ägde i lördags e. m. rum å stora torget härstädes, sedan öfningarne med de särskilda afdelningarnes manskap fortgått under veckan.
Sedan upprop i behörig ordning skett, gafs brandsignal med två kanonskott, hvarefter genast klämtningen började i domkyrkan. Det antogs att eld utbrutit i spritbolagets hus.
Här framför ordnades nu sprutorna, hvilka profvades och befunno sig i dugligt skick. Från uppfordringsverket vid sjön leddes den stora slangen upp i gränden förbi gafveln af huset, och brandseglet upphängdes på angränsande bygnader.
Den gemensamma öfningen tog en tid af omkring 2 timmar.
Sveriges städer ha genom de i år timade sorgliga och omfattande eldsolyckorna fått en särskild påminnelse att se till, huru det är bestäldt med deras eldsläckningsväsende. Uppriktigt taladt få vi bekänna, att de reflektioner, som osökt trängde sig på oss vid åskådaridet af lördagens brandöfning, icke äro egnade att ingifta oss de allra bästa förhoppningar om en lycklig utgång, derest elden här någon gäng skulle göra ett mera våldsamt angrepp, hvilket dessbättre hör till sådana undantag, som ingen nu lefvande kan minnas. Men derför äro vi icke berättigade att insöfva oss i säkerhetens sömn.
När man såg den långsamhet, med hvilken vattenkörningen sent omsider kom igång, ehuru klockslaget för öfningens början var kändt sedan veckor tillbaka, så kunde man börja räkna ut, huru mycket af spritbolagets hus, der elden tänktes rasa, skulle hafva nedbrunnit, innan hästhufvudet framför den första vattentunnan vardt synligt. När man vidare icke kunde undgå att lägga märke till de eländigt små käril, hvari vattnet framforslades för att vid framkomsten makligt och sakta utrinna ur ett tapphål — icke ögonblickligt tömma. — så är man berättigad spörja, huru många timmar en sådan vattenkörare behöfver för att fylla, framforsla och tömma sina kärl, ofta utgörande endast ett par mindre ankare. Och när man slutligen såg, huru slangkärrorna för värt förnämsta redskap på brandväsendels område — upp fordringsverket —oupphörligt måsta stanna derför att slangarna, oordentligt upprullade, trasslade in sig, samt hvilket arbete och tidsutdrägt som sedan kräfdes för hopfogningen af de olika slangdelarna, så kan man skatta oss lyckliga att brandkåren i lördags var samlad blot til Lyst.
En annan fråga är huruvida den form, som hittills brukats för den årligen återkommande gemensamma öfningen, med långt på förhand angifven dag och timme för utryckningen, är egnad att motsvara sitt ändamål och icke snarare gör hela tillställningen till ett lekverk. Något bättre resultat synes oss kunna ernås, om i kungörelsen för denna öfning endast dagen — eller ännu obestämdare ett par dagar — men ingen viss timme angåfves, med underrättelse tillika att sammankallandet skedde genom de vanliga brandsignalerna. Kårens förmåga af utryckning och mobilisering skulle derigenom i någon män klarare angifvas.
Gotlands Allehanda
Måndagen 13 Augusti 1888
N:r 65.