Ett yttrande av domkapitlet i Visby.
Domkapitlet härstädes har nu på biskop Rundgrens föredragning avgivit utlåtande över det av biskop Eklund utarbetade förslaget till revision av psalmboken. Domkapitlet anför därvid bl. a.:
Psalmboksfrågan är lika gammal som psalmboken av år 1819. I de delar av vårt land, där andlig vakenhet präglade befolkningen, mottogs psalmboken av år 1819 med rätt mycket misstroende, mestadels beroende på den pelagianism, som utmärkte somliga psalmer. När fråga om revision av psalmboken upptogs vid kyrkomötet var till en början huvudintresset att få rättelse i nämda avseende. Sedermera har därtill kommit ett annat intresse, nämligen att i psalmboken få psalmer, som lämpa sig för nya företeelser och och uppgifter i kyrkolivet, exempelvis diakoni, mission m. m. Slutligen har vid psalmboksarbetet helt naturligt uppmärksamhet kommit att fästas vid psalmer inom och utom vårt land, som kunde vara värda att få en plats i vår kyrkas psalmskatt.
Alla dessa synpunkter voro företrädda i den psalmbok, som antogs av kyrkomötet 1920.
Det är tacknämligt, att k. m:t nu vidtagit åtgärder för att åt Sveriges kyrka överlämna en reviderad psalmbok; så ock att vår f. n. främste psalmdiktare åtagit sig det ingalunda lätta uppdraget att redigera och lämna förslag till urval av psalmer för en blivande svensk psalmbok.
En och annan onödig ändring synes förekomma älven i detta förslag. En del psalmer, som biskop Eklund försökt förbättra, hade varit bättre betjäna av en starkare reduktion. Å andra sidan synes en del ändringar vara både nödvändiga och lyckligt funna.
Utgår man från att det stora flertalet psalmer i psalmboken av år 1819 samt i tillägget av år 1920 bör bibehållas, blir huvuduppgiften att enligt biskop Eklunds önskan utgallra en del av de i förslaget tillkomna och möjligen också en del av de i nuvarande psälmbok intagna. Själv har biskopen i sistnämda avseende förfarit med stor moderation. Ett sådant utgallrande synes icke böra enbart innebära en betygsättning av den ifrågavarande psalmens värde. En huvudsynpunkt bör också vara, om psalmen är behövlig, m. a. o. om antalet psalmer, som behandla samma sak kan anses för stort.
Huvudsakligen ur denna synpunkt (i enstaka fall även ur andra) hemställer domkapitlet att följande psalmer i förslaget må utgå: 39, 54, 90, 107, 141, 143, 176, 179, 205, 208, 223, 237, 242, 266, 274, 293, 294, 301, 389, 401, 419, 462, 490, 506, 507, 512, 513, 515, 516 v. 5, 538, 545, 546, 550, 580 v. 2, 587, v. 2, 688, 725, Nr 26 anser domkapitlet böra överflyttas till det i förslaget intagna bihanget.
Den svenska psalmboken intager tyvärr en rätt isolerad ställning inom den evangeliska kristenheten. Den är förnämare och mindre folklig än psalmböckerna i andra kyrkor. Detta torde väl vara en av orsakerna till att så många psalmsamlingar begagnas vid sidan av kyrkans officiella psalmbok i vårt land. Någon större förändring i detta avseende innebär det föreliggande förslaget icke. Det svenska folklynnet skulle väl knappast vara med om en sådan förändring. Det torde f. n. föredraga en högstämd psalm, som ingen sjunger, framför en mindre högstämd, gom lockar menigheten att sjunga. Om en omfattande utgallring — om möjligt ännu mera omfattande än vad domkapitlet i det föregående föreslagit — av de nytillkomna psalmerna och en viss moderation i omarbetningen av en dl gamla psalmer sker, synes det domkapitlet önskvärt att den långvariga psalmboksfrågan löses i anslutning till det föreliggande förslaget och i anslutning till den tanken att strävan till det allra bästa ofta kan stå i vägen för det goda.
Två särskilda yttranden avgivna.
Kontraktsprosten Carl Kihlén har i frågan avgivit ett särskilt yttrande av följande lydelse:
De vid framträdandet av 1819 års psalmbok framkomna anmärkningarna vilka åsyftas i Högvördiga Domkapitlets utlåtande, synas mig vida mindre betydande än den kritik, som det här framlagda psalmboksförslaget ovilkorligen är ägnat att väcka. Jag får därför hemställa att 1819 års psalmbok godkännes av k. m:t till församlingsbruk efter en omredigering i språkligt hänseende som — där den utan svårighet låter sig genomföras — avser att närma 1819 års psalmbok till nutida språkbruk utan att psalmernas tankeinnehåll eller stämning förvanskas.
Lektor Holjer Witt har likaledes avgivit ett separat yttrande, i vilket det bl. a. heter:
Därest den nya psalmboken skall fylla sitt ändamål och bi en för alla kär folkets egendom, bör den vara lämpad för vår tids människor och tillbörlig hänsyn vid dess utarbetande tagas till de andliga strömningar, som röra sig i tiden. Framför allt bör ihågkommas, att psalmboken i huvudsak bör vara en samling andliga sånger, avsedda för uppbyggelse, och icke en på vers skriven lärobok i dogmatik. Psalmer med starkt utpräglat dogmatiskt innehåll torde knappast ha något att giva vår tids människor.
De ur 1819 års psalmbok uteslutna psalmerna kunna gott vara borta. Däremot saknar man med verklig ledsnad de ur 1921 års nya psalmer borttagna mycket stämningsfulla psalmerna 586 och 617. Beträffande ändringarna i de gamla psalmerna, synas de oftare ha avsett att ge ett annat tankeinnehåll åt texten än att ersätta föråldrade ord och uttryck med nu brukliga. Vissa ändringar måste betecknas som onödiga eller mindre väl lyckade. Ehuru man sålunda kan hysa tvivel beträffande lämpligheten av vissa ändringar, torde man dock kunna uttala den meningen, att de fanns psalmerna i stort sett blivit förbättrade genom den utförda moderniseringen.
Ytterligare ett önskemål må här anföras, skriver lektor Witt. Man möter på många ställen osköna anatomiska bilder, hänförande sig till Jesu sår eller Jesu blod. Dylika bilder kunna av vissa personer tolkas alltför bokstavligt och tjäna som underlag för sjukliga religiösa grubblerier av allehanda slag. Vid användandet av dylika bilder borde jakttagas en viss försiktighet.
Förslaget synes efter ytterligare någon bearbetning vara ägnat att läggas till grund för ny psalmbok, heter det till slut.
Gotlands Allehanda
Måndagen 20 Augusti 1934
N:r 192