Från gotländsk strand.

Det var en ödslig och ogästvänlig kust jag kommit till. Nästan hela naturen bestod av sten och bränningar och något i skrevorna krypande växtlighet.
Människorna, ättlingar av forna vikingar på havet, voro stolta, enkla och gäst vänliga. Härdiga såsom martallarna harde de berett sig en dräglig tillvaro i denna stenöken. Hur de kunde få sin säd att växa i dessa åkrar av bara sten var mig en gåta. Finge de inte sin huvudsakliga bärgning från havet kunde de helt säkert inte livnära sig på vad de pinade ur jorden. Men så hade de levat i tider, och voro nöjda med sin lott. Deras stolthet nekade dem kanske att klaga.
Längst ut mot det öppna havet stod en raukgrupp, kallad Ugnen, där bränningarna kokade och fräste av vildhet, när stormen låg på, men där vågorna också kunde leka och smeka vid vackert väder. Dessa långdragna suckar hade inte för länge sedan i tiden varit upphov till folkets dyrkan av förfädrens andar, vartill de ju osökt inbjödo, när man betänker, huru många anhöriga som ständigt omkommo på havet.
Havet var hemskt, det var hatat, men det band med oslitliga trollband. Gå vi mycket långt tillbaka i tiden, så inträffade en gång en händelse, varom sägmerna ännu ha något att berätta: Där strandade en helig man vid en plats, där nu ett fiskläge kallat Helgomannen ligger. Han föll på knä, där som han trodde, att han med. Guds hjälp blivit räddad undan den hårda stormen, och uppsände med knäppta, händer en bön till himlen. För första gången fingo de vilda vikingarna predikad för sig tron på en Gud, som ville att alla människor skulle leva såsom bröder. Det är svårt att förklara, huru den ensamme mannen så hastigt hade framgång med sin predikoverksamhet, men förmodligen var det liksom på andra håll den kristliga ödmjukheten, som avväpnade en manligare religion. Man byggde det första templet åt den ende guden, Sant Äulas kyrka, varav grundvalen ännu i dag finnes bevarad. Men ännu en gång skulle de gamla gudar leva, och det var när templet förstördes. Man återvände till en religion, som stod vår nordiskt hårda natur närmare. Som tecken härpå resa sig ännu i dag de hedniska kummel på stenburgen, som för kyrkan bildar ett värn mot havet. De ligga i en enda lång rad och erbjuda en fantastisk anblick mot den sena västerhimmeln. Det är en ättehög av enastaende monumental skönnet.
Till traktens stämning av död bidrar också de många uttjänta och strandade skepp, som samlats ute vid udden, kallad Lutterhorn, och bilda en skeppens kyrkogård. Där finnas också ruinerna av en gammal kalkugn med lada, vilka benämnas mordhögen. För inte länge sedan började man bryta sten här och utskeppa, men nu återstå endast spåren plus en pir med en förstklassig kaj. Att påträffa en modern anläggning så övergiven inger skräckkänsla. Jag har hört många förfasa sig över trakten, men på mig utövar den en svårförklarlig lockelse. Stevenson har i sin novell »Bland bränningarns» framtrollat en hemsk, romantisk ödestämming i ett vilt landskap, där ett slunket armada skepp med en oerhörd skatt utgör det suggestivaste momentet. En häxaryta med sjudande vatten är platsen där »De glada gubbarna» dansa. Som bakgrund mot denna kust reser Ben Kyaw, dimmornas berg, sin slippriga förfärlighet.
Därute vid Helgomannen förstod jag, att Stevenson hade skildrat något som verkligen fanns, åtminstone hos homom själv, men hade inte Stevenson funnits, är det inte alls säkert att jag hade förstått någonting alls. Berget fanns där inte, men det var väl höljt i dimma. Armadaskeppet? — Vem vet. Det ligger kanske på havsbottnen…
Ture Johansson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 2 Augusti 1934
N:r 177

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *