Fjärran och ändock nära.

Av kyrkoherden Olof Havrén, Fardhem.
”Se, Heren är när, fast han synes dig fjärran”, så börjar en gammal sång. Fjärran och ändock näna, det är liksom en beskrivning över Jesu samvaro med lärjungarna efter uppståndelsen. Den första veckodagen med dess under hade sjunkit i bakgrunden. Petrus och några andra lärjungar tyckas ha vänt tillbaka till vardagens gärning i sina hemorter i Galileen. Skulle vardagen också utplåna den vaknande uppståndelsetron? Såsom förr var ändock icke Herren tillsammans med dem. Men så en morgon stod han bredvid dem vid deras arbete på Genesarets strand, såsom förr och talade till dem såsom förr. Var det minnet av detta förr som gav Johannes aningen: ”Det är Herren”. Lydnaden gav dem alla vissheten om, att den uppståndne var dem nära. Och ur mästarens hand mottogo de brödet.
”Se, Heren är när, fast han synes dig fjärran”, hör inte den erfarenheten med till varje kristens erfarenhet. ”Se, jag är med eder alla dagår intill tidens ände”. Så gavs löftet åt Mästarens lärjungar för alla tider, men erfarenheten säger ofta helt annat. Det kristna livet har sina högtidsstunder. Själen kan äga ögonblick, som skänka visshet om att Kristus lever, att han äger makt att omskapa och förvandla. Men på högtidsstunder följa alltid vardagar. Det är arbetets vardag och möda, när världsliga ting skapa oro och jäkt, ta bort stillhet”och frid och hotande tränga undan högtidsstundernas minnen. Där är sorgernas och bekymrens ensamhet och jordiska lidandens betryck. Där är själens tunga kamp. Var är då löftet : ”Se, jag är med eder alla dagar”. Bön hjälper ej, ingen bönhörelse kommer. Då tyckes i stället Herren vara långt fjärran. Men kanhända är det ändå på samma sätt, som när han stod på stranden och lärjungarna ej visste, att det var han. ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig”, sade han en gång. Vardagens enklaste gärning, gjord i pliktuppfyllelse Och kärlek, är gjord inför honom. Han står nära och prövar handlingens halt. Varför gick det så och så, varför skulle detta komma, varför fick jag ej det jag hoppades på, fråga vi ofta. Gestalten på stranden hade i den första gryningens ovissa dunkel synts lärjungarna främmande, men när det dagades sågo de, att det var Herren. Det är inte lätt att i själens tunga tider se att Herren kan ha sin mening med vad som sker. Vågdalen skymmer utsikten. Det är först på höjderna som sammanhangen klarna. När kampen är genomkämpad, när stillhet lagt sig efter själens stormar och molnen skingrats, då förstå vi att Herren var nära i vad som gavs och icke gavs, då skymta vi Herrens hand i vad som synts oss dunkelt, ja, meningslöst. Det var han som i den svåra stunden kom till oss för att ödmjuka, för att pröva och för att fördjupa.
Det är sällsynta stunder, men därför bli de ock de största och käraste. Från dem faller ljuset ej bara förklarande tillbaka över det förgångna. Även vägen som väntar ljusnar, oss till tröst och kraft.
”Se, Herren är när, fast han synes dig fjärran”. Endast genom stilla väntan, genom tro och genom lydnad få vi erfara sanningen i detta ord. Icke kunna vi bestämma tider och stunder. Icke ha vi att säga nu eller då. Men i de stunderna då vi minst väntade och då molnen tycktes oss tätast kom som en skymt av den uppståndnes härlighet. Väl oss om då hjärtat var stilla, berett att taga emot. Att tro utan att se fordrar kamp som är svår, svårare än vi ana, förrän vi själva ställts därinför. Men kämpande måste den kristna tron vara, om den skall bli stark. Lättlärda äro förvisso icke orden : ”Herre, icke min vilja utan din”, men läras måste de. För hjärtan, som så lärt stilla vänta, som lärt tro utan att se och ödmjukt lyda, öppnas väl någon gång här i tiden en port in i evighetens värld och de få skymta himmelrikets härlighet. Då blir vissheten att Herren är nära strålande och stor. Kanhända kom den stunden för någon, när brödet bröts vid nattvardens högtid eller i gudstjäntens jubel och stilla bön. En annan nådde detsamma i kammarens ensamhet och bönhörelsens under. Guds stora gåva blev det för alla.
I mycket är den kristnes trosliv här i tiden som en böljegång. Vardag, bekymmer och lidande, det är som om Herren vore långt borta. Då gäller det att tro utan att se. Och ändock är Herren nära. I aningens ögonblick kan tron skymta honom på evighetens strand bortom tidens hav. För denna tidsålder gälla sångens ord: ”Se, Herren är när, fast han synes dig fjärran”. Nu se vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel, men då, bortom tidens gräns skola vi skåda ansikte mot ansikte.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 april 1938
N:r 92

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *