I morgon fyller gamle landstingsmannen C. V. Carlqvist, Binge i Väte, nittio år.
Häromdagen hade vi nöjet att få träffa den gamle kommunalveteranen, där han satt vid sitt skrivbord och sysslade med sina böcker. Han har sannerligen icke slutat att intressera sig för tingen omkring. Icke ens de kommunala uppdragen har han fått lämna, ty i dessa dagar har han att som överförmyndare se till, att förmynderskapspapperen i hans distrikt befinna sig i laga ordning. Det är förövrigt bara något år sedan han lämnade ordförandeskapet i pensionsnämnden.
När samtalet kommer in på det området, kan den gamle hedersmannen icke undgå att göra sina reflektioner över förr och nu. Ty det är en väsentlig skillnad i, hur folket levde i hans ungdom och hur det lever nu för tiden. Att anspråken ökas, det får inte minst pensionsnämnden känning av, ty man rör sig i våra dagar med andra behovssiffror. Och ändå levde folk lika bra förr och voro mera nöjda med sin lott än nu.
För övrigt följer den gamle veteranen med stort intresse händelserna i världen och har en utpräglad och bestämd mening om innebörden i de storpolitiska tingen. Tanken är klar och redig, som den alltid har varit, när det gällt kommunens angelägenheter eller när det annars gällt att taga ställning till dagens frågor. Som gammal sparsam kommunalman kan han inte undgå att känna sig obehagligt berörd över de höga skatterna, som vår regering lägger på oss och de svindlande summor, om vilka statsskulden nu rör sig.
Sådant hör emellertid den nya tiden till. Det är visserligen bara tre år sedan han lämnade sin befattning som kommunalstämmans ordförande, men det är 57 år sedan han tillträdde den befattningen. Och under tiden har han innehaft alla möjligt kommunala uppdrag 1 längre eller kortare perioder. Landstinget tillhörde han åren 1907-1915. Han har alltså hunnit få en rik erfarenhet i de allmänna värven och han har haft ett gott omdöme, som lärt honom att draga konsekvenserna av sina erfarenheter. Vid sina nittio år sitter han ännu med klar och oförvillad blick och betraktar tidens gång.
Det är med en stark känsla av att nittioåringen hör till en gången tids kärnkarlar, av vilka det inte längre finns så många kvar, som besökaren åter går ut genom den ålderdomliga förstugudörren vid Binge.
-e.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 26 Januari 1938
N:r 20