En talrik skara kyrkofolk samlad i Visby.
Förhandlingar i domkyrkan.
Den gotländska kyrkvärdsdagen i dag fick som väntat en ovanligt stor tillslutning. Vädrets makter vom också gynnsamt stämda, ty ett härligt vårvinterväder med. strålande sol rådde. I ganska god tid innan kl. halv 11 i morse hade stora skaror börjat samlas utanför domkyrkan, och då morgonbönen tog sin början var kyrkan väl besatt av åhörare, främst då kyrkvärdar från hela ön samt stiftets prästerskap talrikt representerat jämte övriga intresserade.
Morgonbönen inleddes med unisont ps. 425: 3, varpå stiftsadjunkten Bror Colstrup tog till orda. I en synnerligen väl genomtänkt och vacker betraktelse erinrade han om huru spridda över hela Gotland, från Fåröns karga kuster till det storvulna Hoburgen i söder, från leende Västergarn till Östergarns låga stränder ligga de 92 kyrkorna såsom av Herren utströdda ädelstenar. Det är Gotlands kyrkor, Herrens heliga tempel. Det var fäderna och förfäderna som byggde dem. Liksom en gång i grå forntid det brändes tegel i Egypti land till tempel så har forntidens gotlänningar släpat fram stenar till sina kyrkor, ej i sorg och vemod utan i jubel och glädje. Vi ha därför anledning att i dag tacka dem för deras arbete. Vi tacka dem för att vi sena tiders barn kunna vara kyrkans helgade tjänare. Diet är vår förvissning, att Herren var med den dag, då kyrkornas klockor för första gången ringde ut över bygderna, och det är vår förvissning, att Herren än i dag är närvarande i sitt heliga tempel, att han i dag är närvarande i S:ta Maria, då Gotlands kyrkvärdar samlats till rådslag.
Herren räknar ej de närvarandes antal. »Herren e i sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen…» Det råder ej tvivel om, att alla som ha förmånen att i dag vara här hysa hopp om att en gång få tjäna Herren i ett tempel, som ej gjorts av människohänder. Även själen längtar efter stillhet. Men denna stillhet blir aldrig tillfyllest, förrän den mänskliga anden svingar sig mot evighetens rymder.
Låt oss säga detta, att det är på, den ödmjuka och förkrossande anden. det kommer an. Det är i den andan vi i dag samlas, ej såsom herrar utan som tjänare. »…Han är ock när dem som hava en förkrossad ande».
Sedan pastor Colstrup så läst Välsignelsen och psalmen 430: 4 unisont sjungits var andaktsstunden slut.
Biskopen meddelade så programmet för dagen, varpå man samlades till kaffe i Församlingshuset.
Det blev trångt t. o. m. i Swertingska kapellet, då mötesdeltagarna samlades där. Men var det trångt så var det som sig bör intet fel på sämjan. Biskopen satt mitt i kretsen av lekmän och präster och ledde förhandlingarna. Han hälsade först de närvarande välkomna, och uttalade sin glädje över att så många voro närvarande.
Förste inledare över det uppställda ämnet ”En lekmans syn på kyrkans arbete”, var hr Henric Levander, Hafdhem, som i ett välformat anförande bl. a. framhöll, att hos alla människor med normalt känsloliv finns det behov av kristligt umgänge.
Han erinrade vidare om hur det patriarkaliska husbondeväldet numera är borta. Hela vårt svenska samhälle har fått vidkännas stora påfrestningar under de två senaste decenniernas snabba utveckling. Då ställer sig frågan: Har kyrkan hunnit med i den utvecklingen? Det vore orättvist att ge annat än ett jakande svar på den frågan. Vi se med tillfredsställelse de ansträngningar som i vår tid av kyrkans män göras för att föra kyrkan närmare folket. Vi äro också i behov av en verklig folkkyrka, som omfattas med kärlek och intresse av allt vårt folk. Med glädje noterar man, att många av kyrkans män visat sin uppskattning av de moderna folkrörelserna såsom bl. a. folkbildningsarbetet och idrottsrörelsen m. m. Hr Levander uttalade till sist förhoppningen att radion skulle bli ett hjälpmedel att stärka sambandet mellan kyrkan och de breda folklagren.
Nästa inledare var fru Ingrid M agn e, som bl. a. framhöll, att kyrkan gjort ett välsignelsebringande arbete för vårt folk men att ännu mera kan göras.
Hon vände sig med skärpa mot vissa demoraliserande ting i vår tid, som vänder ungdomen från kyrkan. Hon ville ge tidningspress, författare och bokförläggare en maning att se till sitt ansvar i den vägen. Sålunda erinrade fru Magne om en prisbelönt roman, vilken enligt en kritiker kan betraktas såsom den mest kristendomsfientliga bok, vi äga på svenskt tungomål. Vidare betonade tal. att ett hemlöst släkte är dömt till undergång, varför vi måste slå vakt om hemmet. Den kyrkliga ungdomen skall kallas till allmän värnplikt mot de andliga fienderna.
Biskopen riktade så ett tack till de båda inledarna och lämnade ordet fritt till diskussion.
Denna inleddes av kyrkovärden Rudolf Bolin, Gandarve i Alva, som ville understryka fru Magnes ord, att ansvaret gäller oss alla. Tal. erinrade i fortsättningen om för hur mycket Sveriges folk har att tacka Gud, bl. a. för att vi fått slippa att dragas in i ofreden. Och vi behöva känna ansvaret för att våra barn skola få se samma nådestillgång som vi äga. Måtte kyrkans arbete bidraga till att bära upp detta ansvar.
I fortsättningen av diskussionen yttrade sig hr W. Ekdahl, Visby, som önskade ett livligare samarbete mellan kyrkan och de ideella folkrörelserna, målaremästare Gardelin, Hemse, förman Karlström, Visby, och kontraktsprosten Axel Klint, Källunge. Prosten Klint framhöll, att han ansåg själva kärnan i gudstjänstlivet vara, att människorna komme samman i ett heligt rum. Som en förmildrande omständighet om den lantbrukande befolkningen just nu försummar att gå i kyrkan ville tal. anföra den omständigheten, att det råder sådan brist på arbetsfolk.
Fjärdingsman Vilh. Eriksson, Medebys i Martebo, ville framförallt bemöta en av de föregående talarna.
Vad angår talet om att det är dåligt med besökarantalet i kyrkorna ville tal. anmärka, att man nog kan dyrka sin Gud utan att gå i kyrkan, nämligen i hemmets lugna vrå, i naturen på en stubbe. Man är nära Gud där likaväl som i kyrkan. Men därför är det inte meningen att man inte skall besöka kyrkan. Det ger en känsla av högtid och värme att höra psalmsången och Guds ord där. Det var en gammal farbror här, fortsatte tal., som talade så varmt och hjärtevinnande om svenska kyrkan. Det gör gott för oss unga att få höra en beprövad gammal man yttra sig så. Och måtte vi unga komma att väl förvalta det arvet vi fått från fäderna, det arv som är fädernas kyrka.
Hr Gustaf Pettersson, Kvinnegårda i Havdhem, tänkte tillbaka på den tid, då man i hemmet samlades till stilla andaktsstunder, då far, mor och barn knäppte händerna i bön. Det är från hemmen som kärleken till kyrkan skall komma, ej utifrån.
Därefter var diskussionen avslutad och biskopen vände sig med några hjärtliga tacksamhetsord till samtliga talare. Han ville sammanfatta sina intryck av diskussionen så, att kyrkan måtte mera komma i kontakt med de ideella rörelserna bland de unga.
Till sist sjöngs psalmen 56, varefter man drog sig bortåt Arbetareföreningen, där middag för 270 personer skulle serveras kl. 2.
Kl. 4 i eftermiddag fortsätta förhandlingarna. Då ger prosten Klint en orientering angående den nya psalmbokens införande i församlingarna, och dagen avslutas med ett föredrag av biskopen över ämnet ”Lekmännens kyrka”.
Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17