Gustaf Sigfrid Brydolf.

I främmande land bröts nyligen ett lit, hvars minne länge skall fortlefva på Gotland. Namnet Brydolt var kärt för månget lidandets barn. Men det är icke allenast läkaren och menniskovännen utan äfven den glade humoristen, den intelligente och vänfaste man.
nen, hvars alltför tidiga bortgång vi inregistrera i minnets bok och på hvars graf vi lägga denna enkla runa.
Hitkommen 1864 såsom förste pro: vincial-läkaren inom det nybildade distriktet i Gotlands södra härad, egnade sig Brydolf med kärleksfull hängifvenhet åt sitt ädla och ansvarsfulla kall. Der en like, fattig eller rik, hög eller låg dvaldes på smärtans läger, dithastade på kallelse B. Der stod han ofta ansigte mot ansigte med döden, och efter konstens regler och med vetenskapens medel räddade ban, näst Guds hjelp, månget dyrbart lif. Det var då bans hjerta firade sina för verlden okända glädjefester. Denna lön var oftast hans enda, men den var icke ringa för ett sådant hjerta. Understundom var icke vetenskapen nog, och det lif ban försökte rädda, balkade ur bans händer; men då såg man i B. den milde vännen, som lindrade den sista smärtan.
Så fortgick B:s ädla verksamhet i 12 år. Hans anlitande tilltog allt mera och mera och hans resor blefvo följaktligen äfven allt flera. Hans vänner frågade honom, huru det var möjligt att kunna utbärda så många mödor och själsansträngningar, då man såg att tider gafs, under hvilka han natt efter annan icke tillät sig någon hvila.
B., alltid glad, svarade: ”Jag kan icke neka den behöfvande bjelp; det går väl för sig”. — Sjukbuden voro utomordentligt talrika i det minnesvärda läkarebostället vid Högby. Hemkommen från ett lidandets barn, kommo mnödropen från ett annat, och B. kunde icke afvisa någots. Under sistl. år hemsöktes hans egen talrika familj af en svår nervfeber. Icke mindre än 9 sjuksängar måste tillredas i hans eget tjell. Delande sin läkarevård emellan dessa och många andra likar, undergrätdes småningom hans helsa och slutligen insmög och utbildade sig den farliga och obotliga sjukdom, som skulle ända hans lif. — B. kastades på sjukbädden af som det syntes och väl äfven var, reumatisk värk. Flere veckor fortgick denna af på hvarandra följande nattresor och förkylningar ådragna sjukdom. Den syntes omsider vika, men den äldre, farligare tilltog deremot. B. beslöt att begagna bad vid utländsk badort, dit han i slutet af Juni afreste för att aldrig mera återkomma till sitt fädernesland och det nya distrikt i Örebro, som väntade honom. I Karlsbad utandades han 14 Aug. enligt hvad telegrafen förut omförmält, sin sista suck.
— Om den hänsofne menniskovännen kan väl sägas, att ban oegennyttigt uppoffrade sig i sin tjenst och för lidande likar. Men denna höga, medborgerliga dygd belönades sparsamt åtminstone af staten, som väl bör ha största skyldigbeten att utdela mödans lön till desse sina medborgare. Ja, på den resp. tjenstemannaklass som B. tillhörde kan i allmänhet lämpas Karl XI:s allbekanta uttryck: ”Blifva de icke salige, rika bli de icke”. På 1,500 kr:s lön, som B. egde, såsom provincialläkare, kan nu för tiden en far med 9 barn icke ens nödtorftigt lefva. Är han dertill såsom B. var, en varm menniskovän, för hvilken den kalla metallen guldet, intar en underordnad betydelse i lifvet, så kan han icke taga mödang lön från sin verksamhet, långt mindre kan han samla gods och guld. B. gjorde det ej heller. Hans aktningsvärda maka och 9 barn äro nu också i en mycket bekymmersam belägenhet. Denna belägenhet förutsåg den nu igrafven hvilande mannen. Han säger derföre, i anledning af sin förutsedda bortgång, i bref till en af sina vänner: ”döden fruktar jag icke, ske Guds vilja; men stackars min hustru och mina barn”. — B. hade rätt, icke behöfver den frukta döden, som så väl utfört Bitt dagsarbete på jorden. Men man kan sluta af de sist anförda orden, att fadershjertat pressats at smärta vid tanken på makans och alla de värnlösa små barnens blifvande öden.
Slumra nu i frid ädla hjerta, i den främmande jorden! Till Din graf vallfärda många hulpnas tysta välsignelser, och länge, länge skall Ditt minne lefva inom Gotlands bygder.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 September 1876
N:r 70

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *