Föreläsning vid lantbrukskursen i Visby i dag av direktör
NILS BROANDER.
De sista årtiondena av 1800-talet vore en genombrottstid för det svenska jordbruket och dess ekonomiska föreningsrörelse. Denna tid var även för Gotlands jordbruk en märkestid.
Det var då, som Gotlands jordbrukare började tänka på annat än att odla spannmål. Det var då som de första frukterna av upplysningen genom folkhögskolorna och lantmannaskolorna började visa sig samt av den lyckliga bestämmelsen i fråga om lantmannaskolorna, att de elever, som genomging6 denna skola fingo förbinda då att under två år därefter bege sig ut som lantbrukselever i Danmark eller Skåne. Då de kommo hem och ville börja tillämpa vad de dels vid skolan och dels under elevtiden lärt, blev det visserligen i många fall hårda duster med far, som icke var med på galoppen. Det var icke då som nu
att även fäderna i många fall genomgått samma skola.
Kihlbergsmejerierna på 1880-talet.
Den första telningen av föreningsrörelse var här som på Gotland mejerierna. Före den tiden fanns på Gotland utom några mindre gårdsmejerier endast ett enda mejeri i Visby, som hade uppsamlingsställen ända ut på södra Gotland för att få tillsammans tillräckligt med mjölk för att förse Visby med mjölk och mejeriprodukter. Så småningom tillkom Barlingbo mejeri och ännu ett mejeri i Visby.
År 1884 fick Gotland en ny landshövding P. G. Poignant, som enligt tradition även blev hushållningssällskapets ordförande. Han hade tidigare varit häradshövding i Skåne, och medförde därifrån även en del erfarenheter från jordbrukets områden. På den tiden var det dåligt ställt med arbetskraften inom sällskapet. Den enda var agronom Gustav af Wetterstedt, som på en gång var lärare vid lantmannaskolan och därjämte fick fullgöra allt som alla sällskapets nuvarande konsulenter, vandringsrättsra m. m. hava att stå i. Landshövdingen var emellertid icke rädd för att själv giva sig ut som agitator. Han första åtgärd blev att söka få till stånd flera mejerier på Gotland. Han skaffade hit en smålänning, som hette Kihlberg, som hade en talande tunga. Wetterstedt sköta åt sidan; ty han var ej riktigt med på noterna. Han ansåg nämligen att det var för tidigt, det fanns icke tillräckligt med mjölk.
Med Kihlberg i sällskap gav landshövdingen sig ut, och höll möten i olika delar av ön. Han fick under loppet av några år till stånd 8 nya mejerier, nämligen i Sanda, Rone, Levede, Hemse, Burgsvik, Östergarn, Slite och Tingstäde. Det blev mjölkbrist redan från början och ökningen var svår att åstadkomma. Vid samtliga Gotlands mejerier invägdes år 1891 icke mera än 1,854,193 kg. från 334 leverantörer. Det var tydligt att denna lilla mjölkmängd fördelad på ett tiotal mejerier var alltför obetydlig. Mejerierna hade svårt att klara sig, och vid sekelskiftet voro alla s. k. Kihlbergsmejerierna nedlagda utom mejeriet i Rone, som levde en tynande tillvaro med c:a 300 kg. mjölk per dag.
Mejeriernas uppsving på det nya seklet.
Ehuru det sålunda visade sig att landshövdingen, som Wetterstedt menade, varit ute för tidigt, väckte dock dessa mejerier på landsbygden i någon mån intresset för nötboskapsskötseln. När därför Mellersta Gotlands Andeismejeriförening, den första andelsmejeriföreningen, vid sekelskiftet bildades, inköpte mejerierna i Visby och Barlingbo, byggde nytt tidsenligt mejeri i Visby, och anlade skumstationer vid järnvägsstationerna] med Barlingbo som avkörningsmejeri, blev tillslutningen till föreningen livlig och föreningen utvecklades raskt.
Några år tidigare hade en del leverantörer brutit sig ut från Barlingba och anlagt mejeri vid Sylfaste. Första mejeriet som därefter anlades var Etelhems mejeri 1908, och därefter uppstod det ena mejeriet efter det andra. Den ekonomiska föreningsrörelsen var i full gång på detta område. Vid Gotlands 35 mejerier och skumstationer invägdes under 1938 51,000,000 kg. mjölk från c:a 5,000 Leverantörer. Från 1891 under 45 år ökades den invägna mjölkmängden vid mejerierna sålunda 25 gånger.
Landshövding Poignant får sockerbetsodling i gång.
Under de senaste åren av 1880-talet hade jordbruket börjat förbättras, sedan spannmålstullarna blivit införda o. spannmålen därigenom stigit i pris. Jordbrukarna hade börjat fatta mod efter de svarta åren under 1860- och 1870-talen.
Landshövdingen ansåg nu tiden vara mogen för en ny kupp. Det skulle bli sockerbetsodling på Gotland. Ehuru det icke strängt taget hör till ämnet är dock sockerindustrien en sorts hälftenbruk och industri och sockerbetsodlingens införande blev en så kraftig hävstång för framförandet av Gotlands jordbruk att en snabb skildring av huru det gick till vid genomförandet av detta förslag vid detta tillfälle kan varit motiverad. Jag tror att jag vågar påstå, att det icke var många, om ens någon utom landshövdingen, som trodde på möjligheten, att Gotland vid denna tid kunde med fördel odla sockerbetor i sådan utsträckning, att en sockerfabrik kunde matas. Men landshövdingen var icke rädd för att vara ensam, han gav sig icke.
Försöksodling sattes 1 gång, och vid en utställning av lantbruksprodukter i Visby 1891 utställdes 20 prov av sockerbetor från sammanlagt 3 tunnland såväl fast-mark som myr. Skörden kunde 1 medeltal beräknas till c:a 10,000 kg. pr tunnl. och sockerhalten varierade mellan 13 och 15 proc.
På hösten 1892 under betkampanjen anordnade landshövdingen en resa till Skåne för studerande av sockerbetsodlingen och sockerfabrikerna. Han fick 14 stycken med sig från olika trakter av Gotland. De voro: utom landshövdingen överste 0. Carlstedt, 1:e lantmätaren 0. Wartvinge, lantbruksingenjören C. A. Sylvan, föreståndaren för folk- och lantmannaskolan Th. Säthervall, kapten C. S. Engström, Länna, godsägaren Magnus Larsson, Skäggs, riksdagsmanen P. Larsson, Lilla Fole, lantbrukarna O. Nordström, Dalhem, J. Larsson, Endre, P. Johansson, Roma, J. Johansson, Hogrän, prosten A. Sundblad, Barlingbo, kronolänsman W. Åkerman, Stånga, godsägaren L Duser, Ronemyr och Sindarvet samt som representanter för de yngre jordbrukarna godsägare W. von Corswant och undertecknad.
Vi blevo omvända från vår tidigare mening, sockerbetorna i Skåne såga ej annorlunda ut än dem vi sett på utställningen i Visby, sockerhalten var obetydligt högre, och odlarna sken av belåtenhet, då de talade om sina ”bedor”. Men det var en annan sak, som vägde ännu tyngre. Vi ert oro, att nya fabriker planlades på andra håll och flera i Skåne. Passade vi ej tiden, kunde vi komma för sent. Vi blevo på det klara med att det skulle bli en sockerfabrik på Gotland och det i rödaste rappet.
År 1894 startade Roma sockerfabrik.
Så fort vi kommit hem sattas i gång med villkorlig teckning av betodling och av aktier i ett blivande fabriksbolag, och redan den 29 december samma år hölls sammanträde i Visby, som fattade beslut om att bolag skulle bildas för uppförande av en sockerfabrik i Roma och förslag till bolagsordning antogs. Bolagsordningen stadfästes den 20 april 1893, och den 5 oktober samma år konstituerades bolaget, sedan riksdagen beviljat viss lindring för denna fabrik i sockerskatten, och redan hösten 1894 började fabriken sin första kampanj. Det var raskt marscherat.
Under första kampanjen avverkades 14,776,000 kg. betor, från 619 har. Priset var 1:90 pr 100 kg. Skörden c:a 12,000 kg. pr tunnland. Redan 1896 tecknades mera betor ån fabriken kunde mottaga eller 3,100 har, eller nära nog lika mycket som nu. Reducering skedde till 2,500 har.
En ny inkomstkälla för Gotlands jordbrukare var säkrad, det blev många penningar i plånböckerna, men icke nog härmed. Sockerbetsodlingen lärde osa att sköta jorden på ett helt annat sätt än förut. Det blev fart på täckdikning, gödsling med konstgödselmedel, efterhållande av ogräs m. m. Det tillkom även ett stort tillskott av kreatursfoder genom blasten, betmassan och melassen, möjliggörande hållande av större kreatursbesättningar. Betydelsen av sockerbetsodlingen på Gotland kan med ett ord knappast överskattas.
Avelsarbetet bland nötboskap började år 1897.
Jordbrukets lyftning härigenom, myrarnas utdikning, som nu fick ny fart, och deras användning i stor utsträckning till höodling, började nu göra nötboskapsskötseln till en så viktig gren av jordbruket, att man började fundera på om, med den betydelse den fått och dess inflytande på jordbrukets lönsamhet, den lida gotlandskon, som här hölls nästan uteslutande, kunde hålla jämna steg med jordbrukets nuvarande frammarsch på andra områden. Nötboskapspremieringarna gjorde visserligen sitt till, att bättre och bättre kor komma fram, men det var si och så med tjurmaterialet, och man började allt mer luta åt det hållet, att vi fortare skulle få fram en nötboskapsstam, som bättre skulle betala det jämförelsevis rikliga foder, som nu kunde bestås, om man genom korsning med annan lämplig ras förädlade gotlandsrasen.
År 1897 väcktes motion härom av lantbruksingenjör Sylvan. Den blev föremål för utredning, och på sitt vårsammanträde 1900 beslöt sällskapet att jämte gotlandsrasen jämväl skulle premieras djur av ayrshireras. Härmed var ytterligare ett viktigt steg taget till det gotländska jordbrukets förkovran, då såsom av det följande framgår den gotländska kreatursskötseln härigenom hastigt förkovrades.
I snabb följd bildades nu tjurföreningar och kontrollföreningar. Redan 1901 voro 9 tjurföreningar i verksamhet med 151 medlemmar och 581 stamkor, och premierades detta år 11 tjurar av ayrshireras och 25 tjurar av gotlandsras.
År 1938 var tjurföreningarnas antal icke mindre än 74 med 1,604 medlemmar och 8,906 tecknade kor.
Den första kontrollföreningen bildades år 1901.
Den första kontrollföreningen, Havdhems kontrollförening, bildades även 1901 och flera följde efter, så att redan 1907 voro 6 kontrollföreningar i verksamhet. Detta år är det första, för vilket uppgift om resultaten föreligga i hushållningssällskapets handlingar, och framgår därav att medelavkastningen pr ko och år var c:a 2,300 kg. mjölk med en medelfetthalt av 3,7 proc. Avkastningen 1 smörfett var 85 kg.
1936 voro 24 kontrollföreningar i verksamhet omfattande 688 besättningar och 6,267 kor med en medelavkastning av 3,370 kg. mjölk med en fetthalt av 3,98 proc. och 133 kg. smörfett.
Från 1907 till 1936 har sålunda avkastningen i smörfett stigit med omkr. 60 proc. och i mjölkmängd med c:a 45 proc. Jämför man siffrorna med avkastningen av gotlandskorna enligt en undersökning, som gjordes av Wetterstedt år 1896 omfattande
96 kor, eller i medeltal 1,443 kg. mjölk med en fetthalt av 3,52 proc. och av smörfett 50,8 kg. pr ko förstår man vilken enorm betydelse för det gotländska jordbruket förädlingen av nötboskapen under denna tid har haft.
Det kan Rnmärkas att fetthalten är den högsta i hela riket, men att mjölkmängd och smörfett här ligger något lägre, samt vidare att antalet kor, som här äro med i kontrollverksamheten, i proc. av hela antalet kor här är avsevärt större än på fastlandet.
Den första hingstföreningen.
Komma vi så till hästarna. Det intensivare jordbruk, som började med sockerbetsodlingens införande, ställde bland annat stora krav på dragarna, och den häststam, som den tiden fanns på Gotland, visade sig snart nog ej svara mot kraven. Den tidens ordförande i hästprernieringsnämnden klagade i sina berättelser över det bristfälliga tillstånd, vari Gotlands hästavel befann sig, under det att förhållandena här voro särskilt ägnade för uppfödning av såväl kallblodiga som varmblodiga hästar, och han efterlyser initiativ för anskaffande av dels ardennerhingstar och dels grova varmblodiga hingstar.
Redan mot slutet lm 1890-talet ???ades den första ardennerhingstföreningen, Roma ardennerhingstföreningen, först med i hingst stationerad i Roma och snart därefter med ytterligare en hingst stationerad i Fardhem. Numera arbeta ett tjugutal hingst- och hästavelsföreningar, varjämte av enskilda personer hånas flera hingstar. Härjämte har staten, sedan flera år tillbaka här haft flera varmblodiga hingstar stationerade. Gotlands hästavel har härigenom hållit jämna steg med utvecklingen inom övriga grenar av jordbruket, och öns hästbestånd artar sig till att vara vad ordföranden i premieringsnämnden ställde i utsikt och tävlar med andra orter i första ledet. Utom tillgodogörandet av öns eget hästbehov har under de senaste åren avsevärda antal hästar, såväl varmblodiga som kallblodiga, till goda priser kunnat säljas till fastlandet och även utomlands.
Åtgärder för svin-, får- och hönsavel.
Svinaveln stod här länge på en låg ståndpunkt och kan knappast ännu sägas hava kommit lika långt som nötboskapsskötseln. Den går dock hastigt framåt och även här hava galtföreningar och svinavelsföreningar varit ekonomiska föreningar som fört aveln framåt, sedan genom slakteriets tillkomst nöjaktig avsättning för gödsvin förelegat. Vad som ännu brister är frambringandet av smågrisar i tillräckligt antaL Det är en skam för ett jordbruk så högt stående som Gotlands nu är, sådana skall behöva importeras, för att icke tala om den fara som härigenom kan uppstå, om vid något tillfälle införseln skulle komma att stoppas. Sedan slakteriet numera tagit initiativ för avhjälpande av detta missförhållande torde det emellertid snart vara avhjälpt.
Fårskötseln har sedan gammalt spelat en roll i det gotländska jordbruket, i äldre tider större än annan kreatursskötsel, men har här som i övriga delar av landet gått tillbaka. Dess bättre synes den dock nu åter arbeta sig fram och karaktäristiskt är, att det gotländska utegångsfåret alltmera börjar komma till heders och taga loven, genom korsningarna, av andra raser. Utom av fårpremieringarna har föreningen för Gotländska utegångsfåret här varit till stort gagn.
Hönsaveln har hållit jämna steg med utvecklingen i övrigt och äggproduktionen har ökat högst avsevärt, på de senaste 50 åren har exporten av ägg från Gotland stigit från c:a 3,000,000 till 31,700,000 ägg under 1936.
Den yngsta grenen på de ekonomiska föreningarnas träd är sparkasserörelsen, som tagit en lovvärd fart, och har rörelsen under 1937 bedrivits vid en centralkassa med därtill anslutna 23 jordbrukskassor med en sammanlagd omslutning av c:a 3 ½ million kr.
Från produktionsfrämjande organisationer Ull affärsföretag.
Intill tiden för sekelskiftet hade åtgärderna för det gotländska jordbrukets höjande i huvudsak inskränkt sig till åtgärder för produktionens höjande samt anläggande av mejerier, i det senare fallet endast de första trevande försöken.
Sedan dessa åtgärder börjat visa resultat, och produktionen på olika områden på allvar börjat växa samt jordbrukarnas behov att både inköpa och försälja varor blev allt större, vaknade insikten om att det gamla systemet för inköp och försäljning av jordbrukets viktigaste produkter icke längre kunde fortgå på det gamla sättet.
Vilket var då detta system? Jo, att närmaste handlande fick ombesörja allt, förse bonden med vad han behövde köpa och taga emot allt, vad han hade att sälja, vad det vara månde. Jag är själv köpmansson, och skall icke nedlåta mig till att klandra köpmännen, jag vill tvärtom vitsorda det patriarkaliska förhållande som rådde mellan köpmännen och deras kunder. Den tidens köpmän voro sammanvuxna med sin kundkrets, delade kundernas bekymmer såväl som deras glädje och gjorde nog sitt bästa för att betjäna dem. Många som hade det bekymmersamt och svårt att i dåliga tider behålla sina hemman, hade ofta sin köpman att tacka för att han kunde hålla’ sig uppe tills bättre tider inträdde. Han fick icke endast kredit utan bisträcktes ofta med lån därjämte utan annan säkerhet än den kännedom köpmannen hade om var och en av sina kunder. Men köpmännens möjligheter voro begränsade. De kunde framför allt icke öva något inflytande på prisbildningen vare sig för de varor han köpte eller för dem han sålde. Detta hade sin stora betydelse framförallt i fråga om sådana varor, som jordbrukarna för sin drift behövde köpa i allt större mängder, såsom konstgödselmedel, och å andra sidan för de produkter han i allt större och större mängder hade att avyttra. Man började inse att särskilda åtgärder både för inköp och försäljning behövde vidtagas.
Andelsslakteriet kom till stånd år 1901.
Även i fråga härom utgingo initiativen från hushållningssällskapet. Det första blev att få till stånd ett eget slakteri. Det bildades ett bolag, vari jordbrukarna voro de huvudsakliga delägarna, och landshövding Poignant, som även här gick i spetsen för arbetet, hade den tillfredsställelsen att under sitt sista år som landshövding på Gotland, det var 1901, få vara med om konstituerandet av Visby Exportslakteri och konservfabrik, som trädde i verksamhet i slutet av samma år. Under hela första verksamhetsåret 1902 inköpte slakteriet 1,379 vuxna nötkreatur, 278 kalvar, 1,086 får och 354 svin. Omsättningen uppgick till c:a 300,000 kr. Såväl slakteriet som korvfabriken ställdes från början under veterinärkontrolL Slakteriet uppehöll sin verksamhet till år 1915, då det överlät sin verksamhet till Gotlands andelsslakteri-förening. Även vid denna förenings tillkomst medverkade hushållningssällskapet. Sedan det börjat visa sig att det gamla slakteriet dels började bliva för trångt och dels icke fyllde fordringarna för ett exportslakteri efter numera gällande bestämmelser samt dels att man på den inhemska marknaden icke kunde utfå samma priser som andelsslakterierna i Skåne och andra ställen kunde betala genom export av fläsket, tillsatte hushållningssällskapets förvaltningsutskott år 1912 en kommitté för utredning av frågan om anläggande av ett andelsslakteri.
Denna kommitté bedrev ett energiskt upplysningsarbete, uppgjorde förslag till stadgar, som preliminärt godkändes vid ett sammanträde med av hushållningsgillena valda ombud och andra intresserade, varjämte anordnades tvenne studieresor till andelsslakterierna på fastlandet. Föreningen konstituerades den 11 juli 1914, övertog 1915 det gamla slakteriet och började i dettas lokaler sin rörelse 1916, medan ett nytt modernt slakteri uppfördes intill de gamla slakteribyggnaderna.
Rörelsen har därefter utvecklats så att under år 1937 föreningen uppköpte 5,371 nöt, 9,681 kalvar, 9,035 får, 281. hästar och icke mindre än 20,942 svin, varför till medlemmarna utbetalades den vackra summan av 3,298,369 kr.
Gotländska lantmännens centralförening kom till är 1905.
Under de senaste årtiondena av 1800-talet hade på fastlandet börjat bildas lokala inköpsföreningar, vilka på sina håll sarnmanslutit sig till länsföreningar, vanligen kallade centralföreningar, som 1905 sammanslöto sig till vår första riksförening av ekonomiska föreningar, ~Igen Svenska Lantmännens Riksförbund.
Samma år som riksförbundet startades väckte ledarnoten av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, kapten C. S. Engström, som på den tiden ägde Unna gård intill Visby, motion att sällskapet skulle taga initiativ till bildandet av en centralförening på Gotland. En stor kom-mittå med representanter från de olika delarna av ön tillsattes. Dåvarande ordföranden i sällskapet, landshövding August Wall, skrev själv stadgar för såväl centralförening som för lokalföreningar, desamma som alltjämt äro gällande, och nödiga formulär trycktes för föreningsbildningarna.
Det sattes nu i gång med att bilda lokalföreningar. Redan vid årets slut voro 21 lokalföreningar bildade och den 10 januari 1906 konstituerades Gotländska Lantmännens Centralförening.
Verksamheten sattes omedelbart i gång. Verkställande direktör blev undertecknad, som förövrigt under hela första året var den ende anställde, fick sköta såväl utlämning av varor, som då skedde från lossande fartyg, som allt kontorsarbetet mot en avlöning av 1 procent på omsättningen. Kontor erhöllo vi gratis på hushållningssällskapet, det rum som sedan under många år utgjorde egnahemsnämndens lokal. Under första året omsattes varor för 116,382 kronor, varjämte försåldes frukt för 1,672 kr.
Från denna anspråkslösa början har centralföreningen svällt ut till en omsättning under år 1937 av 3,400,000 kronor, med ett eget kapital av c:a 240,000 kronor.
Försäljningsföreningar även för smör, ägg och frukt.
Mejerierna på Gotland gingo länge vart och ett sina egna vägar. Under världskriget uppstod emellertid svårigheter för försäljningen av smöret och på initiativ av dåvarande ledamoten i styrelsen för Sylfaste mejeri, Adolf Wedin, bildades år 1916 Gotlands Smörexportförening med nuvarande chefen för Svenska mejeriernas riksförenings affärsavdelning W. Aaröe som verkst. direktör. Denna förening representerade vid Svenska mejeriernas riksförenings bildande 1932 c:a 75 proc. av all vid Gotlands mejerier invägd mjölk och kunde på grund härav ingå som medlem av riksföreningen redan vid dess konstituerande. För att emellertid få samma organisationsform, som på mejerisammanslutningarna av liknande art på fastlandet ombildades redan år 1933 föreningen till Gotlands Mejeriförbund, som nu representerar c:a 85 proc. av den vid Gotlands mejerier invägda mjölken.
Förbundet omsatte smör under år 1936 för c:a 2,700,000 kr. och kommer omsättningen under 1937 att överstiga 3,000,000 kr. Det egna kapitalet var vid 1936 års utgång c:a 85,000 kr.
För närvarande pågår efter initiativ från hushållningssällskapets organisationskommittå ett försök att sammanföra alla Gotlands mejerier till ett enda företag i samband varmed en koncentration av mejeridriften till ett mindre antal mejerier skulle företagas. Det ser emellertid ut som om tiden ännu icke är mogen för denna åtgärd, men dit kommer det i en snar framtid sannolikt att gå, varför det torde vara förståndigt att dela icke bygga några nya mejerier utom i samband med nedläggande av andra samt att icke kosta på de nuvarande mejerierna mera än som är alldeles nödvändigt. Med det initiativ som är taget har emellertid en grund blivit lagd och ett förslag framkommit som kanske kan komma frågan att mogna tidigare än annars varit fallet.
En produkt från jordbruket, som det här visat sig vara svårt att få in under någon organisation då det gäller försäljningen, är äggen. Redan i början av sin verksamhet försökte Mellersta Gotlands andasmejerlförening få någon reda på handeln med ägg. Föreningen tog emot ägg vid sina mejerier, lyste och märkte dem, men rörelsen rann uti i sanden. Gotlands Smörexportförening gjorde samma försök. Det gick mycket bra under kriget, men även detta försök kunde ej genomdrivas. Nu vill det emellertid synas, som om den för några år sedan bildade Gotlands Äggcentral skall komma att lyckas tack vare större föreningsanda nu än förr bland jordbrukarna och tack vare stödet från Svenska Agghandelsförbundet.
Även fruktförsäljningen har efter många tidigare försök under de senaste åren kommit under organisation, i det att Centralföreningen upplagt en avdelning för frukt, som samarbetar med riksorganisationen Svensk Frukt.
Den nuvarande generationen har gjort sin plikt.
Härmed är min skildring av det gotländska jordbrukets utveckling och den roll som därvid den ekonomiska föreningsrörelsen bland jordbrukarna spelat slut. Man torde kunna säga att den nuvarande generationen efter förmåga gjort sin plikt även om mycket ännu brister.
Dem som nu taga vid få till sin uppgift att föra utvecklingen vidare, och torde de icke kunna göra det bättre än genom att mangrannt sluta upp i de ekonomiska föreningarna av olika slag.
Som avslutning på min framställning skulle jag som bakgrund till den tavla jag målat vilja kasta blicken långt tillbaka i tiden.
Efter Gotlands så omtalade och så prisade storhetstid följde en tid av det djupaste förfall.
Gotlands jordbruk i egentlig mening hade säkerligen icke stor del i storhetstidens uppbyggande. Det var handeln och sjöfarten, som grundade den och som uppehöll den.
Visserligen var det väl jordens ägare och deras hövdingar som genom sina vikingafärder riktade landet, men det var nog icke så mycket jordbruksprodukter de förde med sig härifrån, utan fastmera de dyrbara varor de förde med sig hem från Österlandet och härifrån spridde åt alla håll, som här hopades rikedomar. Det var icke som jordbrukare utan som handlande och sjöfarande som den gotländska jordens innehavare uppbyggde Gotlands storhetstid.
Men där åtel är där församla sig ock gamarna. Först kommo dessa i form av främmande köpmän, som frånrövade bönderna deras rätt till handel och sjöfart och till sist kommo de i form av utländska krigshärer, som brände Visby och ödelade landet och förde dess skatter med sig bort.
Gotländskt jordbruk på 1700-talet.
Nu följde en fasans tid. I en skildring från början av 1700-talet heter det bland annat: Hunger och svält sjukdom och pest nedslog folket som strån, så att exempelvis i Sproge de kvarlämnade kunde stå på en gravsten. Därjämte plågades det fattiga landet av, mönstringar, skjutsfärder, allehanda tvångslån och krigsgärder, oupphörliga
sammanskott till hären och flottan, födovaror, tusentals strumpor, fläsk, smör och talg, som uppsamlades på fläsk,- smör- och talgmöten o. s. v. ?????? voro så stränga, att bönder som ej kunde leverera t. ex. sin skattetjära inspärrades i Camestorn i Visby. Vid vintertinget 1712 voro 173 skattehemman till krona förfallne. Penningebristen var otrolig. Hakuse hemman i Björke såldes för 32 daler, och bondfolk måste i sin nöd stundom från gården lämna bort en äng eller ett stycke skog för matvaror, en tunna öl eller en gryta, ja för några alnar byxvadmal. över allt var det ett outsägligt elände. Många hemman vara skattevrak, stängsel föll nere skogen växte på de öde åkrarna och halva byar lågo för fäfot. Det sågs kanske någon mager ko eller get ströva fram över de öppna fälten, och i hela socknar hördes varken hund eller hane.
Sådana tedde sig förhållandena, då Gotlands bönder efter Gotlands fall hade att börja som jordbrukare för att ur Gotlands jord skaffa sig sin bärgning.
Gotlands bönder skaffa sig ej sittsår…
Må vi icke yvas över, vad Gotlands bönder av i dag kunna glädja sig över sett mot denna bakgrund. Men Gotlands bönder av i dag hava rätt till en ljungande protest, då vid en annan kurs hår på Gotland ännu i slutet av förra året gjordes gällande, som så många gånger förut, att gotlänningarna skulle hava benägenhet för att trona på gamla minnen och de varnades härifrån för att de icke skulle få ligg- eller sittsår.
Jag tycker just att den bild jag nyss målat icke skulle vara någon tron att bliva kvar på så länge tills man får ligg-eller sittsår… Men må vi sporras till ständigt nya tag, så att icke någon gång ett sådant omdöme med sanning må kunna fällas om oss, och må vi kunna hålla gamarna borta.
Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17