En svensk idrottsvan, som kommer till Amerika och vill förströ sig på det bästa sätt han vet, nämligen att se på idrott, har det inte så lätt. Det överflödar av tävlingar, och tidningarnas Idrottsspalter äro snarare flera än han vant sig vid hemma och lika rikt illustrerade — men vad skall han egentligen sel Förutom baseball och amerikansk fotboll, som han med lindrigt intresse skådat på bio, finns ju egentligen platt ingenting. Försåvitt inte någon av de stora boxningsarrangörerna lyckats tussa ihop ett par handskchampions, eller försåvitt det inte råkar vara amerikanska tennismästerskap med europeiska stjärnor på startlistorna. Och då äro i fall n:r 1 biljetterna orimligt dyra och fall n:r 2 orimligt svåråtkomliga.
Det blir sannolikt mest baseball eller amerikansk fotboll han fastnar för, och i dessa två idrotter visa sig vara precis lika tråkiga i verkligheten som på bio. En europékan inte finna annat än att i amerikanarna trots allt måste vara värl; dens blygsammaste människor, det måste förhålla sig så, eftersom de beskedligt anammat de två ledsammaste av alla hittills uppfunna bollspel och gjort dem till nationalidrotten. Jag har sett det främsta professionella laget möta ett kombinerat lag av amatörstjärnor kring den mandelformade fotbollen, som mest spelas med händerna, jag har sett första klass baseball och därvid längtat så intensivt efter en fotbollsmatch i vilken svensk korporationsserie som helst, resp. ett parti exempelvis korgboll, gärna flick’ skola-, att jag nästan stönade. Nåja, korgboll är en mycket hård och snabb idrott i Amerika, synd bara att chanserna att få se den äro så små. Den lever helt i skuggan av den s. k. fotbollen och baseballen.
Som jag alltså gärna bytte bort. Inte därför att reglerna och taktiken och det där går över min fattningsförmåga, allting i den vägen blir man snart på det klara med, utan av det skälet, att spelet är för enkelt och enformigt, fotbollsgossarnas tjurrusningar såväl som baseballatleternas dråpslag och ty följande rundrännande.
Vad jag däremot inte skulle vilja byta bort är den amerikanska publiken, ”the crowd”. Den är prima, den har någonting att lära ut.
En mera opartisk publik kan inte finnas, och opartiskhet och idrott höra nära ihop.
En grupp på tio amerikanare kan representera tio olika nationer och dessas samtliga olikheter i tänkesätt, utseende och uppträdande, men råkar den gruppen utgöra en del av en idrottspublik, så finns ingenting enhetligare. Amerikan4 ska skandinaver, italienare, polacker,
Bindare, tyskar se med precis samma ögon på de kämpande idrottsmännen, och röja sina känslor på precis samma sätt. De jubla över varje god prestation och bua åt varje fuffens, oberoende av vem som utfört den förträffliga eller föraktliga bravaden. Ar man en absolut främling, vet man inte, varifrån lagen eller de enskilda männen komma, om de äro gäster eller ortens egna, så finns det ingen möjlighet att avgöra saken genom att lyssna pu publiken.
Jag såg en världsmästerskapsmatch i boxning mellan en amerikan och en engelsman, och engelsmannen applåderades lika mycket som amerikanen. Tur att jag visste den senare vara neger, annars hade jag inte, utan att fråga mig för, kunnat räkna ut vem som var vem. De bemöttes lika av åskådarna.
Tennisvärldsmästaren såg jag spela mot europåer och bifallet dånade, om dessa lyckades bringa hans tron att vackla. Trots att det unga amerikanska folket, liksom alla unga folk, och alla unga människor, är omåttligt glupskt på ära och framgångar.
I baseball och fotboll har jag aldrig lyckats klara upp frågan hemmalag — bortalag, förrän jag frågat bänkgrannarna, vilka simma i ett hav av hänryckning matchen igenom. Alltid utmärker sig någon av spelarna, och det är för att se utmärkt idrott, som de många tiotusentalen kommit tillstädes.
Jag är säker på, att den svenske genomsnittsåskådaren slår den amerikanske i vilken idrott som helst tt. o. m. efter litet träning, i de amerikanska, svårare äro de inte). Men jag är högst osäker på, att förståelsen för idrott är lika djupt rotad i svenskens hjärta som i amerikanens.
Sedan gäller det ju, ifall extremiteterna eller hjärtat betyder mest. Det är kanske en smalmak.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 16 december 1937
N:r 292