Jernvägsfrågan.

Den gotländska jernvägsfrågans öde skall, såsom bekant, af det om måndag sammanträdande landstinget afgöras, genom anragande eller förkastande af konungens befallningshafvandes motion om ett anslag till företagets befrämjande af 800,000 kronor.
Vår egen öfvertygelse i denna Gotlands lifsfråga hafva vi förut flera gånger uttalat, men ämnets stora vigt manar oss dock oafvisligen att ännu en gång ställa några ord till den tänkande allmänheten, och dervid i främsta rummet till de herrar och män, som nu närmast hafva frågans öde i sina händer.
I sådant syfte ämna vi emellertid icke nu uppträda med kalkyler och sifferuppställningar, enär frågan i dessa delar kan anses vara genom det sak rika betänkande, som afgats vid senaste landtbruksmötet, nöjaktigt utredd.
Det är tvertom sakens rent moraliska sida — om vi så få uttrycka oss — vi bär ämna med några ord beröra.
Det är en gammal, af alla tiders erfarenhet bekräftad sanning, att hvarje folk, som vill framåt på den menskliga utvecklingens stora odlingsfält, måste sorgfälligt aktgifva på tidens tecken och kraft, om det icke, i stället för att vinna förkofran, skall så småningom gå sin undergång till mötes.
Kasta vi nu en blick utom vår Ö, så se vi genast hur man i andra länder och på vårt eget fastland med oaflåtlig ifver söker tillgodogöra sig hvarje uppfinning, som kan betraktas som häfstång vid det att omfattande utvecklingsarbete, som är så karaktiristiskt för vår tid. Det visar sig dervid med den klaraste tydlighet, att man öfverallt insett, att ett vidblifvande af det gamla icke längre är möjligt, i betraktande, bland annat, af den ständigt sig ökande folkmängden och deraf uppkomna nya behof i alla riktningar.
Det finnes derför också numera ingen fläck på jorden, der icke längesedan jernvägarnes stora betydelse för jordbruket, ladugården och den allmänna samfärdseln m. m. blifvit beaktad. I alla fastlandets provinser har man redan byggt eller håller på att bygga jernvägar, och det bar öfverallt visat sig, att de icke allenast lemnat fullgod ränta på anläggningskapitalet utan jemväl, och hvad ännu vigtigare är, i den högsta grad förmått lyfta och vidga jordbruket med alla dess binäringar, samt handel, industri m. m., och sålunda beredt ökadt välstånd åt befolkningen.
Bör då icke Gotland skynda att följa dessa talande exempel? Jo, visserligen!
Må man icke invända, att vi ännu kunna undvara jernvägar, att vi böra se framtiden an, o. s. v. Hvarje uppskof med frågans genomförande är en stor förlust för hela ön, utom det att vi derigenom blott arbeta på att förlora det förtroende, fastlandet genom regering och riksdag på senare tiden alltmera börjat visa oss. Må vi ihågkomma, att det nu gäller att häfda vårt anseende som ett folk, det der insett nödvändigheten af att följa med sin tid, och i sådant afseende känner sin pligt och vet att utföra den!
Hvad intryck skall det väl göra på regeringen, blifvande riksdag och fastlandets upplysta befolkning, om landstinget nu afslår det begärda anslaget? Vi våga knappast tänka på den nesa, ett sådant afslag, ett sådant tydligt fattigdomsbevis på god vilja och manlig beslutsamhet skulle tillskynda oss! Och förvisso skulle våra representanter, då de vid kommande riksdagar hade att tillkämpa ön anslag till det ena eller andra nyttiga, allmänt gagnande företaget, få ett ytterst tungt och otacksamt arbete, enär de naturligtvis från alla sidor komme att mötas med den invändningen, att så länge öns bebyggare sjelfva icke vilja göra något till sin tidsenliga förkofran, riksdagen icke heller kan anses ha så stora förpligtelser mot dem, som mot de andra samhällen hvilka visat större tecken till lifaktighet och insigt ar tidens kraft.
Det har förut — ofta med starka skäl — klagats öfver den styfmoderliga behandling Gotland från regeringens och riksdagens sida fått röna. Såsom vi ofvan antydt, har likväl numera ett annat och bättre förhållande inträdt; men det gäller nu att genom ett värdigt beslut i jernvägsfrågan icke allenast bibehålla detta förtroende, utan jemväl att vidga det.
Bifaller landstinget kon:s befbds motion så har det derigenom ställt ön i det led, som kämpar för upplysning och framåtskridande, och dess beslut skall öfverallt på fastlandet helsas med det lifligaste erkännande; afslår åter landstinget den begärda summan, så har det också på samma gång afsagt sig icke allenast anspråket på att anses förstå och behjerta hvad eget väl kräfver, utan dertill ställt öns befolkning i en dager, som hos statsmakterna nödvändigt måste framkalla den föreställning, att Gotland befinner sig på ett så lågt utvecklingsstadium, att man der ännu icke mäktar inse — sitt eget bästa.
Det är till de ännu tveksamme af hrr landstingsmän vi dristat ställa dessa ord, hvilka alla äro förestafvade af det varmaste intresse för öns anseende, för dess nuvarande bebyggare och deras efterkommande. Vi vilja också i det längsta hysa den förhoppning, att vid behandlingen inom landstinget af denna fråga hvarje enskildt hänsyn skall vika för det allmännas bästa, och sålunda ett beslut fattas, som blir i allo hedrande för landstingsmännen sjelfva och till nytta för den befolkning, de representera.

Gotlands Allehanda.
Lördagen den 25 September 1875.
N:r 76.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *