Vår första svenska »sjöbok», d. v. s. seglingsbeskrivning, för Östersjön utkom 1644, försedd med privilegium av Drottning Kristina, och författare var ålderstyrmannen ved flottan Johan Månsson. Tidigare hade man haft att tillgå en del utländska, framför allt holländska och lågtyska, seglingsbeskrivning för de nordiska farvattnen, men i huvudsak hjälpte man gig fram genom den muntliga traditionen.
Ur navigationssynpunkt betraktas Östersjön i våra dagar som ett trångt område, i synnerhet vid stormarna, som väl varken äro färre eller svagare än Nordsjöns. Men just det trånga utrymmet var en synnerligen gynnsam omständighet för navigationsteknikens kvarstående på den muntliga traditionens stadium. Man kunde komma från såväl sydvästra som sydöstra Östersjön till Finska viken utan att behöva lämna land ur sikte och seglade man diagonalt över Bornholm, Öland och Gotland,
var det största avståndet i öppen sjö, från Gotska Sandön till Dagerort, endast c:a 80 sjömil. Då seglingen skedde efter enbart landkänning, blev emellertid lotshjälp vid vissa tillfällen ett oavvisligt behov för främmande seglare. I Kalmar fanns sedan gammalt ett styrmansskrå av inomskärs- och utomskärsstyrmän, av vilka de senare under hansans tid åtogo sig lotsning till Visby, Stockholm, Köpenhamn, Lübeck, Stettin m. fl. platser.
Den ovannämda svenska sjöboken av år 1644 var privat tillkommen, men till stor del möjliggjord genom den uppryckning inom svenska flottan, som tog sin början med Klas Flemings inträde vid amiralitetet 1620 som riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms närmaste man.
Han insåg, att inom flottan tarvades en bättre utbildning av sjöfolket och att styrmännen måste lära sig kusterna bättre än hittills. Också gavs under det ständigt oroliga 1600-talet rikliga tillfällen för en kronans styrman att samla erfarenheter om Östersjöns kuster och hamnar och därmed också goda förutsättningar för rätte mannen att ge sina landsmän en vederhäftig seglingsbeskrivning över området. Han fanns lyckligtvis också bland dem. Det var den ovannämde ålderstyrmannen Johan Månsson.
Hans berömda sjöbok (»En Siöbok, som – innehåller om Siöfarten i Öster-Siön)» är en liten kvartvolym på i nalles 112 sidor, och här framlägger nu Månsson resultaten av sin mångåriga sjömätningsverksamhet. Det, som gjorde boken berömd, var dess stora tillförlitlighet och defåljrikedom. Kurs- och distansuppgifter, grundade på kompasseglingar och mätning av distanserna, utgörs den stomme, kring vilken bokens övriga uppgifter gruppera sig. Med utgångspunkt vid Sandhamn i Stockholmstrakten skildrar han de olika segellederna i södra Östersjön Med Finska viken till Ålandsöarna i norr, varvid inte mindre än vid pass sexhundra kustorter, skär och grund, jämte sjömärken och landkänningar. Den förträffliga beskrivningen skulle också under mer än ett århundrade förbli det mest anlitade hjälpmedlet vid navigationen i Östersjön och uppleva ett flertal upplagor, såväl svenska som utländska.
Men låt oss nu göra en liten ytskummning av vad denna vår första svenska sjöbok har att berätta om Gotland och de gotländska farvattnen.
Till att börja med upplyser Månsson om, att »Gotland är ett stort land 18 mil långt och ungefär fem mil brett» och att »där omkring äro åtskilliga hamnar.» Nordligast ligger Fårö, »mest slätt land, därpå står en kyrka med ett kullot torn.» Nordnordost om Fårö »utskjuter ett stort stenrev, gom kallas Salfwerorein» (Salvorev), och detta rev »må man intet ”komma närmare, än på tio eller tolv famnar.» Det 8 fot djupa Fårösund »kan man löpa igenom med små farkoster.»
Vid inlöpande i detta sund norrifrån »skall man akta att nordan för gundet ligger några små stenörer», av vilka en lämnas om styrbord och alla de andra om babord. Nordligast i sundet, där det är smalast, lämnar man 2 delar vatten om styrbord på gotländska sidan och en del om babord åt Fårösidan, »man haver där allt hårt stengrund». »Innanför sundet är god redd, smalaste sundet är 8 fot vatten» och söder om sundet »äro många blinda grund som man löper emellan, sydsydost ut till Sjös».
»Därifrån åt Östergarn är 5 mil och sträcker sig mest söder. Två mil ifrån sundet i söder ligger Slisthampn (Slitehamnen), det är en tämmelig hamn, när man vill löpa där in sömnan efterkommande ifrån Östergarn, följer man Gotland långs ut med, låtandes tvenne små holmar om styrbord, gom ligger därutanför och beskydda hamnen, varpå står ett gammalt kapell, där sätter man på 4 eller 5 famnar in i hamnen».
Mellan Östergarn, som »är en grå slät holme», och Gotland »får man löpa igenom på 8, 9 eller 10 famnar, där är gott att sätta såväl för dem som vilia norr gom söder åt».
Så redogör Månsson för seglingsmöjligheterna vid och i Sandviken, Närshamn och Heligholm samt för »kosorna ifrån Östergarn» och kommer så småningom till Hoborg, »en hög och brant bergudde», därifrån ett rev utskjuter en halv mil. Han beskriver vidare farvattnen till Burgsviken, som med Månssons stavning blir Busswijk. Här står, en kyrka, »och uppå tornet av densamma är ett hål, när man kan se därigenom, då är man mitt för inloppet. När man sedan löper in får man inte »komma revet närmare än på tre famnar, ej heller själva landet». Inne i hamnen. Där man lastar stenen, är icke mer än tio, tolv eller tretton fot djupt».
Vi kunna ju inte följa Månsson över de olika djupen och mellan alla rev. Efter att beskrivit farvattnen in till Klintehamn, säger han att det inta är rådligt att löpa in i denna hamn utan att väl känna till vattnet.
Omsider närmar sig Månsson Visby, »vilket haver varit en gammal stapelstad, varest tillförene stor han del brukad är; där utanför kan man sätta på 13 eller 14 famnar, dock ej besynnerlig god redd». »Där in för staden akter om en stenbrygga är en liten hamn, där går man 7 eller 8 fot in».
Ett särskilt kapitel ägnas Gotska Sandön, »en trekantig ö, en liten mil lång, allt överväxt med skog, och runt omkring en vit sandstrand, varav utskjuter gig tvenne små rev».
Genom Månssons sjöbok hade Össjönavigatören fått ett arbete, som runs kusterna hade samma goda klang som en »waggoner» vid de stora haven.
Det kan till slut nämnas, att Månsson vann en gista befordran år 1658, då han utnämdes till skeppskapten. Åren därpå avled han.
Gotlands Allehanda
Fredagen 10 Augusti 1934
N:r 184.