Visbypojk Stadionöverraskning.
Från Gotlands Allehandas specielle korrespondent.
Stockholm den 12 september.
Ljusvecka, mörkläggning, Flygets Dag, gränskravaller, krigsfara, det rör sig faktiskt både i Stockholm och den stora världen, så att man nästan tappar andan. Och medan det var som rörligast inträffade episoden om den unge flygmekanikern, som stal en maskin i Ljungbyhed efter tre timmars utbildning, startade perfekt i ett miserabelt väder, orienterade sig fram över et regngrått, disigt Sverige, över vilket våra skickligaste flygare förbjudits fara, och då bensinen tog slut gjorde den mest perfekta landning man kan tänka sig på en liten obetydlig leråker i Gnesta, ett par mil utanför Stockholm. En landning, som rutinerade trafikflygare måste erkänna vara något alldeles fenomenalt.
Nu sitter den unge mannen, ett flygarämne på miljonen, i arrest på Ljungbyhed. Han var arg över, att han inte fick följa med till Stockholm, handlade i sin besvikelse överilat, och får nu alldeles riktigt sitt straff. Men nu gäller det, om flyget, vårt yngsta vapen, ännu besitter så mycken smidighet, att man efter arresten lär pojken bli en riktig flygare i stället för att sparka i väg honom. Ty då har Sverige fått en karl, som kan föra en maskin, en man, som vi och flyget verkligen behöver.
Mörkdagarna i Stockholm efterträddes av en ljusfest på Stadion av imponerande slag. Inför en talrik publik tävlade i strålkastarsken svenska storstjärnor mot finska och belgiska kämpar och lyckades över förväntan i hårda drabbningar. Kälarna och Spånga gjorde ståplatspubliken hänryckt genom magnifika spurtsegrar, och det var en stämning, som endast ”tyskdagarna” kunde efterlikna.
Vad som kommer mig att särskilt omnämna dessa tävlingar, är dock, att två unga visbypojkar av en förståndig förening givits chansen att låt para mot övermäktig konkurrens springa och skaffa sig värfefulla lärdomar på den nästan legendariska Stadionstybben. Bägge voro löpare, bägge fingo dåliga placeringar, men en av dem gjorde dock en insats, som många komma att erinra sig. Det var en svartklädd 400-meterslöpare, som inför den förtätade stämningen drömde om att göra något stort denna kväll. Han startade snabbare än kanske någonsin tidigare i sitt liv och sprang de första 200 m. så vackert och så fort, att pressläktarens experter satte kikarna på honom för att se vad det var för ett gotlandsfenomen, som liksom lekte sig fram på vind-snabba ben. Men resan satt i benen, den svala kvällsluften var mer svårforcerad än han trodde, och så med ens togo krafterna slut. Han ledde ännu efter 300 meter men föll alldeles ihop och fick ta till sina sista krafter för att överhuvudtaget orka i mål. Men en liten expertklick tog upp en applåd — han hade vågat något även om han spruckit på kuppen. Så sprang också en Kälarne, en Areskoug, djärvt och friskt och de ha gått långt.
Den andre visbypojken löpte 1,500 m. tappert och envist, men det var ingen flykt och fantasi över hans lopp, han visste att han skulle komma bland de sista, och det gjorde han också. Utan att dock skämma ut sig.
Det råder även mörkläggning i Visby enligt vad gotlandstidningarna ha att berätta. Gutavallens mycket påkostade banor skola stängas för skolbarn. Om den goda Gutaön tänker lämna sin köplats bland landets idrottslandskap, så gör man det inte genom att idrottsplatsen upplåtes för halvgamla idrottsmän, som intresselöst träna någon gång med den tanken, att vi ha gjort vårt inom idrotten, men vi kan ju alltid hålla på i alla fall. Nej, det är just genom dessa småpojkar och varför inte småflickor, som under lek och skämt tävla på idrottsplatsen, som Gotland kan hoppas på en uppryckning. Stäng inte idrottsplatsen för dem, utan locka i stället dit dem, om så de dyrbara, eleganta murarna måste rivas ned. Skall Vallen sättas inom glas och ram bara för att så och så många tusen lagts ner på banorna. Bara en sådan sak, som att man jämför idrottsplatsen med Råsunda, som för det första är en specialbyggd fotbollsarena för storevenemang utan några som helst löparbanor eller kastbanor, för det andra en rent privat egendom, och för det tredje en idrottsplats, dit ungdomar inte ha den ringaste tanke att söka sig, då man har tio utmärkta träningsplatser på betydligt närmare håll, så förstår man, att det måste vara något fel någonstans. Så mycket värre då, att felet ligger hos själva ledningen.
En gotlänning har aldrig i öns historia rönt ett sådant erkännande i den svenska pressen som konsul Carl E. Ekman fått göra i samband med 70-årsdagen. Blommor, visserligen framförda på papper av dålig kvalitet men i desto större upplagor — ha kastats ut med ”Konsulns” bild och en kortare redogörelse över allt vad han uträttat, och det ligger nästan något egendomligt i det, att en man på en ö som Gotland kunnat göra sig så allmänt bekant och aktad. Men kanske just därför att han alltid verkat för att föra Gotland närmare fastlandet gett hans namn en sådan klang över hela Sverige. Hur som helst har fastlandets deltagande i hyllningarna varit sensationellt stort.
Aber.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 september 1938
N:r 211