befinner sig nu i det skede, att den ej mer gäller om utan hvarest banan skall läggas. Så mycket mer oförklarlig är då den likgiltighet, som hos landtmännen förspörjes rörande jernvägens sträckning.
Visby stad, som gjort den största uppoffringen, kan det nära nog qvitta lika, hvilken riktning än jernvägen tager, allenast han blir så billig som möjligt.
Icke så för de landtbrukare, hvilka möjligen kunna få jernvägen i sin när het. ”Den som kan prata bäst”, sade vid en riksdag en af bondeståndets representanter, ”han får jernvägen till sig i sängen”, men större delen af Gotlands landtbefolkning ville icke blott icke göra några pekuniära uppoffringar, utan sy nes vara lika nöjd, om jernvägen kommer i närheten eller blir en eller annan mil aflägsen. En sådan likgiltighet är dock alltför stor. Lätt inses ju, att der en jernvägsbyggnad kommer till stånd, och der sålunda under en lävgre tid mycket arbetsfolk behöfves, alla lifsförnödenheter till högt pris med lätthet afsättas, äfvensom att allt ting, såsom arhete (med dragare och menniskor), jord, fyllnadsgrus m. m. väl betalas. Dessa äro dock endast biinkomster mot dem, som, sedan banan öppnats, yppa sig för kringboende jordegare. Hvar helst på fastlandet en bada skall anläggas, utkämpas alltid heta strider, innan bennes riktning blir bestämd, såväl i tal som tidningsuppsatser, i särskildt tryckta skrifter och på möten. De kraftigaste ansträngningar göras af hvar och en att få jernvägen just till hans husknut och stationen så nära hans gård som möjligt. Icke underligt i sanning, ty, för att framdraga ett enda exempel bland de många, på några 100 alnars atstånd kan bero, om egendomsegaren skall kunna leverera frisk morgonmjölk till staden eller icke. En egendom, som ligger en fjerdingsväg från Visby är alltid af högre värde än en lika god och lika stor, belägen en eller flera mil derifrån. Likartadt blir förhållandet vid våra jernbanstationer. Företagsamme män skola alltid uppstå, hvilka skola uppsöka nu förbisedda inkomstkällor, samt naturligtvis välja stationernas närhet till sin verkningskrets. Också finner man, huru på fastlandet alltid egendomar, närbelägna stationerna, äro eftersökta och betinga högt pris. Dessa naturliga följder borde icke af våre landtmän förbises; en gång ångra de likgiltige, att de ej i rättan tid varit vakne. Der jernvägen en gång blir lagd, der ligger han, och att bygga en ny eller bibana faller sig dyrt.
Snart skall emellertid denna för våre jordbrukare så högeligen vigtiga fråga afgöras, och vi äro glade, att i detta nummer kunna införa åtminstone en, af en landtbo skrifven uppsats rörande detta ämne. Härmed är emellertid ej nog. Genom att ”prata” kan man möjligen då frågan gäller, statsbanor och statens medel uträtta mycket, men icke allt. Så också här. Aktieegarne i Visby, som representera största summorna, måste naturligtvis setill att icke jernvägen genom att göra för många, enskilde gagnande, bugter skall ställa sig alltför dyr. Skall sålunda en kommun tänka att, framför andre, blifva tillgodosedd, gäller sålunda, att genom aktieteckning visa sitt intresse framför de andra, så att de för hans skull förorsakade kostnaderna något så när betäckas. Icke heller skall någon kommun, som ligger ”rakt i vägen” tänka, att han derför ingenting behöfver teckna, då jernvägen i allt fall kommer till bans kanter; ty hända kan, att, medan han sofver, vakar en annan kommun, hvilken genom sin vaksamhet drager banan till eig, och då står den tvärsäkre med lång näsa.
Vi hafva ofvan sökt visa några af de grunder, hvilka böra vara bestämmande såväl för den enskilde som för kommunerne att söka göra sina yttersta kraftansträngningar, för att jernvägens sträckning. må blifva för honom så lyckligt vald som möjligt. Då denna fråga sålunda är af yttersta vigt för landtbefolkningen och då afgörandets stund är nära, hafva”vi, medan ännu tid är, velat tillropa dem ett: vaker!
Gotlands Allehanda
Lördagen, 29 Juli 1876
N:r 60