samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 5.
Den numera rivna ”Larssonska ladan” från gårdssidan.
Vi talade nyss om Mamsell Langs inkomstkällor, och vi hörde, att hon sålde mjölk m. m., men hon hade även ett annat medel till försörjning, som jag här vill redogöra för. Jag kommer då in på ett viktigt kapitel i min skildring, det nämligen, som skall behandla Mamsell Langs vävnad, eller – korrektare uttryckt – de beställningar hon mottog på vävda saker, och vilka utfördes av hennes tjänarinna Majen.
Jag har nu i mina ”Anteckningar” nämt Majen så många gånger, varför det är hög tid på, att jag närmare presenterar henne för mina läsare. Vem var då denna Majen, och varifrån kom hon ? Först vill jag påpeka, att hennes riktiga och fullständiga namn var Maria Båthelsson. Hon var dotter till en jordbrukare i Norrlanda, fädernegården hette Leipstäde och 1858 kom hon vid 31 års ålder i tjänst hos Mamsell Lang, hos vilken hon stannade och troget tjänade i 33 år. Hon överlevde sin husmoder endast 1 år och dog vid knappa 65 års ålder 1892. Dessa äro i korthet hennes levnads viktigaste data, men huru mycket uppoffrande och gediget arbete samt aldrig tröttnande eller avslappnande flit inrymmas ej i dessa ? Hon var en tjänarinna av den gamla stammen, vars like ej numera finnes emedan det moderna livet och tillvaron i sin helhet saknar de betingelser, som kunna alstra och utmejsla en dylik kvinnotyp som gamla Majen. Sin husmoder älskade och ärade hon över all beskrivning, och för henne, hennes hem och för bådas deras utkomst strävade hon dag ut och dag in samt offrade sina bästa krafter. Mamsell Lang visste också att till fullo uppskatta sin tjänarinna och behandlade henne som en kär vän och familjemedlem. Det rådde det bästa förhållande mellan dessa båda kvinnor – ett idealiskt skulle man kunna säga utan överdrift. De värderade och höllo av varandra och trivdes båda i samarbetet för vidmakthållandet och i förkovrandet av sitt genensamma älskade hem.
Låtom oss nu något undersöka, huru alla de olika sysslorna uppdelades mellan Mamsell Lang och hennes Majen. Det var en utomordentlig metod och organisation i hela arbetsprogrammet, som kunde tjäna mången nutida husmoder till förbild, om nämligen schemat vore tillämpligt i våra dagar. Men det är det ingalunda, emedan utförandet av de sysslor, som på 1800-talet utgjorde det huvudsakliga arbetet i det Langska hemmet vid S:t Larsgränd ej numera i vanliga hem förekomma, åtminstone ej i städerna. Ett genomgående drag i arbetsfördelningen var det, att Majen, ehuru varande tjänarinna, ej ensam skulle utföra alla grövre ”orkor”, utan dessa uppdelades på det mest praktiska sätt mellan hennes husmoder och henne. De båda kvinnorna fingo sålunda på sin lott både en del grovsysslor och en del finare. Detta kloka arrangemang skänkte tidsvinst och även omväxling i det dagliga arbetet. I stort sett blev det så, att Majen skötte mjölkningen såväl vinter som sommar och gav ”kräken” mat men sedan mest satt i sin vävstol året om.
Mamsell Lang själv hade matlagningen om hand och därmed förknippade göromål, skötte med den mest minutiösa noggrannhet sin bokföring, tog emot kunder och beställningar på vävnader m. m. Ja, det var ett ordningens och redans hus, där var och en med ansvarskänsla och omtanke skötte sin part av ”rusthållet”.
I tankarna vilja vi nu t. ex. en sommardag göra ett besök hos Mamsell Lang och studera dagordningen hos henne och hennes Majen. Vi måste infinna oss i god tid, ty både äro ”morgonfåglar”, låt oss säga kl. 5. Majen står just redo att med sina stora blänkande spann på oket begiva sig ut till ”Hagen”, belägen utanför Norr, vilken Mamsell Lang detta år såväl som många föregående hyr till bete åt sina kor. Hon stoppar en strut salt i klädnings-lummen för att därmed fägna sina kära kossor. ”Måtte spannen inte bli för tunga för dig”, säger Mamsell Lang vänligt. ”Ju tyngre, ju bättre”, svarar Majen, nickar glatt adjö och går ut genom luckan i planket, nyter och morgonfrisk. Så trevlig och sympatisk hon ser ut – just så, som man tänker sig en gammaldags jungfru! Hyn är klar och frisk, ögonen goda och glada, och håret ligger slätt benat över pannan. Hon är klädd i en ren och styvstärkt, mörkblå och vit smårutig bomullsklädning, och på huvudet har hon en liten schalett, framdragen över ögonen. Majen är känslig för den skarpa dagern och det grella solljuset och måste vara rädd om sina ögon för att mäkta med alla de fina vävarna. Just den sortens tyg, som hennes klädning är sydd av, var så vanlig förr i världen. Jag har en av precis likadant tyg ännu liggande i mina gömmor. Det är mycket möjligt, att min mor fått provet av Mamsell Lang.
Majen går fram S:t Larsgränd och sedan genaste vägen upp till Norderport, går ut genom den, sneddar ner genom Kviarna, tar sedan vägen över Tröjaborgsbetningen, Mollérs betning och kommer slutligen fram till sin egen Hage. Där stå redan hennes kor vid grinden, viftande med svansarna och högt råmande för att på detta sätt hälsa god morgon på henne. Hon pratar vänligt med dem, ger dem var sin nypa salt, tar fram sin lilla ”trebenta” pall, vilken står gömd bakom en enbuske vid gärdesgården och sätter sig ned att mjölka med kraft och väl övade tag. ”Hur är det fatt med dig, Holma”, säger hon till en av sina kor? ”Hur ’brömsen’ varit svår mot dig, du ser så missmodig ut!” Holma, det var ett egendomligt namn på en ko, men det har sin förklaring! Mamsell Lang hade nämligen köpt den av sin granne, kaptenen i Gotlands nationalbeväring Karl Henrik Holmberg, en synnerligen duglig man och värderad och omtyckt av såväl beväringsmanskapet som befälet. Han hade viktualiebod i det gamla berömda huset snett mot Mamsell Langs lada, vilket nu i Visby är känt av alla under namnet ”Häggska huset”. Så har det hetat i över 50 år alltsedan den dag, då handlanden Adolf Hägg från Östergarn köpte det efter kapten Holmberg. Numera äges det förnämliga och förstklassigt restaurerade medeltidshuset av Kapten Filip Hägg.
Det är som vi i somras hörde i ett föredrag, en pärla i Visby.
Men låtom oss återvända till Majen! När hon slutat sin mjölkning, stängde hon grinden noga och ordentligt med haspeln, så att korna ej skulle kunna ”buffa upp” den och begiva sig ut på strövtåg på olovlig mark. Därefter gick hon skyndsamt till stan. Nog voro spannen tunga, ty hennes kära kossor hade varit ovanligt givmilda denna morgon, men hon knogade tappert på och tänkte på den goda förtjänsten. När Majen kom hem till S:t Larsgränd var klockan redan fram emot 7, och det var hög tid att sila mjölken och att mäta upp den till de olika kunderna, som vid den tiden infunno sig själva och avhämtade sin mjölk. Först i raden kom alltid doktor Säves jungfru, ty hennes herrskap ville ha sin mjölk så tidigt som möjligt. Under åratal tog doktor Säve mjölk från Mamsell Lang. Han var förövrigt då och då och hälsade på henne, emedan han djupt intresserade sig för hennes ålderdomliga fastighet och dessutom fann stort nöje i att samtala med Mamsell Lang. Hon tillhörde ju en gammal berömd och intressant släkt med rika och skiftande upplevelser, och hon hade med sitt skarpa och klara huvud utmärkt väl reda på sig i fråga om Gotlands kultur, dess gamla bruk och sedvänjor m. m. Ehuru hon levde i sin lilla gränd ett indraget och stillsamt liv mest i umgänge med sitt husfolk, besatt hon dessutom en stor och mångsidig personalkännedom, särskilt i fråga om de gamla, som redan gått hädan. Allt sådant visste Per-Arvid Säve att uppskatta och taga vara på.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 9 februari 1937
N:r 32