Vad kanslirådet linnerhjelm har att meddela.
Utdrag ur hans reseanteckningar av P. J-n.
Under sommaren 1804 företog den på sin tid bekante konstnären och författaren Jonas Linnerhjelm en resa å Gotland. Han är en synnerligen intresserad resenär och de skildringar han ger av denna resa äro ur flera synpunkter värdefulla. Hans efteråt utgivna reseböcker, som han jämväl illustrerade, äro numera lika sällsynta som dyrbara. Vi skola i det efterföljande meddela några utdrag angående besöket på Gotland. Det var från Böda resan företogs över till ön. Inberäknat skepparen, som var en ganska beskedlig man, och tre matroser, som alla utövade styrmanskonsten till skiftes, voro nu fjorton personer ombord, av alla stånd och kön, och däribland en f. d. pastor i Levede på Gotland vid namn Runnberg, som ej saknade insikter, men mer än vanligt saknade håg till deras rätta bruk, och, nyss avstraffad för grova fel, återfördes till sin hemort. Med skälig vind och god fart drev jakten nu sin styrda kosa. Solen sjönk ned i prunkande glans, som länge hoppade från bölja till bölja. Äntligen utbredde sig natten över rymden och sömnen lade samman alla ögonlock. Den ene kröp hit, den andre dit; en sov i skeppsbåten på däcket, en vid bakstammen, en annan vid stormasten; somliga klättrade ned under däcket, som hade öppen lucka; blott exprästen nere i kajutan. Skeppet föreföll som ett avdött och öde fält. Nyss hade det burit munterhet från alla kanter och utgjort en brokig tavla i starka färger. Själv släpade jag mig också under däck och valde en plats mindre bekväm än luftig. Midnatten var redan inne. Sjön började häva sig och svalla, jakten rulla. Det porlande dånet av var bölja framstäven klyvde var i början oroligt. Vanan därvid och den övriga allmänna tystnaden lockade dock även mig i slummer. Knappt hade jag somnat förrän ett par störtsjöar eller vågor vräkte sig in på jaktens rusande ned genom den öppna däcksluckan och översköljde mig. För ett ögonblick förskräcktes jag, och, okunnig om dylikt, trodde jag jakten blivit läck; men ingen störtsjö infann sig mera, och jag återtog för en stund min förra plats, tills morgonrodnaden och medpassagerarnes sorl kallade mig upp. Snart uppsteg solen med högtidlig anblick ur sin våta bädd. Segrande stötte hon undan dimmorna, som natten samlat, och förgyllde de svallande vågorna.
I närheten av Karlsöarna var sjögången stark, och jakten rullade häftigt, men vädret var ej stormigt och lugn rådde i alla sinnen. Bägge dessa öar äro ej annat än vardera en ofantlig .hög, stor och ovantill platt klippa, som med nästan lodräta väggar reser sig ur havet. De bära inga buskar, inga trän, utom ett enda på den stora, och tyckas så utan växter, att man där ej utan förundran hör, att där gå får vinter och sommar i bete, skyddade för ovädren av de grottor och håligheter klippan hyser.
Klinte var en behaglig ort.
Det var klockan 6 på morgonen, som vår resenär anlände till Klintehamn. Vädret var stillnat och himlen hade överdragits med moln. Sällskapet skingrades utan saknad. Gotland syntes mig olikt alla andra orter jag förut sett. Bortom dess låga strand reste sig landet i en jämn och hög skogbeväxt sträckning, varöver Klinte kyrktorn upphöjde sin spets, och utmed denna en stor höjd, krönt med en väderkvarn, med en god utsikt. Hamnen var omgiven med byggnader och belagd med en myckenhet små sparrar, som aldrig borde få utskeppas eller till avsalu huggas, såsom högst skogsödande. Från denna strand gick en ofantligt lång brygga, i vinkel byggd, långt ut på redden. Stranden var ömsom sandig, ömsom gräsbeväxt, och en del av de betydligaste byggnaderna eller boningshusen omgåvos av prydligt lummiga träd, ej olikt Pitts lantgård vid Klintehamn. Allt detta sammanlagt och skeppen och rörelsen i hamnen var mig av ett utländskt behagligt utseende, och en rykande balkugn fullbordade denna originalitet.
Under en längre tid måste man vänta på skjuts. Men täckheten av en köpmannen Flygare tillhörig gård gjorde väntetiden kort. Den invid denna belägna kvarnen var pittoresk.
För resan till Visby valdes Strandvägen.
Den var illa i stånd, men utsikten, som i början ägdes till sjön, var angenäm genom holmar och uddar. Snart kom man in i en skogspark av idel barrträd, på jämn plan. Denna fortfor nästan ända fram, med få växlingar. Jordmånen var sandig. Det var dock emellanåt fruktbart, och byarna hade ett välmående utseende. Hus av sten på bondgårdarna voro icke sällsynta, där de voro av träd, voro de skiftade, icke knuthuggna.
Tofta kyrka visade ett särskilt tycke hos sin byggmästare för spetsiga tak, varav den ägde flera avsättningar, och slutligen ett därmed överensstämmande torn, vars sidotak tedde sig spetsigt eller stupande, för att förenas i den stora spetsen, som krönte tornet. Alla kyrkor, som syntes vid vägen, ägde torn, i vilkas form man sökt mer och mindre olikhet, alltid med bibehållande av spets.
Innan ankomsten till Visby passerades Visborgs kungsladugård. Läget var flackt och utan andra träd än dem man i senare tid planterat till prydnad vid gården i alléer eller utmed staketen. Men den nära utsikten åt sjön och åt Visby ovanliga stadsmur giva en omväxling för ögat. Kungsgården var nu upplåten åt överste Klint, som även var vice landshövding på ön.
Över flacka fält kom man Visby.
Staden med sin ringmur och med sina många fyrkantiga torn var urgammal. Han beskriver ganska ingående stadsmurens utseende och finner att ett dylikt försvarsverk svarade icke emot de fordringar man då hade. I de tandade tornen voro stadens portar. Genom den södra kom han in. Krokigt och besvärligt for man ned backens avsättningar, för att komma till vårt kvarter hos strandridare Stares änka, där resande ganska väl bli bemötta.
Redan från fönstret skymtade han en av de ruiner, som i synnerhet göra denna stad lika sevärd som märklig för vår samtid, som den i Hansetiden varit det genom sin handel. ”Vid deras åsyn”, skriver han, ”uppstiger en vördnad för den fornålder, som uppreste dem, och en orolig eller harmsen känsla för dem av våra samtida, som föraktligt anse dem”.
Av S:t Olofs kyrka var blott en ringa lämning. Väggar och tak voro fallna och en snart störtad gavel röjde blott vad som varit. Portvalvet av rundad form hade ännu sin huggna sten. Men allt övrigt vittnade om förgängelse. Massor av buskar hade innästlat sig på murarne, vilkas fallna grus på ena sidan nästan betäckte ett litet rum i samma byggnad. I skrevorna hade rovfåglarna valt sina boningar. Uvar och ugglor sökte sig där en fristad. Man kallade också denna svaga överleva av kyrka för Ugglekyrkan. Ett förfallet plank och dåliga byggnader omkring överensstämde väl med de snärjen, som funnos vid dess fot, och en oplöjd åker med krasslig hägnad fullkomnade denna förödelsens tavla.
Något längre bort var ruinen av S:t Clemens. Tiden eller medfarten hade dock icke hunnit helt störta den. Ännu var dess främsta gavel av spetsig form, och ännu en stor del av dess torn, vars yttre mur dock till större delen saknades. Portvalv och fönster gingo dock ej i spets, utan voro rundade. Kojor omgåvo byggnaden, mellan vilka en brunnstång nu starkt avbröt mot värdigheten av ett tempel. Trädgårdar skymde kyrkans nedersta omfång från den lägre plan där L. stod.
Några steg därifrån var Nicolai kyrkoruin. Denna byggnad ansågs av L. vara av en senare tid än den förra. Dess vänstra gavel står ännu nästan i sin helhet, men allmänheten saknar där tvenne karbunklar, som traditionen förklarar där ha förefunnits för att öka kyrkans prakt och till ett lysande sken som sjömärke. Man utvisar den plats, där dessa halvädla stenar skola ha suttit som sjömärke. Han fann att detta tempel en gång varit särdeles stort, högt och prydligt. Ännu i sin krossade prakt röjer det sin götiska värdighet. Detta mitt ibland de grushögar, som staplat sig inom dess murar. Det är nu inspärrat inom en guldsmeds gård, och det stora invigda rum, där altaret förr tillkallade andäktigt tillbedjande, är nu nyttjat till gömsle för ved och skräp, samt vagnar, vilkas dån de numera öppna valven icke kunna återgiva.
Utanför i guldsmedens trädgård, stod ett valnötsträd av ovanlig storlek, sträckande sina yviga grenar, liksom att med sin grönska mildra det rysliga i en så medfaren lämning av forna tiders arbete.
Man får här ett gott begrepp om denna kyrkas utseende vid denna tid.
Ännu grymmare hade emellertid tiden och människorna farit fram med Helgeands- eller Hospitalskyrkan. ”Men de remnade murarne, dem nuvarande hospitalsföreståndaren, en av stadens rådmän, vill förekomma att störta, bibehålla i sitt försvagade skick ett anseende av fasthet och styrka, som imponerar och bör befria deras kvarlämningar från att störtas av något annat än tiden.”
Linnerhjelm fann vidare, att få kyrkor av så obetydlig storlek torde äga samma anseende eller en sådan fasthet som denna. ”Men det oaktat väljer man ännu det förslaget att riva lämningarna av den Helige Andes tempel och nyttja de slipade pelarnes stenar till en kaj vid hamnen. Mina varma inkast och mina föreställningar härom kunde dock ej verka hos den kalle rådmannen, som fruktade skada av nedfallande stenar på sitt vedskjuls krassliga tegeltak. Redan har hans tanke till en del segrat, och för få år sedan en tillbyggnad intill kyrkan, kanhända ett kloster, blivit förstörd. De starka murarna stupade dock icke lätt för härjarens slag. Ännu stå lämningar därav; nu minnesmärken mera av samtidens förstöring, än forntidens byggnad.”
Han redogör vidare för S :t Maria, stadens brukbara kyrka. Den var nyreparerad, men icke efter de principer, som man följt i Uppsala och Lund, utan sådana, som svara emot den gamla byggnadstilen. Kyrkan låg på en jämn plan med en bergvägg i bakgrunden. På en trappa i en dess vinkel kunde man stiga upp på bemälta höjd, där fann man en ojämn mark, med få hus bebyggd, intill dess den inneslutande muren reser sin åldriga byggnad och sina torn på höjden. Härifrån ser man ut över staden och dess omgivningar. Detta var en utsikt, som ömsom var dyster, ömsom högtidlig. Det var en oredig samling av hus vid brädden av ett obegränsat hav, samt här och där ruinen av ett tempel, som uppreser fallande valv eller trädbeväxta murar, mitt bland kojor, som verkade förfördelande för dess värdighet.
Som synes, spar icke Linnerhjelm på kritiken. Helt säkert var denna berättigad. Vi stanna här för denna gång.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 september 1938
N:r 224