Folk- och färgrikt på Lojsta slott i går.
Vid pass 4,000 människor, de flesta naturligtvis gutar från olika håll på ön, men även en del fastlänningar och minst ett par fransmän — vi hörde nämligen på bänken bakom oss de tjusigt skorrande franska r:en — begingo igår midsommardagen på Lojsta slott, där sålunda ett lika livligt som färgrikt folkliv under några hastigt flyende men ljuvliga timmar runno hän. Dessa midsommarfester under Lojsta slotts hembygdsförenings egid ha, som landshövdingen i sitt hälsningstal mycket riktigt antydde, snart vunnit traditionens hävd. Årets fest anslöt sig också värdigt till raden av föregångare. Även vädret var traditionellt vackert med en strålande sol och svalkande fläktar, som förresten lätt vattrade träskets blåa siden och gjorde den leende tavlan om möjligt ännu skönare. Man njöt också i fulla drag, antingen man nu på själva festplatsen satt andäkteligen lyssnande till talen, sången och musiken, eller framför medhavda matkorgar eller på ort och ställe inköpta håvor i form av korv, kaffe, läskedrycker och glass slagit sig ned i den omkringliggande ack, så tjusiga terrängen. På sommarens första stora festdag skall man givetvis trivas och det gjorde man också med besked. Vädrets makter, den utomordentligt vackra naturen och en regiteknisk väldrillad programkommittå hade i fruktbärande samverkan ordnat ihop det hela till något, som man nu så här efteråt kan utan överdrift beteckna som en strålande festlighet i hembygdens tecken. Det må därför inte heller förtänkas hr överregissören, folkskollärare R. Blomqvist om han, när han allestädes närvarande myste så smått när han kunde konstatera att inte blott varenda sittplats var ockuperad utan även att det utom den provisoriska inhägnaden på festplatsen stod tätt med människor som läto sig programmet väl smaka. F. ö. kunde han känna sig stolt även då han blickade ut över den svällande bil- och cykelparken i slottets utkanter — det var en imponerande samling vehiklar av skilda märken och elegans, som på sitt tysta men vältaliga sätt kungjorde, att midsommarfesten på Lojsta slott blivit en populär tillställning som lite var gärna vill vare med om. Och de förtjänar den. (Ändå mer populär skulle den kanske bli om man liksom under tidigare år ordnade det så, att de festdeltagare, som anlända till Etelhem med ordinarie middagståget för vidare befordran till festplatsen med bussar icke, som igår, bleve lurade pa programmets första del, musiken och hälsningsanförandet).
Nu till festen. Denna inleddes av Spelmansförbundet, sorti under folkskollärare Emil Dalströms skickliga och energiska ledning spelade en sprittande brudmarsch av gammalt äkta gotländskt ’ märke. Numret renderade naturligtvis den pampiga orkestern en ljudlig applåd. Så följde utom programmet en menuett av Beethoven, likaledes mottagen med starkt bifall.
Nu framträdde på estraden den fest-arrangerande hembygdsföreningens hedersordförande, landshövding Rodhe, som hade att exekvera hälsningsanförandet.
Åter samlas gotlänningarna till midsommarfest under Lojsta slotts hembygdsförenings ledning, sade han inledningsvis samt erinrade i fortsättningen om, att denna midsommarfest på Lojsta slott håller på att få tradition. Vidare framhöll han, att det är landets och folkets egen poesi som är den tilldragande faktorn, det något som människorna själva förstå och sätta värde på, samtidigt som därvid förnimmes något av den samhörighet, som en gemensam hembygd kan skänka. Tal. uttryckte även den förhoppningen, att gotlänningarna såväl under lördagskvällens dans som vid diskussion av hembygdens frågor städse skulle uppträda så som goda gotlänningar ägnar och anstår. Det är, sade han vidare, i vardagens gärning som plikten mot hembygden sättes på prov. Många för livet bestående intryck stamma just från hembygden. Gäller det hembygden, är det också lätt att för allas väl offra egna fördelar. Men hembygden ställer stora fordringar på oss samtidigt som den ger oss så mycket. Hembygden år bakgrunden i livet, den är en plats att längta tillbaka till när vi äro borta från den. Ty där ha vi våra grannar och vänner, vilka hjälpa oss när så kräves, hembygden med sin marsgajst, sin försommartorka, varma sommardagar, augustiregn och sina höststormar.
En sund hembygdskänsla är inte blott, sade landshövdingen vidare, en strävan att allt gammalt bör bibehållas. Det är även att se framåt. Nu stå vi mitt i en pågående utveckling. Vi måste följa med denna och akta oss för att bli undanskuffade. Som exempel på arbetet för hembygdens bästa nämde tal. verksamheten för bostädernas förbättrande samt strävandena att bereda bättre möjligheter för vården av gamla och sjuka. Men vi skola akta oss väl för att vara oss själva nog, eftersom en sådan inställning inte har något med den äkta hembygdskänslan att göra. Vi få inte stanna inom vår egen trånga synkrets, utan måste i stället vara med i arbetet att förena gammalt och nytt. Därigenom kunna vi också kulturellt såväl som ekonomiskt föra fram Gotland ytterligare och skapa en hembygd som vi kunna vara stolta över. Tal. slöt sitt anförande med att utbringa ett med kraftiga hurrarop besvarat leve för ”hembygden, för Gotland”.
Sedan hurraropen förklingat var det återigen Spelmansförbundets tur att framträda. Det blev som inledning en marsch av Joel Olsson, ”Leve Sverige”, och så följde ett förnämligt urval gotländsk och annan musik, allt livligt och välförtjänt applåderat av en begeistrad publik.
Så följde ett intressant, ivrigt avlyssnat föredrag av den icke minst genom sina många givande radioföredrag även här på Gotland kände föreläsaren professor Axel L. Romdahl, som kallat sitt ämne: Lekvall och midsommarstång, och där han i lyriskt turnerade vändningar sakkunnigt och vältaligt ventilerade sitt ämne från speciellt gotländska aspekter.
Gutarna i fornåldrig tid, sade han till en början, odlade sina tegar, tämjde sina russ, reste sina hallar och hus, de ristade även sina bildstenar över förutgångna fäder. De byggde ståtliga båtar, fiskade och drogo ut på vikingatåg i skilda väderstreck, bytte varor, köpte och sålde. Mödosamt och idogt var deras liv förvisso. Den gotländska jorden har givit igen mängder av mynt, sköna smycken och dryckeskärl från skilda tider, vilka burit vittnesbörd om att det gamla Gotland var rikare än något annat land i Norden. Men än i dag vittna vita kyrkor om att de icke blott strävade efter en god materiell bärgning och rikedom utan att de också hade andra syften. Tack vare de gamle kan gotlänningen än i dag fira gudstjänst under välvda marmorbågar. De gutniska förfäderna voro dugande män och kvinnor, de voro modiga och förslagna, omtänksamma, och de förstodo väl att njuta livets goda. Ej voro de jordbundna och trångsynta och sågo inte blott efter den grå vardagsytan. De gamle gutar gjorde sina hus ståtliga och kyrkorna byggde de högre än som strängt taget behövdes. De voro lyckliga, och deras lycka gjorde dem frimodiga. Och de gillen de firade måste ha varit präglade fröjd och gamman.
Inne på kapitlet om de gotländska idrotterna erinrade tal. bl. a. om att när en gång främmande spejare på sin tid skulle till perserkonungen inberätta vad märkligt sig tilldragit i hellenernas och grekernas rike, visste de intet bättre än att förtälja om idrottens manliga lekar. Ty Grekland hade råd och tid över för den glada vederkvickelse den verkliga idrotten skänker. Det var, sade han fortsättningsvis, skåda, att krönikorna från Gotlands gamla tider äro så njugga. Annars skulle de med säkerhet kunnat berätta om praktfulla tävlingar i pärk, varpa och stångstörtning. Men vi behöva inte några krönikor, eftersom vi ännu äga dessa idrotter sedan länge flydda tider. Vi äga de gamla gutaspelen och de gamla idrottsvallarna, där den manliga ungdomen släktled efter släktled kommit samman för att pröva sina färdigheter men utan rekordhets och halvprofessionalism. Säkerligen, sade tal., är det ingen tillfällighet att dessa kämpalekar alltfort hållas levande på Gotland. De gamla idrottsvallarna finnas kvar, liksom den sanna idrottsandan och spelglädjen, men även den kroppsliga kraft och själsliga spänst som äro nödvändiga förutsättningar för att man efter dagens id och möda skall kunna utöva de gamla lekarna.
Nu äro de gamla gutarnas rikedomar försvunna, om man bortser från allt det som ligger kvar i museernas montrer från gångna tider. Och numera ligga Gotland och Visby fjärran från de ekonomiskt givande samfärdselvägarna. Men detta att en gång ha ägt en rikedom, kan också innebära en förmån, sade fördragshållaren bl. a. Sinnets frimodighet har bevarats under tiderna. Här på gutarnas ö sade han, bor ännu överflödets anda kvar, fast de gotländska bönderna inte längre räkna rikedomar i byzantinska och arabiska mynt. Ty äro inte de gotländska idrottslekarna en rikedom som icke kan förvinna T Gotlänningarna ha all anledning att vara stolta över denna sin rikedom. Den obemängda gosseglädje som ligger i de gotländska idrotterna skulle man enligt föredragshållaren kunna, beteckna som ett av de bärande elementen i en sund idrott. Må den långe få leva.
Vad så själva midsommarfirandet beträffade framhöll tal. bl. a., att midsommaraftonen är årets stora glada folkfest, medan midsommardagen begås som en kyrklig festdag. Tal. erinrade i detta sammanhang om psalmen 394, författad av visbysuperintendenten Israel Kolmodin och kanske ingiven av de gotländska blomsterängarnas ljuvlighet. Emellertid var midsommaren en fest som går tillbaka till förkristna tider. Midsommaren är det segrande livets, den befruktande solens och den spirande grödans fest.
Efter att i fortsättningen ha gjort några antydningar om våra hedniska förfäders sätt att betrakta sommaren som ett ljusets och livets under efter vinterns tryckande mörker, framhöll prof. Romdahl, att kanske något av våra förfäders föreställningar alltjämt lever kvar bland oss nu levande. Och intet ont i det. Nog är det väl alltjämt något av andakt hos den ungdom, som binder och reser midsommarstången. Ty det som binder oss nutida människor vid fädernas sed, hjälper oss att berika vår tillvaro i nuet just genom att förbinda nuet med det förutvarande: ”Från fäder har det kommit, till söner skall det gå”.
Vad så slutligen Gotland och den svenska midsommaren beträffar framhöll tal., att Gotland visserligen är gutarnas ö, men att gutarna städse utgjort en del av den svenska stammen. Gutarna ha hävdat sin samhörighet med Svea rike, och Östersjöns pärla är alltfort en klenod i riksens krona. Allt vill i dag förenas i festens, fosteröns och fäderneslandets gemensamma tecken, sade han. Må den gotlandska midsommarens blommande och glada rike alltid hägnas av Sveriges blågula flagga, våra minnens och framtidslöftens tecken!
Det inspirerade föredraget avslutades med att föredragshållaren utbringade ett leve för Sverige, besvarat med kraftiga hurrarop.
Estraden beträddes härefter av de berömda Staplebackebarnens orkester, vilken visade sig bestå av sex kvinnliga ungdomar, vilka till fullo motsvarade sitt rykte som goda tolkare ab gotländsk folkmusik. Deras högt uppskattade lärare, hr Sten Fredriksson, hallåade — högtalareanläggningen fungerade förresten utmärkt — och de unga konsertgivarna, som bl. a. även förde den troligen tämligen svårspelade Groddavalsen till ett lyckligt, livligt applåderat slut, kunde notera en ny framgång och det med all rätt.
Även nästföljande nummer tilldrog sig den manstarka publikens synnerliga gillande. Spelmanstävlan. Ett dussin av våra förnämsta bondespelmän fick här visa sig på styva linan och det gjorde de sannerligen med den äran. Prisdomarna med rektor Steffen i spetsen hade det säkerligen inte alltför lätt när det så småningom gällde att fördela ynnestbevisen, vilka utgjordes av pokaler, skålar och annat i förnämlig metall.
Innan prisutdelningen, som förrättades av landshövding Rodhe, ägde rum, framhöll rektor Steffen, som jämte folkskollärare Dalström och hr Karl Hägg tjänstgjort som prisdomare, att prisbedömningen varit en svår uppgift. Spelmanstävlingen har givit ett gott resultat, glädjande nog hade ett par melodier, som hittills varit okända, under tävlingens gång bragts till liv. Men uppgiften att bedöma har inte varit lätt. Prisdomarna hade därför enat sig om att ej skänka några första, andra o. s. v. pris, utan enbart pris. Samtliga deltagare erhöllo därför pris, nämligen.
Edvard Johansson, Sanda, Edmark, Ala, John Andersson, Lärbro, Edmund Söderlund, Stånga, Gustav Johansson, Gothem, vilken återupplivat tre gamla melodier, Birger Larsson och John Jakobsson, Eksta, Arvid Nilsson, När, samt tre flickor från Staplebacke, som deltagit i tävlingen, Ingegärd Medin, Thyra Jansson och Edla Olofsson.
Som uttryck för den erkänsla man kände för det arbete lärarna nedlagt tilldelades även lärarna S. Fredriksson och V. Löfgren var sin gåva, liksom ackompanjatören mag. Erland Blomqvist.
I fortsättningen upptog programmet sång av en större barnkör under ledning av folkskollärare Simeon Jakobsson samt vidare den nätta sångleken ”Simon i Sälle” med stor bravur exekverad av åtta par skönt skrudade skolungdomar från ValLstena under skollärare Löfgrens sakkunniga överinseende. Särskilt festligt blev det mot slutet när de små figuranterna dansade gammelvals till sång- och applådackompanjemang av den relativt nya folksången: ”Se farfar dansar gammal vals, se så’n stil han har …” Den flertusenhövdade publiken var med på noterna och överregissör Blomqvist sökte framför mikrofonen icke utan framgång etablera sig som boren lojstamästare i allsångledarfacket. Vallstenaungarna ”flirtade” förresten till sig åtskilliga applådåskor också när de strax efter ovannämda sånglek konstituerade sig som trestämmig kör. Heder åt dem och deras ”föresatte”, lärare Löfgren.
Efter rneromnämda prisutdelning fortsattes det med livligt uppskattade folkvisor av en damensemble, det blev muntrande gutamålsberättelser och känsliga skaldestycken samt en briljant uppvisning av folkdanser och kadrilj av Eksta folkdanslag. Och till slut blev det de hittills mer eller mindre passiva festdeltagarnas tur att skänka sin aktiva medverkan i form av ringlekar kring Lojsta slotts prydliga majstång där den stod fast rotad framför de tiljor som föreställde dansbanan.
Några tävlingar i de specifika gotländska idrottsgrenarna förekommo inte denna gång. Åtminstone inte officiellt. Icke desto mindre hade den nye stiftschefen och hans biskopinna och vem som i övrigt därtill lusten hade, tillfälle att åse hur nutida utövare av exempelvis stångstörtningens ädla konst, storvulna karlar med svällande muskler och pösande skuldror förutan vadd, elegant och kraftmannamässigt expedierade lekande lätt, ett i och för sig svårhanterligt redskap.
Än leva de gamla gutar!
Gotlands Allehanda
Fredagen 25 Juni 1937
Nr 143