Av kyrkoherde J. Munthén, Gothem.
Vi leva ånyo i Advent, den tid då vi skola bereda våra hjärtan och sinnen för att möta Herren Kristus. Adventssöndagarnas texter vilja var på sitt sätt förhjälpa oss därtill genom att tala om Herrens tillkomst, väntan på Herrens dag, Herrens förelöpare och Herren är nära.
Söndagens text ställer oss inför den siste av Herrens förelöpare och lär oss att De som bekänna Kristus bliva bekända av Kristus.
Johannes Döparen hade fått det gudomliga uppdraget att bereda väg för Herren Kristus. Ja, han skulle gå framför Messias i Elias ande och kraft och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag och skaffa åt Herren ett välberett folk. Detta uppdrag tog Johannes döparen sannerligen på allvar. Försakande all egen bekvämlighet och alla jordiska fördelar gick han åstad och predikade ”bättringens döpelse till syndernas förlåtelse”. Huru allvarsmättad tiden var och vilket avgörande människorna voro ställda inför, beskrev han för sina åhörare genom att tala om, huru yxan redan var satt till roten på trädet -och huru det ofruktbara trädet skulle avhuggas och förstöras.
En sådan om mod och hänförelse vittnande förkunnelse kunde icke lämna människorna helt oberörda. ”Hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.” Människorna rycktes för en liten tid ur sin försoffning och skyndade ut till ökenpredikanten för att höra hans vittnesbörd om himmelrikets snara ankomst och de villkor, under vilka medlemskapet i det riket kunde förvärvas. Ur ängsliga och oroliga själar frampressades frågan: ”Vad skola vi då göra?” Herren Kristus beskriver resultatet av denna eldiga förkunnelse och detta ängsliga lyssnande såsom ett himmelrikets framträngande med storm och människornas framstormande för att rycka det till sig.
Vid utförandet av detta verk för himmelrikets utbredande på jorden och erkännande av Kristus som den väntade Messias hade Johannes döpa-ren letts av helig Ande„ Väl hade han av sina fromma föräldrar fått höra om de heliga löften, som voro uttalade, om honom. Stor nåd hade också bevisats honom, då han hade fått det förtroendet att döpa Herren Kristus och sålunda inviga honom till hans Messiaskall. Johannes döparen hade därvid sett himmelen öpppen -och som han själv vittnade: ”Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom”. Men själv hade han endast sett början av Kristi livsverk på jorden. Hela det fullbordade frälsningsverket fick han däremot icke se. Han hade dock sett nog för att kunna hänvisa folkets ledare till Kristus och säga: ”Mitt ibland eder står en som I icke kännen : han som kommer efter mig”. Ja, han kunde för sina lärjungar peka på Kristus och säga: ”Se, Guds Lamm!” Profeterna hade kunnat visa hän på Kristus, som den som skulle komma. Johannes döparen kunde peka på Kristus som den, som redan var kommen. Den siste gammaltestamentlige profeten fick se uppfyllt, vad de äldre hade profeterat om.
När himmelrikets makter äro som starkast i verksamhet, så rusta sig också ondskans makter för att bjuda motstånd. Johannes döparen fick icke fortsätta att ostört verka. Hans sanningssägande förde honom i fängelse. Tvivel och mörker började att tränga sig in i hans själ. Ja, det gick så långt, att han sände bud till Jesus och frågade : ”Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan”. Men Johannes ställde icke frågan till den ene eller den andre i sin omgivning eller lyssnade till människornas olika omdömen om Kristus. Han gick med sin fråga och sitt tvivel till Herren Kristus själv. Även i den mörka stunden väntade han hjälpen och upplysningen från den om vilken han i ödmjukhet talat.
När så Johannes döparens liv och gärning granskas av sanningens Konung, han som kan utforska motiven och se med vilken trohet arbetet är utfört, så blir också vitsordet det bästa, som kan sägas om en människa: ”Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen ; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han”. Vad berodde det på, att Herren Kristus satte Johannes dö-paren så högt. Först och främst på grund av det kall som Johannes fått av Gud. Det hade icke varit på eget uppdrag eller i egen kraft han gått åstad i sin gärning. Han var enligt Jesu egna ord den Elis, som skulle komma. Jesus dömde också efter det sätt på vilket Johannes löst sin uppgift. Han hade visat ett aldrig svikande mod, även då han stod inför denna världens stora och upphöjda. Han hade visat ödmjukhet. Det hade sannolikt icke varit omöjligt för honom att för en tid få. anseende som Messias. Men han förhindrade ett dylikt misstag av folket genom att ärligt och öppet bekänna: ”Jag är icke Messias”. Han ville fästa folkets uppmärksamhet på Kristus och själv träda tillbaka: ”Det är såsom sig bör, att han växer till, och att jag förminskas”. – Johannes döparens plikttrohet fick sin belöning. Johannes’ bekännelse till Kristus fick sitt gensvar i Kristi bekännande av Johannes. O, saliga människa om vilken Herren Kristus ville uttala sådana ord I Men trots Johannes döparens av Kristus uttalade storhet, så var han dock mindre än den minste i himmelriket. Den som nått innanför himmelrikets dörr har nått högre än varje människa på jorden.
Samtidigt som Kristus gav sitt kännande åt Johannes döparen och det verk han hade utfört, så måste han uttala sin förvåning över den tanklöshet, som återigen kännetecknade folket efter den första hänryckningens tid: ”Vad skall jag likna detta släkte vid?” Är det målmedvetna män och kvinnor, som väl bevara för egen del den delaktighet i himmelriket, som de första sökte genom Johannes döparens dop och förkunnelse? Är det för himmelriket nitälskande människor, som vidarebefordrat till andra den hänförelsens glöd, som de förnummit och beundrat hos Johannes? – Nej, Herren Kristus måste likna dem vid tanklösa barn, som sitta på torget och leka och kiva med andra barn. Varken Johannes eller Kristus kunde i längden vara dem till lags. Johannes, lagpredikanten, var alltför sträng och Kristus, som icke iakttog de av dem själva uppfunna och utarbetade stadgarna, var alltför fri.
Vi känna igen denna släktets nyckfullhet ännu i dag i dess förhållande till kristendomen. En del anse, att kristendomen är alltför glädjefattig, den kräver för mycket allvar, därför vilja de icke komma under dess inflytande. Andra mena, att kristendomen är alltför fri. I båda gallen får det tjäna som ursäkt för ett liv borta från Gud. Huru är det med oss? Känna vi glädje och tacksamhet över, att Gud ånyo vill besöka oss och erbjuda oss himmelrikets gåva? Tillhöra vi dem som stå beredda att storma fram och rycka himmelriket till sig? Eller äro vi bland dem, som leka på torget obekymrade om stundens allvar? – O Jesus Kristus, giv oss nåd att få ’mot, taga dig, mod att våga bekänna dig och saligheten att bliva bekända av dig Ty du har sagt: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen”, Amen.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 december 1937
N:r 288