torde man med skäl kunna kalla postångaren Sofias senaste långvariga färd till Kåreholm, hvarifrän fartyget återvände först igår morgse. Att resan med åtföljande instängning ej varit egentligen någon lustfärd, framgår tydligt af skeppsjournalen, utfyld af befälhafvarens muntliga meddelanden.
Måndagen 25 Februari kl. 4,10 f. m. lemnade Sofia, som bekant, Visby. Vid i pass kl. 1/2 10 var man i sigte af Kåreholm och möttes då af ogenomtränglig issörja. Från land hade man emellertid börjat sätta ut postverkets der befintliga jernbåt för att med den komma ut till Sofia. Från båda sidor arbetades nu strängt till kl. 3 e. m., utan något egentligt resultat. En half timmes middagsrast toge nu, hvarpå arbetet med att söka komma närmare land fortsattes. Men nu hade båten från land vändt om, enär manskapet var alldeles uttröttadt. På uppmaning från Sofia togo de emellertid uti igen och sedan fartyget vid 6-tiden lyckats komma så nära land som 1 1/2 sjömil, hade man kl. 8 på aftonen närmat sig hvarandra så mycket att en lina kunde från Sofia kattas till jernbåten och med denna drogos så väl farkost som manskap om bord.
Karlarna voro då alldeles uttröttade efter det oerhördt ansträngande arbetet i issörjan, som än bar, än bar ner ända till midjan. De bletvo på Sofia undfägnade med ett välbehöfligt godt mål, hvarpå de stannade ombord öfvar natten, då det ej var att tänka på att uträtta något i den starka snöstorm som rådde. Sofia arbetade hela natten med halt maskin för att vara beredd på allt som kunde hända.
Så bröt Tisdagen 26 Februari in och kl. 7,30 f. m. lemnade Gotlandsposten Sofia samt lyckades efter stora ansträngningar nå land kl. 10,15 f. m. Skjuts var då till mötes för att forsla posten till Borgholm. Under återstoden af dagen och under hela natten gick ångaren med sakta maskin.
Följande dag 27 kom med häftiga snöbyar till kl. 9 f. m., då de skingrade sig något. Under det man fortfarande med ångan uppe låg och inväntade posten, lyckades det att landsätta passagerarna. Dessa utgjordes, utom af 5 svenskar, utaf en engelsk affärsman och en fransk katolsk prest, hvilken antagligen reste som turist, men kylna besök på Gotland under en så ogästvänlig årstid man aldrig lyckades få veta motivet till. (Somliga förmodade att han spekulerade i hästar). I fem timmar höllo passagerarna på med denna landstigning och att den mer än en gång var förenad med lifsara behöfver väl knappast sägas.
På Torsdagen 28 Februari var Sofias läge oförandradt och stark snöstorm rådde. Klockan 6 e. m. följande dag mottogs ändtligen fastlandsposten samt 4 passagerare efter svåra ansträngningar. Efter postens ombordtagande låg man stilla för att invänta dager.
Den 2 Mars ingick med fall snöstorm, som gjorde att man knappt säg handen för ögonen. Emellertid började man forcera isen kl. 6 f. m. och höll på dermed omkring en timme, då fartyget stötte emot ett norrifrån kommande isband, som dref ångaren med 4 knops fart söderut. Nu var läget farligt, och det gälda att komma nr isbandet, som annars drifvit Sofia ner på Kapelluddens fyr. Med förenade ansträngningar af maskin och vind och båtshakar, lyckades man med en del af skrofvet komma in i fast is. Sedan försökte man ånyo forcera men utan annat resultat än att man brände upp kolen. Under fem qvarts timme lyckades man komma fram en båtlängd, och vid ett annat tillfälle brände man upp 60 tunnor kol på ungefär 5 båtlängder.
Nu fans ingen annan utväg än att invänta vind- och strömförändring. Så gingo söndagen och måndagen 3 och 4 Mars under häftiga stormbyar. Fartyget låg nu omkring 3 sjömil från Kåreholm. Vatten och stenkol hämtades ut till fartyget, och som ett bevis på transportens svårighet kan nämnas att att utkörningen af kolen till Sofia kostade 60 öre säcken eller något mer än frakten från Stockholm till Visby.
På tisdagen aftog stormen något. Stenkolsforslingen fortsattes. Isen undersöktes och befans i tjocklek variera mellan 1 och 2 meter. Man beslöt att följande dag göra ett genombrytningsförsök samt skickade bud till Borgholm för postens sändande till Sofia.
Detta försök, som gjordes onsdagen 6 Mars från kl. 11-1 blef utan resultat. Torsdagen gick utan någon förändring, på fredagen iakttogs någon sydlig dyning så att fartyget rörde sig litet men någon vak kunde ej upptäckas. Påföljande dag fortfor dyningen att kännas, men ej heller nu kunde trots ifriga spaningar öppet vatten iakttagas. Så gingo söndagen och måndagen. På tisdagen 12:e blåste frisk bris, och snart möttes de ombordvarande af den glada synen att isen började skingra sig. Kl. 3,30 e. m. började Sofia ånyo forcera och fortsatte dermed till midnatt och lyckades komma ut omkring 1 1/2 sjömil.
Onsdagsmorgonen rådde storm och snötjocka, som dock skingrade sig vid 4-tiden på e. m., då Sofia satte fart med full maskin — och ändtligen kl. 6,15 1 Onsdags afton nåddes öppet vatten.
Man kan lätt tänka sig med hvilka känslor man helsade denna befrielse. Nu fans intet hinder mera att tala om. Kl. 8,45 på aftonen kom Karlsö fyr i sigta, pejlads 10,30 och kl. något öfver 3 på torsdagsmorgonen förtöjde Sofia vid kajen i Visby efter nära 17 dygns bortovaro.
Gotlands Allehanda
Fredagen 15 Mars 1889
N:r 32