Där Gotlandsöversten Johan Norrby fann hjältedöden.
Då nordiska och vendiska vikingar sökte en stödjepunkt vid sundet mellan Pommern och Rügen, Stralsund, kunde de icke valt en mera välbelägen och lätt försvarad plats än den stora ön nära sundets krökning mot söder, där en stad sedermera uppstod. Som Stralsunds grundläggningsår angives 1209, men troligtvis är den äldre. Snart hade den sa tillvuxit i rikedom och betydenhet, att den — i likhet med så många andra uppblomstrande handelsstäder vid Östersjöns södra strand (Lübeck, Wismar, Rostock, Greifswald, Danzig m. fl) — anslöt sig till det under Lübecks ledning stående Hanseförbundet. Denna stads lagar antog S. år 1234. Näst efter Lübeck och Visby räknades Stralsund länge såsom Hansans mest betydande stad vid Östersjön. Under medeltidens senare del överflyglades både Visby och Stralsund av Riga och Danzig, under det att Lübeck med kraft hävdade sin ställning såsom Hansans mäktigaste ledamot.
Staden anslöt sig tidigt till reformationen. Dess hängivenhet för protestantismen kom under det trettioåriga kriget att sättas på ett hårt prov, Då Wallensteins härskaror år 1628 som en stormflod strömmade in över Mecklenburg och Vor-Pommorn, var det endast Stralsund, gom vågar de att -— under befäl av sin tappre borgmästare, Lambert Steinwiceh — bjuda den väldige spetsen. Gustaf II Adolf, till vilken stadens råd sänt en deputation med anhållan om hjälp, beordrade några svenska och skotska fännikor dit — tillsammans 2,000 man — under befäl av den skotske översten alexander Lessue. Ehuru Wallenstein svurit, att han skulle erövra staden, även om den »med järnkedjor vore fästsmidd vid himlen», förmådde hans upprepade stormanfall och en lång belägring intet uträtta biter att hava förlorat över 12,000 man av sina bästa trupper, måste W. upphäva belägringen och avtåga. Den vackra, gamla staden var räddad. —
Den triangelformiga ö, på vilken Stralsund är belägen, upptager en areal föga större än Visby innanför murarna. Ursprungligen stod ön genom tre broar i förbindelse med fastlandet; till var och en av dessa ledde en port genom stadsmuren (sedermera förvandlad till vallar), nämligen i norr Kniepertor, i söder Frankentor och i sydväst Tribseertor. Tvänne portar ledde ut till hamnen. Sedermera har genom utfyllning vägbankarne erhållit betydlig bredd och blivit bebyggda. Härigenom avdelades de stadsön omgivande sunden till två vackra insjöar: Knieperteich och Frankenteich, De forna vallarne äro förvandlade till parker med breda, lummiga bulevarder inåt staden.
Om Stralsunds forna makt och välstånd vittna fem kyrkor: Nicolai-, Jacobi-, Marien- och Katharinenkyrkorna, samtliga lutheranska, samt ett litet katolskt tempel vid Frankenstrasse. Den största och vackraste av dessa är den nära »Alter Markt» (gamla torget) belägna Nicolarkyrkan med dess dubbeltorn; det nordliga tornet saknar spets. Över allt ser man gamla, intressanta hus bland vilka märkas de äldsta husen från Hansetiden — alla med gavlarne mot gatan och uppförda av rött, stundom glaserat tegel.
Ett gammalt, ännu i gott stånd varande munkkloster, Johanniskloster vid Schiristrasse nära Kniepertor besågs med stort intresse och så ingående, som den knappa tiden tillät. En flygel var upplåten till hem för gamla, under det att resten av den stora byggnaden var ändrad till hospital. Den rymliga vinden är inrättad till ett stort fiskrökeri, ännu i precis samma skick som på 1500-talet. Vid »gamla torget» ligger rådhuset med sin egendomliga, men särdeles dekorativa gavel. I genomgången till rådhusets ljusgård märkes ett nyuppsatt minnesmärke till Gustaf II Adolfs ära. Det utgöres av en reliefbild i sten av hjältekonungen efter M. J. van Mierevelds målning, försedd med följande inskrift: »Gustaf Adolf, Sveriges Konung och Stralsunds bundsförvant, höll den 10 september 1630 sitt intåg I denna stad och vistades här den 10-—23 september och den 22 oktober-—11 november 1630.
Rådhusets stora sal prydes av porträtt över samtliga svenska och preussiska regenter från och med Gustaf Adolf, under vilka staden lytt.
På torgets östra sida reser sig ett vackert, ålderdomligt trevåningshus— under den svenska tiden och ända fram till världskriget kommendantsbyggnad. Nu är den upplåten till lokaler för Stralsunds officersklubb. Framför denna reser sig en ståtlig staty över stadens hjältemodige borgmästare under trettioåriga «kriget, Lambert Steinwich, som står med högra handen knuten, under det att han med den vänstra trycker stadens privilegiebrev mot sitt bröst: en personifikation i brons av mod och försvarsvilja. —
I rådhusets övervåning rymmes ett rikhaltigt och välordnat provinsmuseum för Vor-Pommern och Rigen med en mångfald minnen från svensktiden. Att i detalj redogöra för några av de förnämsta föremåmålen skulle här föra för vida.
För snabb förbindelse mellan bangården utanför Triebscertor, stadens inre delär och de stora förstäderna norr och söder om staden svara spårvägslinjer med synnerligen prydliga vagnar. I en av dessa fördes berättaren genom Knieper-Vorstadt några kilometer mot norr — ut till den minnesrika trakt, där under Karl XII:s kamp mot övermakten och Gustaf IV Adolfs hopplösa krig mot Napoleon så mycket svenskt blod flöt. Under detta senare krig var det som den frejdade Gotlandssonen, översten och chefen för Kungl. Vendes artilleriregemente Johan Norrby, i blomman av sin ålder (han var då endast 53 år) här föll för kung och land. Johan Norrby föddes i Visby 1754 och var son till handlanden därstädes Per Persson Norrby och Barbara Magdalena Laurin. Efter ett par års studier i Uppsala blev han 1772 kadett vid artilleriet i Stockholm och följande år befordrad till underlöjtnant. — Såsom löjtnant tjänstgjorde han 1783—88 vid dåvarande Gotlands artilleribataljon, varunder han på sistone i april 1788 erhöll det för en gotlänning föga tilltalande uppdraget att — rasera Carlsvärds fästning vid Slite, vilken då i närmare 120 år varit ett kraftigt skydd för öns på den tiden bästa hamn.
Vid finska krigets utbrott 1788 avgick N. med sin bataljon under överste Johan Feltstiernas befäl till Finland, där han kämpade med stor utmärkelse. Efter krigets slut befordrad till kapten, blev han 1797 befordrad till major vid Vendes artilleriregemente, för vilket han 1804 blev överste och chef. Då Sverige 1806 förklarade Napoleon krig, finna vi Norrby vid armén i Pommern, där han blev chef för den svenska fältarmens o brigad. Med denna försvarade han den för fientliga anfall mest utsatta delen av armens ställningar runt om stadens förterräng: trakten norr och nordväst om Knieperter. Under skydd av en bataljon svenska jägare och ett ridande batteri om 4 kanoner skulle en skogshöjd vid Heidenholz avröjas. Den 21 februari 1807 anföllos dessa beläckningsgrupper åter oförmodat av överlägsna franska krafter, varför befälhavaren för batteriet, en kapten Edenhjelm, lät halva batteriet rycka fram för att på nära håll understödja infanteriet.
Då brigadehefen N. erhöll rapport om anfallet, red han genast ut för att personligen få en överblick av läget och begav sig ända fram till de främsta kanonerna. Då kapten Edenhjelm bad honom rida undan ur det värsta kulregnet, svarade den hjältemodige Norrby: »Ingen har patent på att leva beständigt » Detta blev hans sista ord. I nästa sekund sträckte en fransk kula genom huvudet honom död till marken.
Det var emellertid icke möjligt att återfinna den plats, där N. stupade. Hela trakten norr om Kniepertor, då en öde sandslätt med små skogsdungar här och där, är numera förvandlad till en underbart vacker villastad (något påminnande om Djursholm), med breda gator och vägar samt mestadels högeleganta villor, omgivna av stora, lummiga parker och trädgårdar. Ingen människa visste något om höjden vid Heidenholz. En stor idrottsplats är nu anlagd å den terräng, där sannolikt N. stupade.
Då jag efter en rätt dryg vandring genom terrangen framför den forna »Knieper-fronten» återvände till staden, fick jag alldeles vid Kniepertor se ett monument över en bekant tysk frihetskampe, som föll under striden mot Napoleon. Minnesmärket utgöres av en bronsstaty — en avsutten ryttare i den tidens husaruniform med hög schakå och dragen sabel. Den bär såsom inskrift endast namnet v. Schill och dagen då han föll: den 31 maj 1809.
Ferdinand Vv. Schill föddes i Wilmsdor den 7 januari 1776, kom vid inycket unga är i tjänst vid ett husarregemente samt väckte genom duglignet och bergtast mod i kriget mot Napoleon 1806 i så hög grad sina formäns uppmärksamhet, att han redan vid ett par och trettio års ålder blev befordrad till major och chef för ett kavalleriregemente. Då en stark jäsning genom fransmännens olidliga tyranneri uppkom i Preussen, bildade Schill en frikår, lämnade en natt med denna och sitt regemente i största hemlighet trakten och inföll i det dåvarande, av Napoleon upprättade s. k. »konmungariket Westralen», där hatet mot fransmännen var särskilt starkt. Schills ”förhoppning om att hans aktion skulle bliva signalen till en allmän resning i Tyskland och i alla de av Napoleon underkuvade länderna, gick ej i uppfyllelse; hans plan blev förrådd för fransmännen genom spioner. Förlöljd av overlägsna franska slyrkor måste 3, draga sig norrut för, att, som han hoppades, få hjälp av svenskarne i Pommern.
Även härutinnan bedrog han sig: svenskarne hade måst utrymma både Stralsund och Rugen, Förgäves sökte S. med sin ringa styrka försvara Stralsund mot fienden. Denne inträngde snart i staden och under handgemäng på »gamla torget» erhöll den tappre S. sitt banesår. Han hyllas än i dag som en nationalhjälte i Stralsund och över allt i Tyskland. Hans företag var emellertid för tidigt igångsatt, kunde icke få något understöd av Preussens regering och var sålunda från början dömt att misslyckas.
Sedermera blevo elva av hans unga officerare, vilka fallit levande i fiendens händer, ställda inför en fransk ståndrätt, dömda till arkebuseriag och nedskjutna i Wesel.
Då man med färjan far över till Rügen, ser man i göder den vackra ön Dänholm, som fått sitt namn därav, att Karl XII år 1715 hade över 4000 danska fångar internerade där. Den var ända till 1914 befästad med starka batterier samt användes under världskriget än en gång såsom fångläger för några tusen entente-officerare, mestadels ryssar.
Tyvärr kommer antagligen den vackra öns idylliska parknatur att förlora i skönhet, då den planerade järnvägsbanken över Strelasund är avsedd att dragas in över densamma.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 27 december 1932
N:r 301