hafva af högsta domstolen fått sin dom lydande på lifvets förlust. En af domstolens ledamöter justitierådet Olivecrona var af skiljaktig mening och dömde till straffarbete tör lifstiden. De båda brottslingarne hafva hos konungen sökt nåd, hvilken ansökan högsta domstolens flesta ledamöter dock ej tunnit anledning till styrka. Äfven häratinnan var justierådet Olivecrona, den varme förkämpen för dödstraftets afskaffande, af annan åsigt och framlägger sina skäl härför uti följande anförande till protokollet:
Justitierådet Olivecrona yttrade:
Jag har tillförene, både på detta rum och offentligen, uttalat den åsigt, att
dödsstraffets rättmätighet och på samma gång dess bibehållande i den allmänna strafflagen allena ur synpunkten af en absolut nödvändighet för den allmänna rättsordningens upprätthållande kan försvaras. Såsom en konseqvens af denna åsigt framgår, att jag icke häller kan anse att ett, under åberopande af lagens bokstat ådömdt dödsstraff bör gå i verkställighet, utan så är, att en absolut nödvändighet vore för handen, som icke lemnade staten något annat medel öfrigt för samhällsordningens vidmakthållande, än det att beröfva den person lifvet, hvilken trotsat och kränkt samhällets lagar, Det är sålunda, enligt min uppfattning, allena i de utomordentliga fall, der ett underlåtande att begagna det yttersta straffmedlet kunde medföra äfventyret af samhällets sammanstörtande under anarkiens fasor eller våldsamma rubbande till sina grundvalar, som en tillämpning af dödsstraff bör kunna ifrågakomma.
Ehuru Hjert och Tector visserligen begått, många svåra missgerningar och deribland tvänne i hög grad grofva och afskyvärda brott, nämligen mord å allmän landsväg nattetid i förening med försök till rån, är dock intetdera af dessa brott af beskaftenhet att med oundgävglig nödvändighet påkalla dödsstraffets användande. Staten har nemligen andra medel i händerna att värna sig och samhällets medlemmar emot framtida brottsliga tilltag från sådana brottslingars sida än att beröfva dem lifvet och det voro i sannivg högst illa bestäldt med fängelseväsendet i Sverige, om utväg verkligen skulle saknas att i statens fängelser säkert förvara dem och sålunda göra dem för framtiden oskadliga. Straffarbete för lifstiden, när det begynnes med tolf månaders cellstraff och vid verkställandet göres till en sanning, är ett straff föga mindre strävgt är dödsstraffet; men det har dock det stora och obestridliga företrädet framför sistnämda straff, att det lemnar möjligheten öppen för den brottslige till allvarlig ånger och fortfarande förbättring af sitt lefverne, hvarigenom han i någon mån skulle kunna försona sig med det samhälle, hvars lagar af honom blifvit kränkta.
Tvänne högtidliga afrättningar, dit skaror af nyfikna, skådelystna personer från aflägse landsändar tvifvelsutan skola tillströmma för att bevittna de blodiga skådespelen af statens rättvisa, skulle, enligt min öfvertygelse, icke annat än i bög grad verka demoraliserande på de folkmassor, som ditkomma i afsigt att mätta sin lystvad att se blod flyta och att iakttaga burn delinqventerne uppträda vid tillfället. Mängden af de skådelystne skall för Hjert och Tector känna medlidande eller beundran öfver deras hållning under de sista ögonblicken, allt efter som de komma att framträda till stupstocken antingen med vacklande gång och med undergifvenhet för sitt öde eller de med fasta steg modigt gå döden till mötes. Man skall i en sådan stund föga tänka på deras brott, men så mycket mera på deras personer. Minnet af deras afrättande skall i visor besjungas och genom talrika afbildningar illustreras för den råa massan af folket, som för framtiden skall omgärda deras namn med ett slags gloria, hvilken deremot aldrig tillfaller dem, hvilka undangömmas i statens fängelser och der snart glömmas, om ock hågkomsten af deras illbragder lefver.
Jag vet alt för väl, att mången föreställer sig att dessa brottslingars afrättande skulle utöfva en mycket helsosam verkan till afskräckande från brott i allmänhet och mord och rån i synnerhet. Men århundradens erfarenhet undertider, då dödsstraffet mycket flitigt användes och då de grofva brotten stodo i ett mycket mera ofördelaktigt förhållande till folkmängden än för närvarande, bevisar, att man allt för mycket öfverskattat denna afskäckande verkan. Felet härtill är att söka deri, att man tror, att brottslingar, innan de med öfverläggning företaga lagstridiga handlingar, reflektera synnerligen mycket öfver qvantiteten och qvaliteten af det straff, som derpå kan följa. Men i verkligheten förhåller det sig icke så. Brottslingen, då han rufvar på ett brott, riktar nämligen all sin eftertanke på möjligheten att undgå upptäckt och derigenom undgå allt straff, det må vara större eller mindre. Ju mera han kan intala sig sjelf möjligheten af brottets fördöljande, desto mindre aktar han på sannolikheten af ett straff, äfven om det vore aldrig så strängt. Den kända erfarenheten, att dråp eller mord inträffat ofta kort tid efter en afrättning eller till och med i den omedelbara närheten deraf, eller föröfvats af personer, som sjelfva varit åsyna vitnen till afrättningar, ådagalägger ock, att afrättningar, såsom medel för afskräckning från brottsliga tilltag, äro gagnlösa. Poströtvare och mördare hafva förut för sina brott pliktat med lifvet, men detta har icke afhållit andra att beträda samma väg, och om Hjert och Tector nu skola med sina lif försona sina brott, skall det straff, som drabbar dem, säkerligen icke afskräcka andra illasinnade att föröfva missgerningar af fasaväckande art, om de dertill drifvas af starka lidelser och inga moraliska band hålla dem tillbaka.
Sedan Juli 1866, eller under en tid af snart tio år, har i Sverige dödsstraffet blott en enda gång gått i verkställighet, nämligen 8 Mars 1872, då lifstidsfången Carl Otto Andersson, som mördat en af bevakningspersonalen i Landskrona, afrättades. K. m:t har under denna tid i de fall, der domstolarne afkunnat dödsstraft öfver brottslingar som föröfvat dubbelmord nattetid i förening med rån, annat mord i förening med rån äfvensom giftmord, af gunst och nåd förskonat dem från dödsstraffet och tillåtit dem att med straffarbete för lifstiden få försona sina hemska missgerningar. Dessa från dödsstraffet förskonade brottslingar qväljas nu i statens fängelser och deras tillvaro derstädes kan icke för samhället sägas utgöra någon fara. Jag vågar derför hemställa, att k. m:t af gunst och nåd äfven täcktes tillåta Hjert och Tector att, med förskoning från dödstraffet, i stället undergå straffarbete för litstiden. Huruvida de brott, för hvilka Hjert och Tector blifvit ådömda lifvets förlust i verkligheten äro af svårare art och deras skuld större än de brottslingars, hvilka i ofvannämda fall blitvit benådade, torde vara vanskligt att afgöra på den menskliga rättvisans vågskål. Hvad som kan tala till tördel för Hjert och Tector, hvilka synas hafva utgått från gemensamhetsfängelset på Långholmen mera förderfvade, än de dit inkommit, är det, att de, efter att hafva blifvit gripne, afgifvit en sannfärdig och i de minsta detaljer gåenda bekännelse, hvilken gjort det möjligt att vinna en fullständig utredning om förloppet vid Upmarks och Larssons mördande. Utan en sådan sannfärdig bekännelse torde det hafva varit omöjligt att skafta något ljus öfver den ohyggliga mordgerningen, huru och af hvem den blitvit föröfvad, eller bevis om alla de stölder och inbrott, som Hjert och Tector föröfvat. Deras bekännelse har emellertid härtill lemnat full ledning. En uppriklig bekännelse är dock första vilkoret för en sann ånger, likasom ångren är det för möjligheten af en moralisk förbättring. Både Hjert och Tector betyga i sina ansökningar om nåd ånger öfver sina brott och, hvad Tector angår, vitsordas hans uppriktiga ånger af fångpredikanten vid länscellfängelset i Visby och hans goda uppförande inom fängelset af fängelse direktören derstädes.
Gotlands Allehanda
Lördagen 18 Mars 1876
N:r 22