För Gotlands Allehanda av kontraktsprosten Axel Klint.
Som bekant skall vår folkskola hädanefter bli 7-årig. Genom en kungl. kungörelse den 12/6 1936 stadgades, att den nya ordningen skall vara genomförd senast med ingången av läsåret 1948-49. Troligen skola många skoldistrikt dröja med förändringen till det sista möjliga. Men den kommer, förr eller senare.
När omsider våra folkskolor göras 7-åriga, innebär ju detta, att skolgången för varje barn förlänges med ett år. Medan det hittills gällt, att barnen i regel fått avgå från skolan det år, under vilket de fylla 13 år, kunna de hädanefter ej få akta förrän det år, då de fylla 14.
Givetvis måste därigenom, i vissa fall åtminstone, en konflikt uppstå med konfirmationsundervisningen, vari barnen pläga deltaga vid eller strax efter fyllda 14 år. Konfirmandåldern är visserligen icke kyrkolagen bestämd i annan mån än att de böra anmäla sig till läsning, ”då de äro komna till det ålder att böra undervisas och beredas att för första gången begå Herrens nattvard”. Denna något tänjbara bestämmelse medger ju olika tolkningar beträffande åldern, och enligt gängse praxis har den också varierat mellan 13 och 16 år. Sålunda ges många exempel på att barn, konfirmeras innan de fyllt 14 år. Man vill snarast möjligt ut i förvärvsarbete. Mindre ofta få vi konfirmera 16-åringar. Allmänna regeln torde vara, att barnen ”gå och läsa” det år, under vilket de fylla 15 år. Ansvarsmedvetna präster hålla gärna igen, så att de unga ej må släppas fram för tidigt. Men vad är att göra, när föräldrar och barn tränga sig på? Det kan knappast undvikas, att en hel mängd barn komma med i konfirmandklassen det år de fylla 14, just samma år, då de numera skola hållas i folkskola, åtminstone under vårterminen. Och så är konflikten där. Hur skall den lösas?
Den vållar ej så litet bekymmer just nu, och man är som bäst i färd med att utreda. Det kan med tillfredsställelse konstateras, att våra högsta skolmyndigheter ta saken allvarligt. Ecklesiastikministern yttrade till atatsrådsprotokollet i februari 1936 att han ”ansåge sig böra betona vikten av att det tillsåges, att folkskolans utvidgning till 7-årig icke medförde svårigheter för barnen att bevista konlirmationsundervisningen”, vartill även riksdagen, märkligt, nog, anslöt sig, under framhållande av att ”hänsyn borde tagas till de olika sätt, på vilka konfirmationsundervisningen vore anordnad i olika delar av landet”. Skolöverstyrelsen skall nu avge förslag till åtgärder i ärendet och har följaktligen infordrat yttranden. bl, a. från samtliga domkapitel, som i sin tur insamla dylika från pastorsämbetena, här i stiftet före senaste årsskifte. Man motser med med intresse, vad vårt domkapitel månde ha att anföra i detta viktiga ärende.
Då Gotl. Allehanda önskat ett uttalande i den aktuella frågan, må här nedan några synpunkter anföras, som möjligen kunna tjäna den tidningsläsande allmänheten till orientering.
Det saknas inte bekymrade röster, salt bittert beklaga de nya svårigheter, vari konfirmandundervisningen nu kommit genom den 7-åriga folkskolans inföfande. Man anser rent aV katastrofala följder för den förra, som dock hittills haft att glädja sig åt så landsomfattande popularitet.
I själva verket ser också svårigheten rätt så betänklig ut, vad beträffar barnen i fjortonårsåldern. Det är väl knappst tänkbart, att båda slagen av undervisning skulle kunna pågå samtidigt.Kanske kommer man att försöka sig på vågstycket i städerna. Redan länge har ju läroverkens konfirmandläsning efter slutad skoldag. Men många av oss, som varit med om detta, minnas nog med vemod, hur tröttsamt det var den vårterminen, och vi måste även tillstå, att såväl skolämnena som kristendomsämnet blevo lidande på den svåra konkurrensen om tiden. Det är symptomatiskt, att många sökt en nödfallsutväg genom att skjuta upp till sommaren. På några veckor kunna ju dessa ”sommarkonfirmander” klara upp saken. Om till fromma för ett verkligt ”befästande i kristendomen” kan vara rätt tvivelaktigt.
Nu skate samma svårighet utsträckas jämväl till folkskolans barn i avslutningsklassen, i och för sig arbetsam nog med sina 5 á 6 lärotimmar varje dag. Att dessa barn skulle därjämte också orka med ännu ett par timmars konfirmandläsning två eller frera dagar i veckan synes vara väl mycket begärt. Visserligen kunde någon lättnad beredas dem genom ledighet från skolan några timmar eller dagar. Men givetvis måste då skolarbetet bli lidande, så mycket betänkligare, som det gäller sista skolåret. Och i vilket fall som helst: skall det inte inverka rätt förvillande på barnens tankeliv, när de nödgas samtidigt hålla på med så olikartat kunskapsstoff ? Den förvirring måste ju bli så mycket mer svårartad, ifall själva kristendomsämnet framställes på e t t sätt av folkskolans lärare, på ett annat av konfirmandläraren. Med tanke härpå vore man färdig utbrista : stackars barn! Så hårt pressade som de måste bli, vad behållning få de egentligen av sin konfirmation?
Nej – funnes ingen annan utbäg än denna sammankoppling under en oerhört pressande vårtermin, skulle man verkligen, syns det mig-, ha anledning att se rätt mörkt på situationen och känna det sjunde skolåret som ett svårt; ja farligt intrång på kyrkans kristendomsundervisning. Denna har dock med rätta ansetts som en sista resurs för kyrkans folk-uppfostrande gärning. Skulle nu även den hota att sina ut genom att degraderas till ett litet betydelselöst bihang utan effekt? Riskerar man då inte rent av, att många barn helt enkelt låta bli konfirmandläsningen, och föredra att gå ut i livet okonfirmerade ? Utsikten är i sanning skrämmande. De okonfirmerades antal är tyvärr stort nog förut i vårt land. Deras antal var enligt statistiken 20,8 pr 1,000 invånare år 1910, men år 1930 — 52,5 pr. 1,000! På 20 år alltså en ökning av mer än 100 proc. Sådana siffror ge något att tänka på.
Återstår då ingen annan utväg? Jo, lyckligtvis. Den eftertänksamme läsaren anar den redan. Och själv har jag funnit en icke så liten tröst i att tänka: låt barnen vänta ett år! Uppskjut nu över lag konfirmationen till det år, under vilket de fylla 15 ! Om den åldern får anses bättre ur synpunkten av barnens andliga mognad, så skulle den nya skollagen kanske rent av få hälsas som en välkommen hjälp åt prästerskapet, då den i sin mån nödgar barnen att invänta en mognare ålder för den viktiga konfirmationsberedelsen.
Men, invänder någon, det blir dock bra seg för barnen, som ”behöva ut”. ”I stället för att få dem tidigt ut i nyttigt förvärvsarbete, där de så väl behövas, måste de nu stanna hemma tills de fyllt 15, kanske 16 år. Då får det hellre vara med läsningen.”
Därtill skulle jag vilja svira följande. För det första: många av barnen stanna ju hemma och kunna i regel lika lätt gå och läsa vid 15 som vid 14 års ålder. För det andra: även om de måste ”ut”, skulle det månntro vara så omöjligt att under några vinter- och vårmånader ta sig ledigt för läsning ett par eftermiddagar i veckan? Och vilken husbonde skulle vara så nogräknad om tiden, att han skulle vägra erforderlig ledighet? Otänkbart just i denna vår egen tid, då husbönder få vara glada att över huvud få fatt i någon hjälp alls, en tid som annars är så mån om tillräcklig ledighet för det arbetande folket. — Nej, det har nog ingen fara med ett års uppekov.
Tvärtom kunde man anföra vägande skäl f ö r 15-års åldern för konfirmander. Är inte gossen och flickan mer erfarna och mogna, när de nått 15 å 16 år? Kan man få. för mycket av andlig mognad, då, det gäller ett så djupt och allvarligt ämne som frälsningsläran enligt vår religion? Vi församlingslärare veta bäst, att man kan behöva bli både 20 å 25 år för att tillfullo kunna tillägna oss, vad som hör till kristen tro. Vad skall då en stackars 13-åring hinna med, och det på några vårveckor? Nu gäller detsamma i hög grad även om 15-åringen. Men ett års skillnad betyder dock ganska mycket vid den åldern i fråga om livserfarenhet och fattningsförmåga. En 13-åring är ännu i skoltagen och lär kanske snällt sin utanläxa, 15-åringen reflekterar mer och känner sig redan behöva att ”lära för livet”.
Nu skall det icke nekas, att ett uppskov också kan ha sina risker. Ett yttrande av en värderad, numera avliden ämbetsbroder har jag lagt på minnet: ”När de bli 15-16 år, äro de redan så förändrade, att man inte kan göra något av dem”. Det kan ligga något av sanning däri. Men hemskt vore att göra denna pessimistiska syn till allena härskande. Jag vägrar att tro så illa om våra vuxna ungdomar. Låt vara, att ”brytningstiden” har sina speciella svårigheter. Men dessa äro till för att övervinnas. Det kräves gott handlag och fasta grepp. En konfirmandlärare, som förstår sin sak, skall säkert finna både förståelse och tillgivenhet även från de mera svårhanterligas sida.
En annan risk ha vi redan berört: att somliga barn inte anse värt att delta i konfirmationsundervisningen, då den måste uppskjutas till deras 15:e och 16:e år. Intresset svalnar. Man vill ut och förtjäna. Andra makter i tiden stå påpassligt färdiga att ta hand om obefästade själar. Sant nog. Och kyrkan, de ungas gudmoder, får ej stå likgiltig för något enda av sina barn, helst när de hålla på att gå vilse. Men saken har ock en annan sida. Det lilla fåtal, som av ovan nämnda skäl avstå från konfirmation — månne verkligen förlusten av dem är så stor? Missförstå mig inte Jag menar, att redan nu en konfirmandlärare med vemod måste konstatera, att en och annan konfirmand står skäligen främmande och opåverkad så pass att man börjar undra, om det inte varit bättre för honom att stå utanför tillsvidare. Ofta kan rent av en sådan ointresserad konfirmand skada kamraterna med sitt exempel. Hur ofta ha ej vi konfirmandlärare önskat få hand om endast de bästa barnen, det ädlaste materialet Skulle nu, genom konfirmationens framflyttning ett år, en och annan av de ointresserade gå förlorad för denna undervisning, så får väl skadan ej anses alldeles obotlig. I stället borde man se på. fördelar, som vida överväga: fördelarna av att få hand om de mera intresserade, mottagliga och mogna ungdomarna i deras 15:e år och 16:e.
Det kunde diskuteras, om det överhuvud taget var så behövligt o. lyckligt att det sjunde skolåret påtvingades våra folkskolor över lag. Kanhända majoriteten kände sig tillfreds med den hittillsvarande 6-åriga, där säkerligen, med en smula målmedveten koncentration till det väsentliga, skickliga lärare hunnit få de unga tillräckligt rustade för att träda ut i livet. För de mindre skickliga är det väl ej mycket hulpet med ett skolår till. — Men då vi nu en gång fått ett sjunde skolår, så må vi ej för mycket jämra oss över vissa besvärligheter, som det kan medföra. Vill man göra det bästa möjliga av den givna situationen, skall man måhända bli glatt överraskad av att finna, att skadan vände sig till gagn. Att statens och kyrkans intressen än en gång visat sig sammanfalla, det kan enligt mitt förmenande endast ge anledning till tacksam glädje.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 26 Januari 1938
N:r 20