Herr Redaktör!
Ni har naturligtvis alldeles rätt i att en konstkritiker i Stockholm inte har någon som helst rätt att lägga sin näsa i blöt, när det gäller kommunikationsfrågor på Gotland, men som fårö-biten fastlänning kan jag inte underlåta att ge, därom kraftigt anmodad, utlopp åt ett missnöje, som befinner sig i stark jäsning bland befolkningen på norra Fårö och som hotar bli av revolutionär kraft och farlighet, om icke dess orsak undanröjes i tid.
Man har i allmänhet den uppfattningen, att allmänna landsvägar äro kommunikationsleder. Bönderna på morra Fårö önska emellertid göra gällande, att den landsväg, som från Turisthyddan vid Sudersand ormar sig genom den vackra tallskogen ut till fyren, snarast kan betecknas som ett trafikhinder. På den tid, då bönderna själva underhöllo vägen, var den bra (säga de själva, och de äro pålitligt folk), men nu, sedan vägunderhållet övertagits av det allmänna, kan envar övertyga sig om att den är urusel, i synnerhet vid de tidpunkter, då den är som mest underhållen, nämligen om vårarna, då gruset köres på, och sedermera vid de tillfällen, då en vägskrapa kommer skramlande och måkar ihop gruset till en rullstensås mitt i vägbanan. Dessemellan kan vägen vara — låt oss generöst säga — framkomlig, särskilt för personer med nytecknade liv-och olycksfallsförsäkringar. Trakten genljuder dagligen av jämmerrop och — med förlov sagt — förbannelser från cyklister, som slungas i diket av det rullande gruset och förlora armar och ben, förnuft och alla sinnen. Men klagoljuden upphävas inte endast av cyklister utan även av bilister, som få sin lackering fördärvad av väggruset, när det med kraften hos en kulspruteeld slungas iväg under hjulringarna.
I egenskap av t. f. lantbrevbärarbiträde har jag under ett par månader haft daglig erfarenhet av denna vägsträckas underhaltighet. Det förefaller emellertid som om dess olägenheter lätt kunde avvärjas därigenom att gruset kördes på under hösten, då vägen är minst trafikerad, för att sedan under tjällossningen få i lugn och ro ingå en intim förening med vägunderlaget. F. n. äger grusningen rum på försommaren — i senare hälften av juni —, varför både bönder och turister förfördelas av gråstensgrusets halsstarriga motvilja mot att förena sig med underlaget. Man måste med bestämdhet påstå att denna väg saknar varje skymt av vägvett. Därav bli lidande: 1:o bönderna, som måste anlita vägen för framforsling av sina tunga slåttermaskiner och tröskverk, 2:o fyrpersonalen, som har en blygsam intäkt på visningar av fyren, 3:o turisterna, som nu i regel måste motstå frestelsen att se de stora attraktionerna Avaeken, Skala sand, Norsta aura och fyren.
Allra bedrövligast blir emellertid denna bedrövliga väg vid inträffade sjukdomsfall, som kräva snabb vård och dräglig transport. Men på den punkten lida fåröborna även under ett annat, minst lika allvarligt missförhållande, nämligen färjförbindelsen Broa—Fårösund.
I måndags morse måste jag anlita denna förbindelse för att nå Aerotransports flygstation vid Tingstäde. Viktiga uppgifter kallade i Stockholm, bilietter voro bookade, bil var beställd att föra min familj och mycket gepäck till Tingstäde. Då kom — kl. 10,05 — i stället för bilfärjan en stackars motorbåt, och endast tack vare en gynnsam slump kunde vi få bil från Fårösund till Tingstäde. Den ordinarie färjan hade samma morgon satts ur funktion genom ett brott på regulatoraxeln, och en ny axel kunde förväntas (från Stockholm?) först inom ett dygn.
I många år ha fåröborna bearbetat vederbörande myndigheter för att få en reservfärja, som kan ta åtminstone en bil vid inträffande skada på den ordinarie färjan. Färjkarlen Brolund lär rent av ha insänt ritningar till en dylik färja, men ingenting har hjälpt. Blir någon svårt sjuk och färlan krånglar, får fåröbon dö en s. k. naturlig död utan läkarhjälp — precis som hans fäder i gamla tider.
Undra sedan på att fåröborna äro missnöjda med denna färjförbindelse, där tur- och returtransport av en bil kostar fyra kr. och en extratur fem kr., alltmedan en tredjedel av Gotlands bilskattemedel går till fastlandet. Nu kunna fåröborna — på sitt stilla och anspråkslösa sätt — bara hoppas på att norra häradets vägkassa vid sin stämma den 31 ’dennes tar rimlig hänsyn till deras bekymmer, sedan de bitterligen insett att vägstyrelsen helst följer det gamla gotländska ordstävet att hastighet tjänar ingenting till — utom när man jagar loppor!
Visby den 20 aug. 1934.
Gustaf Näsström.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 21 Augusti 1934
N:r 193