Glimtar från en sällskapsresa.
V.
Bland Tallinns sevärdheter hör absolut badplatsen Pirita (i original Birgitta efter klostret med samma namn) strax utanför staden, och vad var naturligare ån att vi gjorde en visit därute.
Estland har ett flertal badorter. De finaste måste vara något särdeles, eftersom Pirita inte ens nämdes i reklamen, och dock utvecklades där ett badliv på söndagen, som var storartat.
Badrestaurangen låg så gott som invid stranden. Redan tidigt på eftermiddagen börjades dansen inne i restaurangen, men i denna var det ingen av gotlänningarna som deltog. I stället lockade de salta böljorna och solbadet i sanden på stranden.
Det internationella inslaget bland da badande utgjordes icke enbart av gotlänningar. En och annan finsktalande grupp blandade sig i vimlet — bl. a. en skara finlandssvenska flickor, ute på skolresa.
Det stod inte långe på förrän ”Vårt land”, ”Modersmålets sång” samt ”Du gamla du fria” tonade ut över badstranden.
Om badandet för övrigt är knappast något anmärkningsvärt att förtälja. Man gjorde där på samma sätt mom här och annorstädes. Utan att ”krigsmålningen” gick av. Estniskan var nämligen något extra färggrannt — röda och blå naglar och illande röda läppar voro de mera framträdande nyanserna.
Sista kväden i Tallinn skulle enligt överenskommelse tillbringas på en av stadens mera kända restauranger, ”Dancing Paris”. Vilket ju lät acceptabelt.
När tiden var Inne fotvandrade ”Thjelvars” passagerare och besättning i samlad trupp till stället i fråga, där givetvis i förväg supé vid långbord beställts.
Finlandssvenskorna, som vi träffade tidigare på dagen, anlände även såsmåningom med sina lärare i spetsen, och det blev alltså en svensk-finsk-estnisk afton, skulle man kunna säga.
Vi må draga en lätt slöja över allt som har med servering o. dyl att göra. Det var emellertid något av det ynkligaste jag varit med om.
Men vi ska inte hänga upp ou på ”bagateller” när vi äro ute och ha roligt.
Under samkvämet hällos en del tal, bl. a. av vår färdledare, som hälsade de finländska gästerna välkomna i vår krets, av den finlandssvenska läraren samt av red. C. O. Nilsson, som i ett spirituellt anförande avtackade bL a. färdledaren Valfrid Ekdahl, och sedan sjöngs det åter ”Modersmålets sång” och ”Du gamla du fria”, och leven utbragtes för Sverige, Finland och Estland.
Det var en riktig nordisk fest, som improviserades i detta tallinnska nöjestempel, där annars den dionysiska yran säkerligen var en mera vanlig gäst.
Det vore givetvis åtskilligt mera att berätta om besöket i Tallinn, men meningen med dessa små resebrev var endast att ge några små glimtar.
Det återstår nu att berätta något lite om hemfärden, som blev lika idealisk som färden österut.
Tisdagen den 15 kl. 12 lämnade ”Thjelvar” Tallinn. Ombord var stämningen den allra bästa, även om en viss trötthet gjorde sig gällande hos resenärerna. Somliga passade på att taga sig en liten lur, medan de mera pigga gjorde det trevligt för sig på däck. Havet låg som en spegel. Den ena stora ångaren efter den andra passerade förbi oss på längre eller kortare avstånd på väg mot Tallinn eller Leningrad.
”Thjelvars” matsal var livligt gouterad. För min del åt jag aldrig så billigt och bra varken i Helsinki eller i Tallinn som ombord, och det var förresten många, som föredrogo att under vistelsen i ”utlandet” intaga sin frukost i ”Thjelvars” matsal än på landbacken.
Framåt kvällssidan ordnades med kaffefest på däck med tårta och kakor. Kaffefesten var närmast ägnad hr Ekdahl, som under resan passat på att fylla 55 år, och nu blev vederbörligen avhurrad dels såsom Jubilar och dels såsom färdledare. Jag undrar, om inte rentav detta lilla samkväm blev en av de trevligaste och gemytligaste tillställningar under hela färden. Medan ”Thjelvar” med god fart stävade sydostvart hän och aftonsolen sakta sänkte sig i horisonten västerut njöto resenärerna i fulla drag på däck. Hela sångrepertoaren genomgicks med fru Walborg Beer såsom solist, och NTO:s musikkår lät höra den ena muntra melodien efter den andra.
När solen gått ned i västerhavet och kaffet var urdrucket kunde inte ungdomarna sitta stilla längre. Musiken spelade ju vals, och, snart var dansen i full gång igen. Framåt småtimmarna blev det t. o. m. långdans och ytterligare kör sång.
Men allt roligt måste ha ett slut Man måste koja i något så när hygglig tid för i att vara riktigt vaken när ”Thjelvar” åter nått hemlandets kust.
I Visby hade man väntat resenärerna först frampå eftermiddagen, men redan vid 10-tiden på onsdagsförmiddagen kunde ”Thjelvar” lägga till vid kajen.
Vad som där försiggick ha vi förut i korthet berättat om.
En trevlig resa var fullbordad.
Webe.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 22 Juni 1937
Nr 141