Anteckning af A. S.
Under mina funderingar öfver gotländska ortnamn har jag påträffat rätt många, öfver hvilka jag ej vetat gifva en någorlunda rimlig och antaglig förklaring. Bland dessa var en liten namngrupp, uti hvilka ortnamnen ändas på bjänne eller bjänns, nämligen gårdsnamnen Enbjänne (Ain-bjänne), Sibbjänns, Robbjänns och Sibben-arfve. Tydligen fins här ett fornnordiskt ord bjänne, bjänns; men hvad för betydelse detta ord månde hafva kunde jag länge ej komma under fund med. Visserligen hade jag hört uti forngotländskan ett ord bjonnut, användt att beteckna en mycket egen, ovanlig färg på hästar, ett bjonnut russ; men om nu ock bjonnut betyder en ovanlig färg på en häst, så kunde dock ej deraf någon rimlig förklaring på de anförda gårdsnamnen erhållas. Slutligen fick jag upplösningen på gåtan uti professor Karl Säves Guniska Urkunder. En af de längsta och märkligaste runristningar på Gotland och den enda derstädes, hvarest runinskrift förekommer i versform, är en stor runistad marmorsten, fordom en metod, som lär ligga på Hogräns kyrkogård, eller åtminstone har legat der. Hela ristningen har ej kunnat utredas; men bland det som kunnat läsas och tydas är följande:
Signundr let raisa
stain eftir
brydr sina
auk bro gierva
eftir Sigbjern;
Sankta Mikal
hjelpi (ant) hans,
auk at Botraif,
auk at Sigraif,
Auk at Aibjarn,
fadur daira aldra
auk byggvi han
i by sunnarst.
öfversättning:
Sigismund lät resa
sten efter
bröder sina
och bro göra
efter sigbjörn,
Sankte Mikal (Mikael)
hjelpe hans anda!
äfven åt Botrajf
äfven åt Sigraif,
äfven åt Aibjörn,
deras gamle fader,
och bygde (bodde) han
sunnarst i by.
En urgammal gutnisk odalmannaätt lära vi här känna och många forntida namn och bruk träda oss här till möte. Sunnerat i by (söder ut i Hogräns-bygden) bodde den gamle Ai bjarn eller Ainbjarn*), sannolikt på den i socknens södra del belägna gården Ajnbjänne, hvilken torde fått sitt namn efter honom eller efter någon af hans förfäder, som ock hetat Ajnbjarn, ty förfädrens namn bibehöllos troget inom slägterna. Den gamle hade fyra söner: Sigmund och Sigrajf, Sigbjarn och Botrajf. Den först nämde af dessa bröder, Sigmund, lät resa minnesvärd och göra bro, (anlägga väg — hvilket ansågs för ett både kristligt och hedrande verk) till minne af bröderna och af deras fader. Minnesstenen har ursprungligen ej varit rest på kyrkogården. Derom får man upplysning af en annan del af inskriften, som lyder sålunda:
Gairvidrlegdi
ormalur
Hier mun standa
stain at merki,
mietr a bierghi,
en bro fyrir.
Sigmundr i..g…
sliku rennit kuml.
Rokr un risti
runar thessi (thessar)
Garlaifrsum ar (sunar?)
öfversättning:
Gajrvidr gjorde drakslingar (den lurande ormen. Gajrvide heter en gård i Sjonhem och en i Gothem.)
Här månd’ standa
sten vid märket (rågången)
(som) möter å berget,
men bro (väg) framföre.
Sigmund i..g… (kanske Gervalds, sydligaste gården i Hogrän)
gjorde sådan kuml.
Rokr månde rista
runor dessa,
Garlajfs sam (Garlaijfs son?)
Om slägten, som troligt är, härstammat från Ajnbjänne, så har Sigmund, som lät anlägga vägen och resa minnesstenen, dock ej bott på fädernegården, som väl ägts utaf någon af de andra tre bröderna, ty Sigmund bodde i en gård, hvars namn började med G — kanske gården Gervalde, som är ej långt från Ajnbjänne, Det torde varit den byaväg, hvilken går från Ajnbjänne till landsvägen i det närbelägna Atlingbo, som blifvit anlagd af Sigmund och minnesstenen har säkerligen stått vid vägen nära rågången mellan Atlingbo och Hogrän. Runskriften gifver anledning förmoda sådant.
Att både Sigmund och brodern Sigbjern samt runristaren Rokt. samt kanske äfven gamle Ajnbjarn och hans båda andra söner jämte Gajrvidr, som gjorde drakslingan, varit kristne, synes af inskriften å stenen, der man beder den helige Mikael hjelpa Sigbjarns ande.
Under kristendomens äldsta tidehvarf i norden fortfor det gamla bruket att jorda de aflidne uti slägternas ättehagar och uppkasta hög öfver de döde; men sedan kyrkor och kyrkogårdar öfver allt uppstått, blefvo liken jordade der och många fromma kristne läto föra sina aflidne förfäders ben ur ättehagarna till kyrkogårdarna. Kanske har så äfven skett med Ajnbjarns och hans söners samt minnesstenen då äfven blifvit flyttad från sin ursprungliga plats till kyrkogården.
Af denna märkliga runsten blir bevisligt, att ordet bjarn = björn varit en sammansättning uti mansnamn, hvarigenom namnen Ejnbjarn (den ensamma björnen) Raudbjarn (den röda björnen), Sigbjarn (segerbjörnen) bildats. Gotländska tungomålet älskar lena ljud och undviker hårda konsonatmöten, isynnerhet r, n. Således har af bjarn blifvit bjänn och bjänne och deraf uppstått bjonnu eller bjonnut som blifvit användt för att antyda en färg, som liknar björnens. Tvifvelsutan hafva gårdsnamnen Enbjänne, Sibbjänns, Sibbenarfve ock Robbjänna bildats af mansnamnen Ajnbjarn, Sigbjarn och Randbjarn.
*) Ai bjarn är troligtvis missristning i st. f. Aiubjarn, uppkommen deraf att ett n råkat uteglömma. Hade namnet varit Aibjarn, så hade väl gårdens namn varit Ajbjänne, icke Ajnbjänne. Ain uti mansnamnet Ainbjörn betyder icke räkneordet en (unus), utan adjektivet ensam (solus). Bjarn är det fornnordiska bjarnar, birnir = hanbjörn, hvars motsvarande femininum är birna = björnhona. Ainbjarn betyder således den ensamme björnen.
Gotlands Allehanda
Måndagen 24 December 1888
N:r 103