resa till Amerika för 100 år sedan.
Av Arne Lindström.
Under firandet av minnet av den första svenska Amerikakoloniens grundande i Delaware har historien om den svenska emigrationen i allmänhet och Amerikaemigrationen i synnerhet fått en brännande aktualitet. Få äro väl de medborgare i Sverige, som inte i det stora landet i väster ha vänner, släktingar eller ättlingar av dem, till vilka tankarna ofta gå. Två miljoner svenskar och svenskättlingar finnas i innevarande stund därute, tjänande ett annat land än det, som sett dem eller deras fäder födas, fostras och utbildas till striden om livets nödtorft. Men det fanns en tid, då dessas tjänster icke ansågos oumbärliga för moder Svea, det betydelsefulla skede i vårt lands ekonomiska utveckling, som började med industrialismens genombrott. Sverige kom i livligare kontakt med andra länder, blev en faktor på den internationella handelsmarknaden, men blev härigenom också delaktig av konjunkturväxlingarnas — ”välsignelser”. De människor, som övergivit sin jord och sökt sig till städerna i industriens tjänst, kunde icke sysselsättas i önskvärd utsträckning, och då de stora uppfinningarna på samfärdsmedlens område satte oss i intim förbindelse med fjärran belägna länder, om vilka fantastiska historier berättades, förtäljande om de sagolika utkomstmöjligheter, som där förefunnos, uppstod hos många tanken på att i andra världsdelar söka sig en framtid.
I raden av de svenskar, som sökt sig över till Amerika, återfinnas givetvis också en mångfald gotlänningar. De flestas upplevelser ha väl gått deras medmänniskor relativt spårlöst förbi. I mina gamla släktpapper har jag emellertid en memoirskildring, för hand nedskriven av den här i Visby är 1813 födde Fredrik Herman Chasseur, vilken år 1839, alltså för närmare 100 år. sedan emigrerade till Nordamerika, och som på ovan angivet sätt låtit historien om sin händelserika färd över Atlanten och sina upplevelser i fjärran Västern gå till eftervärlden.
Fredrik Herman Chasseur föddes som ovan nämnts i Visby 1813. Han var son till sedermera preussiske och nederländske konsuln här i staden Karl Anton Albert Johan Chasseur, den förste här på Gotland bosatte medlemmen av släkten ifråga. Numera har släkten Crasseur inga ättlingar, bärande namnet Chasseur, här på Gotland, men tvenne systrar till vår sagesman, Fredrik Chasseur, blevo gifta med tvenne bröder Lindström, kronofogden Gustaf Lindström och häradsskrivaren Carl Lindström, vilka blevo stamfäder för de båda grenarna av släkten Lindström. Den senare blev farfars far till nedskrivaren av dessa rader. För den allra äldsta generationen i Visby är kanske dåvarande danske konsuln Karl Johan Chasseur i någon mån känd, måhända mest i genskap av innehavare av ett värdshus på den plats, där nu D. B. W:s paviljong står. Om denne har August Kinberg i sina ”Gotländska slägter. Genealogiska och biografiska anteckningar” mycket att förtälja. Desto mindre kännedom har han däremot om dennes broders Fredrik Herman. Chasseurs händelserika liv. Men här ha vi i stället ”morbror Fredriks” egen skildring att lita oss till.
”Efter ett sorgligt afskedstagande från anhöriga lemnade jag mitt kära hem, och nedgick till Visby hamn hvarest min reskamrat Inspectoren Rosencrantz väntade mig, då vi begåfvo oss på väg till den på redden ankrade nya Briggen, tillhörande aflidne Handlanden C. Engström, under capt. Svenssons anförande, destinerad för Medelhafvet”, börjar resenären sin skildring. Resan skulle bli både lång och värlig. Inte nog med att den omtalade briggen, som, tydligen på grund av dåtidens mindre goda hamnförhållanden i Visby måste ankra å redden, hastigt och lustigt blev tvungen att lämna ankaret vid boj, och undfly en uppstigande nordvästlig storm, för vilken skydd söktes i lä av Västergarnsholm. Dessutom tog resan till Amerika en tid av icke mindre än c:a tre månader, vilket nog för vår tids människor förefaller att vara i längsta laget. — Vid Västergarnsholm – förblev fartyget liggande i två dygn, varefter man seglade tillbaka till Visby. Härifrån skedde så avfärden i slutet av september 1839, icke utan ceremonier. ” Efter en gifven sjö-salut med ett Canonskott jemte 3:ne gångers upp och nedhissande af den Svenska Nationalflaggan, gjorde fartyget en halfceirele och styrde under fulla segel rakt ut och snart lemnade Wisby och Högklint utur sigte”. Fredrik Chasseur hade lämnat fosterön, vilken han inte förrän efter 13 års vistelse i Nordamerika skulle återse. Det första målet för resan var Helsingör, som fartyget nådde efter tre dygns seglats. Här gick Chasseur ombord på ett annat fartyg, som på resa från Stockholm till New Orleans angjorde denna hamn. Resan skulle emellertid inte komma att gå direkt på Amerika. ”Efter ett dygns kryssande uti i Nordsjön mötte oss 2:ne Lotser, som välment rådde Vår Captain att segla åt Land, emedan ett svårt väder vore i annalkande, hvilket besannades nästföljande dag af en svår Nordlig Wind; som ledde Capt. att signalera efter Lots, hvilka snart infunno sig, men som i följd af de svåra rusande böljor kunde ej uppkomma på däck utan måste en lina utkastas från fartygets akter för Lotserna att fastgöra vid sin båt och med handen teckna cursen”. Efter en farofylld insegling mellan klippor och förrädiska undervattensskär ankrar fartyget så i en fjord på Norges sydkust, där man måste kvarligga ej mindre än ””3 :ne långtråkiga veckor”. Mot slutet av oktober slog vinden om och snart var fartyget inne i Engelska kanalen. Efter två dygns seglande ””lemmade wi Canalen och utkom på Atlantiska Ocean uti Tropikens länge efterlängtade Climat; der wi för första gången hade nojet beskåda Valfisken genom sina svängningar omkring Fartyget”. Ända ned mot ön Madeira ställdes färden, men disigt väder gjorde att ön inte kunde ses från fartyget. Tropikernas klimat imponerade mycket på resenären och han kallar det ett paradis ”med sin alltid brilliant skinande sol och behagliga oförändrade hälsosamma luft”. För fulla segel går resan nu i det behagligaste väder med kurs på de västindiska öarna, vilka tydligen passerades på så nära håll, att Chasseur fick tillfälle att beundra den tropiska prakten och härligheten i fråga om växtlighet och naturens skönhet på öarna Haiti, San Domingo, Puerto Rico, Navassa och Cuba. Det lugna vädret förbytes vid ankomsten till Mexikanska golfen i hård nordvästlig storm ””med en så förfärlig hastighet” att fartyget måste ”intaga alla segel med undantag af ett refvat stormsegel med alla man på deck, hvaraf 2 :ne fastbands vid rodret för säkerhet att ej blifva ett offer för de vilt rasande sjöar. Förhållandena synas Chasseur likt ett ”Tnfernal Region”, i två dygn kastades fartyget redlöst omkring i alla riktningar och det var omöjligt för passagerarna att ligga kvar i sina kojer. På tredje dagen bedarrar emellertid den svåra stormen och med amerikansk lots ombord inseglar fartyget lyckligt på Mississippi-floden och ankrar vid staden Baliz på själva julafton 1839. Glädjen över att ha nått Amerika är stor hos de uttröttade resenärerna: särskilt gläder sig dock Fredrik Chasseur åt att vara i tillfälle att äta julgröten i land. Från Baliz går resan vidare till New Orleans där fartyget ankrar på Nyårsdagen 1840.
Efter tre månaders resa hade Chasseur alltså nått sitt mål. Besvärligheterna voro emellertid inte slut i och med den strapatsrika resan. Men emigranten Chasseur hade nog inte startat sin färd mot främmande land med enbart ljusa förhoppningar. Eller måhända förhåller det sig så att hans påpekande av det falska i talet om Amerika som det land där man kan ”gräfva guld med teljeknifver” är nedskrivet just med hågkomster från ett strävsamt och mödorikt liv i fjärran Västern för ögonen.
Om sina öden och äventyr i fortsättningen skola vi låta Fredril Chasseur berätta i en kommande artikel.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 Juli 1938
N:r 148