till Amerika för 100 år sedan.
Av Arne Lindström.
II.
Materiellt — sett torde Fredrik Chasseur ha varit mindre väl rustad och vid ankomsten till Amerika befanns reskassan ha smält samman till en mycket obetydlig summa. Vännen och reskamraten Rosencrantz befanns dock ännu vara ägaren av ett litet belopp i kontanter och med detta kapital startade de båda emigranterna sin färd mot lyckan. Först skulle man emellertid förse sig med nödig proviant och utrustning för färden till Cincinnati i Ohio, varför ett besök gjordes i första bästa handelsbod. Då Chasseur frågade efter priset på några rökta skinkor, som funnos hängande i handelsbodens tak, fick han till sin förvåning en motfråga som svar, och därtill på svenska: ” Förlåt mig är ej Herrens namn Chasseur från Wisby?” Handelsmannens namn befanns vara Sundberg och han hade fordom varit ”Markör hos Mamsell Anna Engström”. Givetvis utspann sig nu ett livligt samtal om de båda gotlänningarnas gemensamma fjärran färdernebygd, varefter Sundberg med äkta gutnisk hjälpsamhet försåg de båda resenärerna med vad som kunde vara behövligt för den stundande resan. Väl anländ till Cincinnati kom Chasseur genast i kontakt med svenskar, vilka hjälpte honom på alla sätt. Hos en lantbrukare i trakten erhöll han sin första anställning mot en lön av 7 dollars i månaden. Hans arbete bestod i att ”drifva deras kor från betet uti skodjupt vatten, hugga ved, föda svin och höns samt bära in vatten för dagen åt den delikata americanska tjenstedamen — i sanning en vacker invigning för en nybegynnare från Sverige som gjorde sig ett så stort begrepp om Americas oberoende frihets Land”. Chasseur fick tydligen inte det goda intryck han tänkt sig av Amerika. Också ledsnades han snart på lantbruksarbetet och vi återfinna honom i arbete på Franks Museum i Cincinnati. Svenskarna i Amerika ha tydligen mången gång ett brokigt förflutet bakom sig. Vår sagesman omtalar sålunda, att denne Frank egentligen hette . Natt och Dag och var ättling till Bo Jonsson Grip. Till följd av en skrift, som han författade om Carl XIV Johan blev han, då löjtnant vid Kungl. Livgardet i Stockholm landsförvisad, och begav sig till Tyskland, där han dagligen umgicks med den avsatte Gustaf IV Adolf. Så småningom hamnade Frank i Amerika, där han i Cincinnati grundade sitt ovannämnda museum, i vilket Chasseur nu fick sin utkomst. Chasseurs arbete bestod i att sopa 3:ne våningar 125 fot långa rum, rengöra för en Aligator, ?:ne Babuner, 2:ne Africanska Ginny pigs, 1 Apkatta och en svart Orm, som Fru Frank syntes taga största intresse uti att dagligen framvisa för sina nyfikna besökare”. Utom detta arbete, som föga skilde sig från hans förra” sysselsättning, hade han också att på orgel ackompagnera en tysk kornettist, vilken sörjde för den musikaliska underhållningen mellan visningarna på museet. Tre gånger i veckan skulle Chasseur ut på gatorna och klistra upp affischer, och på kvällarna tjänstgjorde han som förevisare av ”TInfernal Region — (”Helvetet”) det mest ohyggliga och fasansvärda af alla exibitioner, whilken allrig borde tillåtas uwuti ett civiliserat Land, likvist besöktes den lifligt hvarje afton med allmänt bifall af Americanarena, hvilka, som synas taga största intresse uti dylika grofheter”.
Efter åtta månaders arbete på Franks museum slutade Chasseur denna anställning och fick följande vår arbete i trädgårdsskötsel hos ”en framstående Tysk Millionär vid namn Hoffner”, hos vilken hans kärlek till trädgårdsodlarens yrke grundlades. Detta yrke skulle han också sedan bliva trogen.
Huruvida Chasseur stannar hos denne Hoffner eller icke, därom låter han oss intet veta. Men år 1850 blir honom hemlängtan för svår och i maj detta år lämnade han sitt kära ”Old Kentucky Home”. På hemresan passerade han Ciacinnati, där han ju hade flera gamla vänner, och där han råkade en person, som kallades ”Wills från Wisby”. Även denne tycktes i likhet med ovannämnde Frank ha ett mer eller mindre äventyrligt förflutet, ty då Chasseur vid samtal med honom påpekade att han hade stor likhet med en god vän till Chasseur, Janne Ahlberg i Visby, svarade Wills: ”det är jag, men låt det blifva oss emellan”. Mera få vi inte veta om Ahlberg-Wills. Från Cincinnati begav sig Chasseur till New York och därifrån med ett tyskt fartyg till Hamburg, där han träffade några gamla vänner, Cramér och Donner.
Från Hamburg gick färden via Lybeck till Visby, dit han anlände år 1852.
Födelsestaden gjorde ett annat intryck på Chasseur, än då han 1839 sist såg den. ”Likt en ny verld syntes alt för min åsyn Tomt & Stilla, jemfört med det nyss lemnade lifliga America jag redan då kände mig i saknad af”.
Chasseur upplevelser under den följande tiden faller utom ramen för denna skildring. Vare det nog sagt att han en tid ägnade sig åt hotellvärdens yrke och även gjorde affärer med livsmedel. I det sistnämnda ärendet seglade han : till Ledsund på Åland i ärende att förse den där liggande engelsk-franska flottan med proviant. Krimkriget hade nämligen nu brutit ut. Anblicken av de vid Ledsund förankrade flottorna gör ett djupt intryck på Chasseur och han skriver därom: ”En grand visit att beskåda”. Chasseur hade emellertid fått Amerikafebern på allvar i blodet och snart syntes honom fädernestaden alltför lugn och stilla. I juni månad 1854 avreste han åter från Visby närmast till Köpenhamn samt därifrån via Hamburg till New York, och var snart tillbaka i sitt kära Kentucky. Efter att bland annat ha haft anställning som kock en tid och varit med om en fartygskatastrof i Mexikanska golfen, varunder en av hans bästa vänner fick sätta livet till, inköpte Chasseur på hösten år 1856 tillsammans med sin vän Alberg ett jordområde om 160 tunnlands areal, på vilket han åt sig också uppförde ett bekvämt hus, ”i hvilket jag tillbringde 9 år de mäst lyckliga dagar”. Men dåliga tider följde på de goda och Chasseur måste se sig om efter annan sysselsättning. Vid Denver i Colorado arrenderade han 3 tunnland jord för anläggning av en trädgårdsskola. Översvämningar och gräshoppor förstöra emellertid resultatet av hans strävsamma arbete och han blir åter ställd på bar backe. För att kunna uppehålla livet arbetar Chasseur nu en tid dels som brunnsgrävare, dels som lagerbiträde i ett apotek. Efter ett misslyckat försök att uppodla ett jordområde vid Vermilion Lakes begiver sig Chasseur år 1874 till Denver där han får sysselsättning i det apotek, där han förut tjänstgjort som lagerbiträde. Detta yrke förblev Chasseur trogen en lång tid men tyvärr säger han själv, kunde detsamma icke giva honom inkomster tillräckligt för att han skulle bliva i stånd att för andra gången göra ett besök på Gotland.
Och nu anser sig Fredrik Chasseur inte hava stort mera att berätta av sin ”okonstlade och trovärdiga Historia”. Han hoppas att den må bliva till något intresse för läsaren, vilket vore den största belöning som skulle kunna givas honom i hans egenskap av ”författare”. Och nog har berättelsen om Fredrik Chasseurs liv i Amerika i alla dess strävsamma, kontrastrikt växlande faser, mycket att säga en senare generation. Mycken aktning för ”de stora möjligheternas land” kan han med sina hårda upplevelser för ögonen givetvis icke ha, men som vi sett, längtar han trots allt tillbaka till Amerika så fort han rest hem till Gotland.
Helt ouppmärksammad och utan framgång var Chasseur icke ???? hemland. I ett bihang till sin skildring omtalar han att han vid sitt besök i Visby 1854 av mågist Gustafsson, grundaren av Botaniska trädgården, erbjöds att anlägga denna vår stads enda egentliga park. Chasseur antog emellertid icke detta anbud, men han tillägger: ”Med ånger och förebråelse till mig själf har jag insett att ett stort misstag gjordes då jag ej antog anbudet, hvilket ville blifvit till min större glädje än att förspilla tiden och försvaga min kropp med anläggande av Trädgårdar uti America”. Emellertid ligger honom fäderneön och i synnerhet jordens folk och deras framtid varmt: om hjärtat. Hans råd till dem går i korthet ut på att i största möjliga grad upptaga fruktodlingen, då intet annat land torde vara lämpligare härför än Gotland. Chasseur antar dock att hos Gotlands lantbrukare förefinnes samma falska tro som hos en man som vid passerandet av ett vid vägkanten nyss planterat fruktträd anmärkte: ”hvad nytta har Ni att plantera Träd, från hvilka Ni allrig kan draga någon nytta af?” ”Ja”, svarades det honom, ”om ej jag kan; blifver det för en kommande generation”.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Juli 1938
N:r 150