omtalas af signaturen A. H. i Norrlandspoeten. I början af 1840-talet utrustades ett svenskt skepp under befäl af en nyligen afliden man K. J. Rosenlind för att i Ostindien bereda marknad för svenska varor. Då detta skepp låg i Calcutta, visade sig för första gången i dervarande hamn en propellerångare. Vid middagen på hotellet utgjorde den nya uppfinningen allmänna samtalsämnet, och det tvistades om hvad slags man uppfinnaren var, kapten John Ericsson i Newyork, som han kallats af kaptenen på den nymodiga propellerångaren. Rosenlind förklarade då, att uppfinnaren var bördig från Sverige. Under den hetsiga stämning, som uppstått, mottogs detta på stående icke alldeles artigt, utan möttes med tämligen hånfulla leenden och motsägningar. Då Rosenlind emellertid på det kraftigaste vidhöll sitt påstående, var en af engelsmännen genast färdig med att söka tysta svenskens mun med föregåendet af ett vad.
— Gerna — förklarade vår landsman.
— Hvad håller ni? — frågade engelsmannen.
— Jag håller mitt fartyg, såfant det ligger i hamnen — blef svaret.
Detta var ett högt spel äfven för en engelsman. Med något nedsatt ton och under de närvarandes spända tystnad frågade han en smula villrådigt:
— Hvad vill ni då, att jag skall hålla?
— En god cigarr — blef Rosenlinds lugna svar, som mottogs med både skratt och applåder.
Den något förlägne engelsmannen måsta ingå på vadet. Middagen slutades, och neder den lifligaste stämning bugat sig hela sällskapet i vagnar upp till den plats, der fartyget låg. Kaptenen blef anmodad att slita tvisten, och i allas närvaro förklarade han, att uppfinnaren var en i Newyork bosatt svensk vid namn John Ericsson, hvilket han styrkte med företedda skeppsritningar och andra papper Engelsmannen fick efter återkomsten till hotellet bjuda på både cigarrer och annat.
— Från John Ericssons ungdom omtalas ett karaktäristiskt drag. Vid denna tid skulle företagas ny uppmätning och kartläggning af våra nordliga provinser, och löjtnant Ericsson, bland andra officerare, blef kommenderad att deltaga i detta arbete, såsom afvittrisgslandtmätare. Dessa aflönades den tiden för den yta de mätte, enligt en taxa beräknad för vanlig arbetsförmåga, men icke får John Ericssons. Han verkstälde mätningar till den vidd och på så kort tid, att det arbete han utförde och den aflöning han förtjenade måste, för att undvika uppseende, skrifvas på två personer. Ett talande vitsord, att han arbetade för två!
Gotlands Allehanda
Tisdagen 26 Mars 1889
N:r 36