samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 1.
En gammal intressant gård i Visby förlorade under den sist tillländagångna sommaren så att säga sin fond eller bakgrund, i det att den mer än 300-åriga ladan, som tillhörde fastigheten i fråga, revs ner; ”märktes upp”, som det heter, och bortfördes till magasinering. En strålande vacker augustidag, då S:t Drottens gråa murar bjärt avtecknade sig mot den kringliggande grönskan, och avkomlingarna av fru Reméns duvor i oändliga skaror trippade kuttrande omkring i Nunnegränd med omnejd, stod jag och såg på, när de sista lassen bilade i väg med de av ålder mörknade, ärevördiga stockarna och bjälkarna. Nu går ett stycke av det äkta Visby bort, tänkte jag med vemod, och nu rycker den nya tiden in i det gamla pittoreska gatukvarteret; visserligen ur trafiksynpunkt oerhört farligt, men så karaktäristiskt för gammal Medeltids- och Hansestad.
En del av moderniseringsarbetet vid S:t Drottensgatan var redan färdigt, i det att denna, nedanför nyssnämda lada, blivit betydligt breddad. Visby stad har nämligen inköpt en remsa av den Förenibgen Odd Fellow tillhöriga, vid S:t Drottensgatan liggande tomten, och där uppfört en mur. Av tidningarna har jag erfarit, att denna mur redan fått sin fortsättning ett stycke uppåt i riktning mot S. Kyrkogatan, men innanför den plats, där nyssnämda lada stått på – numera – åkare Larssons gård. Upplysningsvis bör nämnas, att staden köpt även denna lada samt marken, på vilken den stod, för att medelst detta förvärv på ovan beskrivna sätt kunna bredda en ansenlig sträcka till av S:t Drottensgatan. Jag nämde åkare Larssons gård. Det är just denna, som mina ”Anteckningar” den här gången huvudsakligen skola handla om. Vi som tillhörde en äldre generation i Visby, äro emellertid mera vana att kalla denna gård för Mamsell Langs gård samt huset, som tillhör den, och vilket ligger vid S:t Drottensgränd, för Mamsell Langs hus.
Jag hörde i somras talas om, att det möjligen skulle blivit ett plank på det ställe, där den gamla ladan stått. Tänk, om det hade blivit så – ett vanligt, enkelt, gammaldags dito, tjärsmort eller målat i mörkrött. Det skulle varit en liten ersättning för den uråldriga ladan, vilken sannerligen var enastående i sitt slag, både till fason och färg, och vilken dessutom var ett minnesmärke från den svunna tid, då stadsborna litet var hade lanthushållning, d. v. s. ägde och födde upp kreatur inne i sina gårdar i staden. Det är, inom parentes och med all respekt sagt, för mycket och för enformigt i Visby nu för tiden med alla grella, vita stenmurar, prydda med ljusröda tegelstenar av modern form och färg. På tal om detta måste jag dock i sanningens namn gladeligen betona, att det ännu finnas kvar i vår stad på en del ställen några gamla hederliga plank; på N. Kyrkogatan och i Klosterbrunnsgatan t. ex. Vidare finnes det kring ett par Visbygårdar en särdeles vacker inhägnad, d. v. s. en kombination av en låg mur och ett plank – uthugget och mönstrat – ovanpå muren. Detta arrangemang är förnämligt och stilfullt, men lär tyvärr vara ganska dyrbart. Ett dylikt finnes utmed Strandgatan och Birgersgränd kring Gamla Borgmästaregården, numera syskonen Tibergs egendom, samt uppe i Norr runt fröken Linds tomt. Fröken Lind – den snälla och hjälpsamma blomstervännen – som alltid har ett glatt och vänligt ord till sina kunder, och som, med van hand och känsligt färgsinne binder samman sina vackra buketter och kransar!
Måtte ovannämda inhägnader länge få stå kvar trots den stora moderniseringen, som nu går fram över Visby stad, och som heter att på många håll utplåna dess ålderdomliga och säregna karaktär!
Men låtom oss nu lämna den breddade S:t Drottensgatan och de spörsmål, som härvidlag ligger nära till hands. Jag menar, att, som här skett, så totalt förändra en gammal trång medeltidsgata till en bred modern bilväg i – märk väl – en stad som delvis skall leva på sin ålderdomlighet, och som desslikes i den mest eminenta grad gör reklam och hittills med fog för sin ålderdomliga och Hanseatiska prägel. Vad säga Turistföreningen och Fornvännerna om ett dylikt nerrivande, breddande och nybyggande? Och vad blir det till slut kvar av ”gammla och forna” till fröjd för oss själva och att visa de, i det åldriga Visby hänförda resenärerna, om den ena gamla byggnaden efter den andra rives ner, eller moderniseras till oigenkännlighet, och det ena intressanta gatupartiet efter det andra försvinner?
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 2 februari 1937
N:r 26