ger utkomst åt betydligt över en tredjedel av Sveriges befolkning, erfordras givetvis mycken drivkraft och härvid spela våra vattenfall en avgörande roll. Det torde kanske inte vara alla bekant att omkring 90 9 av hela Sveriges industri drives av vår inhemska vattenkraft.
Över hela landet sträcker sig nu också ett nät av elektriska kraftledningar, som för övrigt inte bara tillgodoser industriens behov. I detta ögonblick är en mycket stor del även av landets jordbruk elektrifierad — siffran lär för närvarande vara omkring 65 960. Vidare drivas nästan alla våra viktigare järnvägar med elektrisk kraft, vilket ju betyder, att vi kunna spara på importen av utländskt bränsle.
De bland Er, som inte varit i Sverige på de senaste tjugofem åren, komma nog ihåg våra landsvägar som någonting ganska bedrövligt. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår nu ett intensivt nydaningsarbete på detta område. Nya vägar byggas och gamla breddas och rätas ut. Snart åker man precis lika fort i bil hemma i Sverige som härute i Amerika.
Nu frågar någon kanske vad för löner, som i Sverige betalas för det industriella arbetet och för arbetet inom kommunikationer, handel och dylikt. Det är alltid mycket svårt att uppdraga en tillförlitlig jämförelse mellan löneförhållandena i två olika länder, därför att prisnivån på de båda ställena kan vara så olikartad, och jag skall här inte heller våga mig på några absoluta siffror, men som ett allmänt omdöme kan sägas, att lönenivån inom nu nämnda områden i Sverige oavbrutet stigit och ibland stigit kraftigt under de senaste trettio—fyrtio åren.
Jag skulle tro, att om man tar hän syn till. olika .faktorer, så ha lönerna i Sverige, vilka före kriget voro avsevärt lägre än i Förenta Staterna, numera uppnått en så hög nivå, att de befinna sig i närheten av de amerikanska. Det är ingen överdrift att säga, att verkligt yrkesskickliga industriarbetare numera äro väl betalda i Sverige, något som ju för övrigt endast är som det skall vara.
Vi kunna ej tänka oss något annat än demokrati.
Kanske många av Edra ha Edra minnen antingen direkt eller genom hörsägen från tiden före det demokratiska genombrottet i vårt land. Dessa tider äro nu längesedan förbi. Jag kan försäkra Eder att ett mera demokratiskt land, ett mera genomfört demokratiskt styrelsesätt, en mera allas likhet inför lagen knappast kan uppletas någonstädes på jorden. Jag tror också, att det svenska folket befinner sig väl därav. Vi kunna hemma i Sverige i själva verket inte tänka oss något annat än ett fritt och demokratiskt samhällsskick, grundat på förtroendefull samverkan mellan folk från olika samhällsklasser, mellan rik och fattig, hög och låg. Nyss har man hemma firat midsommar. Från Skånes slätter ända upp till »de norrländska gruvsamhällena, från Bohusläns fiskelägen till Roslagens kustbygder, överallt, där Ni väl litet var ha släkt och vänner, har man nyss firat midsommar. Dansen har gått kring majstången i den ljusa sommarnatten som endast lätt beslöjar den grönskande bygden. Människornas tangar gå i sådana stunder av glädje och fest, men alldeles särskilt under den ljusa, stilla, nordiska sommarnatten, till kära, som bo långt borta på andra sidan havet. Säkerligen har detta hänt och händer kanske just i dag i tusende svenska hem, där man minnes en kär anförvant eller vän i det stora landet i väster. Jag tänker, att dessa tankar mötas av en liknande ström just från Eder och från många andra av den svenska stammen, vilka bygga och bo i Amerika. Jag känner mig som bärare av dessa hälsningar från Sverige till Eder alla, och jag är förvissad om, att jag får taga med mig hem ifrån Er lika varma hälsningar tillbaka.
Folkmassorna i rörelse i svenskstaden Minnepolis.
Minneapolis, 18 juli. (TT.) Kronprinsparet samt prins Bertil kommo på söndagen till Minneapolis. Vid en sångarfest vid Wennerhergsstatyn, där omkring 25,000 personersardlats, nedlade svenske ministerns maka fru Broström en krans. Därefter foro de kungliga i kortege genom staden, varvid de hyllades av Väg folkmassor, som torde ha uppgått till 200,000 á 300,000 personer. Efter lunchen var massmöte ordnat vid Fairgrounds, där 70,000 á 80,000 människor samlats. Gåvernören höll välkomsttalet, och kronprinsen höll sedan ett längre anförande.
Vidare förekom sång och dans varjämte militär paraderade för de kungliga.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juli 1938
N:r 162