Mordet vid S:t Hansgatan.

Ferdinand Rutgren hade läst för mycket detektivromaner, så han hade blivit litet överspänd. Han hade läst om så många skarpsinta deckare. Att han började tycka, att han själv var en sådan. Han uppmanade alltid sina vänner att vända sig till honom, om något Mystiskt skulle drabba dem, så skulle han reda opp fallet. För den skull gjorde vännerna smått narr av honom men lovade ändå att ha honom i åtanke.
En dag fick han en häftig påringning från vännen Emil Lojberg.
— Hallå! Är det Ferdinand? Rösten lät uppskrämd och ivrig.
— Javisst. Är det du, Emil?
— Ja, du har väl inte tid att komma hit bort ett slag och hjälpa oss?
— Hur så, är det något, som har hänt?
— Ja, något ruskigt … ett … mord.
Om inte rösten hade varit så naturligt uppskakad, skulle han ha trott, att det var ett dåligt skämt.
— Ett mord? Vem är det, som är mördad?
— Ja, det är här borta, där min fästmö bor. Kan du inte skynda dig hit, på S:t Hansgatan, du vet.
— Jag kommer strax.
Ferdinand stoppade en lupp på sig och störtade iväg. Han var snart framme, men varken Emil eller hans fästmö sågo särskilt betryckta ut. Det föreföll snarare, som om de hade svårt för att hålla sig för skratt, när de sågo vännens bestörta min.
— Jag tror att ni driver med mig bara, utbrast han förtörnad.
— Ingalunda, sade Emil urskuldande, där är liket.
Han pekade på en bur, som stod på ett bord borta vid fönstret. På botten av densamma låg kanariefågeln Filip på ryggen med brustna ögon och benen i vädret.
— Vad är det för fel med den där?
— Jo, Gulli säjer, att när hon kom hem från kontoret, så låg Filip på det där viset. Hon ringde genast upp mig och grät och var förtvivlad, för hon var ju så förtjust i det lilla rara djuret. Jag gick hit för att trösta henne, och han påstår, att det är någon som har mördat honom. Jag för min del tror att han har dött av slag eller åderförkalkning eller nå’t så’nt.
— Det har han visst inte, avbröt Gulli, för när jag gick hemifrån i morse, var han så pigg, så.
— Nåja, fortsatte Emil, då kom jag att tänka på, att fallet kanske kunde intressera dig. Det är väl en lätt sak för dig att ta reda på, vem som är den skyldige.
— Egentligen borde jag vara förbaskad på er, för att ni besvärar mig med en sån skräpsak, men ni tror naturligtvis att jag inte kan det. I alla fall skall jag ordna opp’et.
Ferdinand tog fram luppen och synade under stort allvar fönsterbrädan.
— Stod fönstret öppet?
— Jaa.
— Då är det ju ingen konst att från gatan nå buren med handen, så det är ju möjligt, att någon verkligan varit framme.
Han öppnade dörren till buren, tog fram Filip och synade honom noga.
— Han har inga kontusioner, så är han mördad, har det skett med gift. Kanske jag får ta honom med hem, för du Gulli har väl ingen glädje av honom längre, så skall jag undersöka tarminnehållet och klarlägga den saken.
Han stoppade luppen i västfickan, virade in Filip i sin näsduk och tog adjö med en frånvarande blick, som om han redan i tankarna rekonstruerade händelseförloppet.
Ett par dagar senare knackade Ferdinand på hos Gulli. Naturligtvis var även Emil där, för var skall sleven vara om inte i grytan. Ferdinand släpade en liten gatpojke med sig in i rummet.
— Nå, be tanten om förlåtelse för att du har dödat hennes kanariefågel, sa Ferdinand strängt.
Pojken tittade hela tiden förkrossad ned i golvet, gick motsträvigt fram till Gulli och sade med ett par torra snyftningar: — Snälla tant förlåt.
— Är det du, som har gjort det då?
— Ja—a.
— Varför det då?
— För ingenting.
Efter denna knapphändiga bekännelse var pojken tacksam för att få avlägsna sig utan någon bestraffning, som han förmodligen hade väntat sig.
— Men hur i hela världen har du tagit reda på, att det var han, som giort’et, frågade Gulli med beundran i rösten.
— Mycket enkelt, sade Ferdinand och slog ut med handen, jag lyckades med några enkla reagens konstatera, att Filip hade »Råttut» i magen. Sedan var det bara att höra efter hos Falcks, om de sålt något av det giftet på senare tiden. Bland andra var det den här Pojkens pappa, som är gårdskarl här i närheten. men eftersom knappast en vuxen människa skulle kommit på den idén att döda en oskyldig fågel, tog jag pojken i korsförhör, och han erkände snart.
— Det var hemskt stiligt av dej, sade Gulli, tycker inte du det också. Emil?
— Jovisst, sade denne och bemödade sig att låta erkänsam.
När Ferdinand gick, följde Emil med. Han skulle just gå och äta middag.
— Hur mycket betalade du grabben för att han skulle ta på sig brottet, frågade han, så fort de hunnit ut på gatan.
Ferdinand blev överraskad av att hans lilla bedrägeri var genomskådat, men samtidigt gick det upp ett ljus för honom.
— Jasså, du förstod det, sade han skrattande, jo, han fick 25 öre för besväret, och så pass mycket kunde det ju vara värt, att inte Gulli fick reda på, att det egentligen var — du. som dödade Filip.
— Jag? Hur har du fått reda på det, utbrast Emil häpen.
— Spåret ledde dit. Men varför gjorde du det egentligen?
— Jo, han var ju så gammal och skröplig, så färgen var ju riktigt urblekt. Jag tyckte helt enkelt synd om’en.
— Och så var du en smula svartsjuk på honom också. Försök inte att neka.
— Nåja, men säg inget åt Gulli, för då blir jag olycklig. Du får 25 öre så förlorar du inte på kuppen.
»Bluffen Lyckades», tänkte Ferdinand för sig själv och stoppade slanten i fickan.
Guide.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 27 augusti 1932
N:r 198

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *