Jernvägsfrågan.

Hushållningssällskapet hade, som bekant, inbjudit samtlige deltagarne uti landtbruksmötet till öfverläggning om den frågan: ”Stå kostnaderna för anläggande af smalspåriga jernvägar på Gotland i sådant förbållande till fördelarne deraf, att Gotland bör tillgodogöra sig dessa kommnnikationsmedel?”
Inbjudningen hade också hörsammats ganska talrikt, och hvad som gjorde detta sammanträde värdt en särskild uppmärksamhet var att ingen enda röst höjde sig mot den ifrågasatta jernvägen. Tvärtom voro alla talare eniga uti att från olika synpunkter frambålla de många och olikartade fördelar, som en jernbana på Gotland skulle medföra. Det vill således synas, som skulle motståndarne till frågans lyckliga lösning hafva kommit på bättre tankar, något som bör vara glädjande för de män, som så nitiskt och oförtrutet i framåtskridandets och upplysningens tjenst bekämpat detta motstånd. Att äfven länets nuvarande höfding i fråga om samfärdselns underlättande på ett värdigt sätt träder i sina föregångares fotspår derom vittnar bland mycket annat det arbete, han nedlagt på det sakrika och grundliga betänkande”), med hvars uppläsande han inledde förhandlingarne, och till hvilket det skall blifva oss ett nöje att återkomma.
Öfverläggningen öppnades af intendenten P. A. Säve, at hvars varma och vältaliga anförande vårt referat kan gifva endast en svag bild.
Man kan tvista, började talaren, om denna sak såväl som om alla hvilka äro af vigt, men hvad alla bär vid lag genast kunnavara ense om, är att egna förf.”) sin lifliga tacksamhet för det intresse, han visat och den möda, han nedlagt på det nyss upplästa betänkandet. — Olyckligt är det folk som icke förstår att hämta lärdomar af historien, af erfarexheten. Och bvad kunna dessa lära oss? Jo, vi kunna lära, att samfärdsel folken emellan alltid varit nödvändig. – ”Vår Herre har utstrött sina gåfvor öfver hela jorden, på det menniskor från olika trakter skola samla sina behof”. I Guds plan ligger således att åstadkomma samtärdsel, både materiel och andlig. Man vet ock, att i senare tider alla rikets ypperste män arbetat på underlättandet af samfärdseln; icke minst gäller detta om Gotland. Låtom oss betrakta t. ex., hvad våre senaste landshöfdingar, fastän på olika sätt, gjort för samfärdselns befordrande för orten. Det var Grönhagen (död 1738), som anlade den första väg, nämligen mellan Roma kungsgård och kyrkan eller blott 1/8 mil: det var allt hvad Gotland då egde aflandsväg! Kom så von Segebaden. Huru besvärliga
kommunikationerna då voro, framgår deraf, att när ett lass af 3 tunnorsäd skulle forslas från Roma till Visby, måste 1/2 mil derifrån ett par hästar finnas i beredskap särskildt för att draga lasset genom det bottenlösa vägstycket, Men hans förslag till anläggandet af landsvägar rönte i början, såsom alla stora idéer, stort motstånd; dock lyckades han omsider anlägga landsvägar till en längd af 112 mil och detta på en tid, då man icke kunde påräkna biträde af några ingeniörer! J. Cederström ordnade vår landpost, som blef den utmärktaste på sin tid i Sverige. v. Hohenhausen skaffa de oss först en egen ångbåt samt det första statsanslag till hamnbyggnad i Visby. G. Bildt beredde oss den stora fördelen af telegraf samt vinterpostföring till fasta landet. H. Gyllenram satte sig i spetsen för bildandet af vårt nu så vinstgifvande ångbåtsbolag, samt föreslog vid Riksdagen anslag till Westerviks-banan, hvarigenom jernvägarne på fasta landet snart komma att räcka oss handen; och det nit och intresse öns nuvarande höfding, grefve Horn, visat för den i afs. på samfärdseln så betydelsefullt ingripande jernvägsfrågan är för alla bekant. — Sålunda kunna vi se, huru i alla tider Gotlands mest framstående män städse verkat för förbättrade kommunikationer. Härvid är att märka, att embetsmännens ställning är sådan, att de icke, såsom t. ex. landtbrukaren och affärsmannen, just hafva någon personlig vinning af dessa förbättringar, annan än den, som ligger uti medvetandet att hafva gagnat sitt land. — I forna tider gick det an att vara efter och stå qvar i barbari. Men, under våra dagars så lifliga samfärdsel på alla båll, är sådant vida vådligare, ja samhällsförderfligt den ort, som nu stannar efter sin tid, han arbetar dagligen på sin ruin. — Men, invänder man, några säkra beräkningar kunna ej göras. Man bör dock veta, att beräkningarne af fördelarne af en jernväg hvila på noggranna vetenskapliga undersökningar öfver jordens odlings- och produktionsförmåga, invånarnes antal m. m. samt på hvad erfarenheten å andra orter gifver vid handen. Saken är emellertid af den vigt, att härmed reses ett monument för Gotlands framtid, fastän af mycket olika beskaffenhet, om saken afslås eller bifalles: ett monument öfver vårt samhälles framåtskridande eller domning. — ”Detta är nu min enskilda tanke om denna ödesdigra angelägenhet; men jag kan minsann lätt taga mycket miste häruti. Derlör vore det ganska nyttigt att härom få förnimma andras upplysta tankar, så att man slutligen må komma till ett för alla godt och helsosamt beslut.”
D:r Leijer ansåg sig ej behöfva blifva mångordig, då hans åsigter i frågan troligen redan förut vore för något hvar bekanta. Liksom den föreg. talaren ville äfven han göra en kort inledning, innan han ötverginge till sjelfva saken. Han instämde på det lifligaste med den föregående talaren uti de loford denne egnade Gotlands landshöfdingar för det gagn, de tillskyndat länet. Det motstånd, de rönt, hade ofta varit så stort, att talaren ansåg sig om dem kunna säga, att de rent af måst använda tvång för att genomföra de förbättringar, hvilkas nytta och betydelse en kortsynt allmänhet först långt efteråt kunnat fatta.
Förf. till det af ordföranden upplästa sakrika betänkandet hade yttrat, att man bör akta sig för dessa skuggrädda personer, som äro emot allt framåtskridande. Dessa vore ock enligt talarens mening mycket farliga, hvarför talaren varnade för att lyssna till dem. Svensken är till naturen trög och vill ha det på samma sätt som far och farfar. Detta är för motståndarne till frågan en tacksam sträng att anslå och häri ligger faran, vare sig nu att det gäller att skaffa bättre folkupplysning, bättre landtbruksskötsel, bättre industrier eller medlen för dessas framåtskridande: bättre kommunikationer. Det vore för öfrigt egendomligt för dessa framåtskridandets motståndare, att de visa så liten läraktighet. De hafva visserligen fantasi, men sakna nog praktiskt sinne, för att kunna använda sin fantasi till annat än att måla ”allehanda slags farliga gyckelbilder.” Man ser dem uppträda den ena gången efter den andra, oupphörligt bli de slagna på fingrarne, men de lära sig aldrig något. — Man har prisat den regent lycklig, som förstår välja visa rådgifvare. Så är äfven af icke mindre vigt för den enskilde och kommunen att de välja rätte rådgilvare.
En punkt i betänkandet ville talaren närmare belysa och utveckla. Den utgift för jernvägen, som man antager skulle falla på landstingets del och såsom landstingsskatt uttaxeras, torde ej med nödvändighet komma att i så hög grad, som man tror, drabba landstinget. En fjerdedel af kostnaden hade man ju tänkt sig skola upptagas genom 40-årigt amorteringslån och, när räntan på denna fjerdedel är betald, disponerade naturligen bolaget öfver hela återstående inkomsten, hvaraf en del naturligtvis skulle tillfalia landstinget, hvarigenom således skatten minskas och så småningom alldeles försvinna. Det vore just denna omständighet, som gjort att så många landsting, kommuner och enskilde annorstädes ej tvekat att teckna stora belopp. Vi hafva hört omtalas landsting, som anslagit hbalfva, ja hela millioner till jernvägsanläggningar. Och ännu finnes intet landsting, ingen stad, som åtagit sig garanti eller upptagit lån, som icke inom några år sluppit ifrån all utdebitering. — Öfverallt på jorden äro jernvägarnes inkomster i ett ständigt stigande.”) Vidare borde måd ej lemna ur sigte att om 40 år vore lånet betaldt och amorteringen försvunnen, hvadan hela räntan då komme att tillfalla aktietecknarne, kommunerna. Den som tecknar aktier gåfve derför sina barn ett mycket godt arf; så älven med kommunerna. — Slutligen vidrörde talaren huru han för 5 år sedan, då han i denna fråga uppträdde, af en anonym insändare till en tidning här på platsen bemötts med löje. — Insändaren hade som exempel på huru jernvägar bära sig, framdragit några banor, hvilka då gingo med förlust, men hvilka nu, enligt hvad talaren med siffror visade, samtlige gå med vinst. Så mycket kunde under endast 5 år förhållandena förändra sig. Sedan derefter d:r Leijer tillkännagifvit, att vid sammantridet fanns närvarande en med jernvägsbyggnader förtrogen person, som skulle kunna lemna upplysning om huru en mindre jernvägsanläggning burit sig i en ort på fastlandet, der icke malmer och dylika tunga saker finnas att frakta, erhölls ordet af kaptenen vid väg och vattenbyggnadskåren, trafikehefen för Lidköping—Skara—Stenstorps jernväg, Hr Kullberg) ”Utan kännedom om att idag ett så vigtigt sammanträde skulle hållas, som talaren varit, var han nu icke beredd att hålla något föredrag. Blott några upplysningar ville han lemna rörande besvarandet af den frågan: Kunna jernvägar här på Gotland bära sig? Talarens erfarenhet lärde honom, att ingenstädes en jernväg varit påtänkt att byggas, der man icke fått höra: Den bär sig icke! Detta oaktadt hade man ändå tecknat aktier, och huru hade aktietecknarne då resonnerat? Jo, de hade, såsom riktigt vore, icke så mycket tänkt på den direkta vinsten, utdelningsprocenten, fast mer på den indirekta, som ligger uti höjandet af deras jordbruk och industrier. — Talaren hade haft byggandet at Lidköping—Skara—Stenstorps jernväg på entreprenad. Denna banas spårvidd är 3 fot med 10 skålpunds skenor, således i dessa afseenden ungefär likartad med den här föreslagna. Banan öppnades för trafik i November månad förlidet år. Så kom den nu öfverståndna svåra vintern, då endast 4 tåg om dagen kunde anordnas. Men oaktadt detta, oaktadt ingen spanmål, på grund af missväxt i de trakter, som banan berör, ingen skog, ingen malm fanns att frakta, bade dock godstrafiken på banan inbringat 5,000 krouor i månaden, och godset utgjordes nästan uteslutande af köpmansvaror såsom sill, salt, kaffe, socker m. m. Passageraretrafiken hade inbragt ungefär samma summa pr månad, så att denna lilla bana på 5 mil hade under dessa ogynsamma förhållanden lemnat en bruttoinkomst af omkr. 120,000 kr. pr år. Den inkomst af 136,000 kr., som beräknats på den föreslagna Gotländska jernvägen, ansåg talaren alldeles för låg. Summan torde kanske i det närmaste böra fördubblas, hvaremot de för anläggningen beräknade utgifterna böra något höjas. Hvad åter angår den frågan, huruvida Gotlands invånare skulle kunna åstadkomma nödiga medel för banans anläggning, anförde talaren, huru städerna Lidköping och Skara till det ofta nämda jernvägstöretaget tecknade 106,000 kr. hvardera och huru i det lilla obetydliga Skara, der ingen förmögenhet finnes, enskilda personer tecknade omkring 40,000 kr. Banan byggdes utan statsbidrag. Aktier till denna fem mil långa jernväg tecknades för 500,000 kr. och nio hundra tusen kr. upplånades. Banan ger med hittills varande trafik 3 proc. på anläggningskapitalet, men om man frågade en aktieegare, om han skulle vara hågad sälja sin aktie för haltva värdet, var talaren öfvertygad, att han skulle svara nej. —Man hade anfört Uddevalla—Vennersborg—Herrljunga-banan såsom exempel på en jernväg, som icke bär sig. Hufvudorsaken härtill var dels att pengarne voro slut, innan jernvägen var färdig, dels den stora spårvidden (4,5 fot): Denna bana har visserligen icke lemnat någon större utdelning och torde icke på länge lemna någon sådan; men ändock uttalade tal. såsom sin öfvertygelse, att ingen aktieegare skulle vilja hafva sina pengar tillbaka; och jernvägen borta: af så stor vigt är den indirekta fördel, jernvägarne medföra. Den här föreslagna spårvidden vore nog den lämpligaste för Gotländska banor. I allmänhet uttalade talaren som sin mening att bäst på längden vore, att vid en jernvägs byggande icke se så mycket på kostnaden. Om banorna här på Gotland också skulle kosta 250,000 kr. pr mil, blir nog den affären god och kanske bättre än om man
bygger billigare.
Prosten Lyth. Ansåg, i likhet med hr Leijer, att hans åsigter i frågan nog förut voro kända. Ingen kan tvista derom, att vi äro i behof af kommunikationer. Såsom exempel härpå, anförde tal., att han, som bor 5 mil från staden, hade nödgats betala 4 kr. i frakt för en halftunna strömming till Visby. (Denna strömming var afsedd att sändas till Danmark, för att utställas på det trettonde allmänna danska landtbruksmötet i Viborg på Jylland). Vi ha salterier, vi mottaga stora reqvisitioner från fastlandet, men kunna ej komma fram med våra varor. Hvad persontrafiken på ön beträftar, så vore den nu ringa, emedan det blir för kostsamt att resa med skjuts. Tal. anförde ett ex. på, huru vid ett tillfälle trenne personer nödgats betala 108 kr, för en resa från Visby till Rohne och åter. Gästgitverierna kunde svårligen användas, ty väntetiden blir för lång och tiden är för dyrbar. — Våra näringar äro efter. Skola jordbruket, ladugården, trädgårdsskötseln, fiskerierna samt alla andra näringar få ligga nere? — Den lilla danska ön Laaland har två jernvägar, hvilka korsa hvarandra; nog måtte väl då Gotland kunna stå ut med en. — Terrängförbhållandena vore de aldra bästa, sålunda måste anläggningskostnaden blifva ringa. Tal. ansåg sig fullkomligt öfvertygad om att Gotlands jernvägar skola komma att bära sig. v. Segebaden rönte ”motstånd vid införandet af den tidens förbättrade kommunikationer. Men hvem af oss skulle väl nu vilja vara af med våra landsvägar? Nu för tiden tycker man, att hans motståndare voro fåkunnige, men månne icke äfven nu hvar och en som arbetar mot samfärdselns underlättande bära sig lika fåkunnigt åt? — Den store tänkaren Thorild säger: ”Rif icke ned, utan bygg upp i ställett. Om vi äro enige, förmå vi mycket, må vi betänka det. ”Låtom oss derför fast sluta våra händer samman, och både samtid och framtid skall tacka oss!”
Hr Nilsson på Rosendal önskade för sin del framgång åt förslaget om en jernväg. För att öfvertyga allmänheten om de fördelar, som med ett sådant företag vore förenade, föreslog talaren, att det vid förhandlingarnes början upplästa utlåtandet måtte till trycket befordras, ett förslag, i hvilket många hördes instämma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och ordföranden påpekat, att alla de uppträdande talarne yttrat sig för den ifrågasatta jernvägen, framstäldes proposition på följande fråga: «Är det mötets åsigt, alt en jernväg under nuvarande förhållanden skulle vara nyttig och behöflig ?” hvilken besvarades med ett ljudligt, enhälligt ja! —
Husbållningssällskapet ”beslöt derefter, med anl. af hr Nilssons förslag, att på sin bekostnad låta trycka och i brochyrform utgifva det ofta nämda betänkandet, och kommer jemväl i denna brochyr, på förslag af hr Säve, att intagas det vid sammanträdet förda protokollet.

*) Vi anse oss icke träda grannlagenheten för nära, då vi här nämna, att hr grefve Horn sjelf är författaren, ehuru derom ingenting nämdes vid sammanträdet.
Red. anm.

*) Yttrande af chefen för statensjernvägstrafik, generaldirektör Troilius.
Red. anm.

*) Fråga lärer inom härvarande hamnstyrelse hafva varit å bane att antaga kapten Kullberg till ledare af hamnarbetena i Wisby,
men saken är ännu oafgjord.
Red. anm

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 6 Juli 1875
N:r 53

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *