Fredrika Stephammar, född Andrée.

FREDRIKA STENHAMMAR (titelrolen i operan ”Lucie”).


Den bild af en utmärkt och aktad konstnärinna, vi i dag meddela, är illustration till texten af en tjugoårig verksamhet i det skönas tjenst, hvaraf vår lyriska scen skördat berömmelse och hufvudstadens musikaliska allmänhet förvärfvat en hel rikedom at högstämda konstnjutningar. Hvad denna verksamhet är och lofvar att framgent blifva, lefver sitt fulla och friska lit inför hvars och ens erfarenhet eller förboppningar och hbehöfver icke kommenteras. Vi vilja blott med några ord erinra om hvad den varit.
Fredrika Andrée, som föddes i Visby den 19 Sept. 1836, är en bland de konstnärsnaturer, hvilkas lifsuppgift ett oemotståndligt anlag allt från de tidigaste barnaåren angifvit, Med lefvande intresse omfattades hennes musikaliska kallelse af fadern, den såsom vetenskapsman och författare kände läkaren d:r Andreas Andrée samt af hennes förste lärare, hr Wilhelm Söhrling, och redan år 1851 lemnade den blifvande artisten hemmet för att i den grundliga tonkonstens hufvudstad, Leipzig, odla sin fallenhet för komposition och pianospel. Genom bekantskap med Jenny Lind och Henriette Sonntag väcktes emellertid snart hennes medvetande af, att sången var det rätta uttrycket för hennes musikaliska begåfning, och förträffligt undervisad af fru Schäffer, gjorde hon så snabba framsteg, att hon redan år 1854 kunde emottaga en anställning såsom sångerska vid hofoperan i Dessan.
Då teaterns brand snart afbröt detta engagement, återvände hon till fäderneslandet och deputerade i juni 1855 å k. operan såsom lady Harriet i ”Martha”. Den lifliga hyllning, som vid detta tiilfälle kom henne till del, hade till följd att hon för två år fästes vid vår scen, der hon, efter en studieresa till Paris, hvarest den berömde Duprez 1857—58 var hennes lärare, snart ånyo anstäldes och allt mer vann erkännande såsom en prydnad för artistkretsen och en gunstling hos publiken. — Då det rättmätigaste bifall städse troget belönade hennes ytterligare framåtskridande och då hon i juni 1863 förmälts med sångaren hr O. F. Stenhammar, ansåg sig hufvudstadens allmänhet vara i tryggad besittning af den omtyckta artistens talanger, och stor blef öfverraskningen och saknaden när hon den 11 november 1867, på grund af en misshällighet med teaterstyrelsen, begärde och erhöll sitt entledigande. Sedan hon under en afskedskonsert mottagit de mest otvetydiga prof på publikens deltagande och sympatier, företog hon nu i sällskap med fru Wilhelmina Norman en konstresa, för hvilken hennes mål blef Kjöbehavn, hvarest hon skördade utmärkelse genom en serie af gästroler. Lyckligtvis bilades innan kort emellertid den ofvan nämnda tillfälliga tvisten och snart efter sin hemkomst återtog fru Stenhammar den framstående plats vid vår lyriska scen, som tillkommer hennes höga artistiska ståndpunkt och hvarifrån hon sedan allt hitintills fortfarit att verka till gagn och heder för tonernas konst.
Hennes repertoar har härunder småningom vidgats till att omfatta, med undantag af buffan, hvarje gren af det musikaliska dramat, och svårt är att säga, i hvilken af dem hon vunnit sina mest betydande triumfer. Den specielt så kallade romantiska operan torde dock vara den genre, hvaråt hon med förkärlek egnar sig. Den rol, som hon företrädesvis skapat och som af den allmänna rösten nämnes såsom hennes bästa, Margaretas parti i ”Faust” af Gounod, faller till sina värderikaste detaljer inom detta område och vid sidan af denna konstskapelse har fru Stenhammar att uppvisa ett stort antal dermed beslägtade såsom Webers Agatha och Rezia, Anna i ”Hans Heiling”, Mathilda i Vilhelm Tell. Lika ädelt och sannt är emellertid hennes återgifvande af gestalterna i den klassiska operaverlden, t. ex. Pamina i ”Trollflöjten” — och öfvergå vi till den italienska operan, som utmärker sig för ett allvarsammare innebåll, så finna vi henne äfven derinom, såsom, exempelvis, Adalgisa i ”Norma” eller ”Lucie” i Donizettis så nämn da opera, förtjent af den varmaste beundran.
Likaledes i den stora operan har hon ådagalagt mycken talang under lösningen af de mest fordrande uppgifter, såsom Valentines i ”Hugenotterne’ eller Trenes i ”Rienzi”; men onekligen är det snarare genom stämning, än genom handling, hon förstår att tolka en karakter. Måhända ringaktar hon dessutom ännu mer, än den förtjenar, denna i dagligt tal så kallade effekt, som dock utan gensägelse är något, ehuru den deri liknar en nolla, att den blott har värde med vilkor att aldrig stå främst. Men just derför att fru Stenhammar eger så mycket att ställa framför den, kan hon mer än de flesta genom den förstora sin konstvärliga valör. Ypperst är hon tills vidare i de momenter, hvarunder det lyriska och det dramatiska sammanfalla till ett, och emedan dessa i den romantiska operan äro många, någon gång till och med utgöra flertalet, anse vi henne i denna genre mest framstående.
Med allt detta torde emellertid romansen utom scenen måhända vara den konstart, i hvars utöfning fru Stenhammar står högst, och den, som låter åhöraren bäst mäta djupet af hennes rika musikaliska begåtning och bildning. Att lyssna till hennes återgifvande af någon bland Schumanns sånger eller Kjerulfs visor tillhör tvifvelsutan de förnämsta konstrjutningar, vårt land för närvarande har att erbjuda musikälskaren.
Fru Stenhammar har komponerat och utgifvit så väl romanser, som arbeten i den lärda stilen, och äfven såsom musikalisk lärarinna utöfvar hon, förutom sin egentliga, en högt aktad, gagnelig verksamhet, som, tack vare hennes sällspordt grundliga och mångsidiga kunskaper i tonkonsten, vinner dubbel betydelse.
Musikaliska akademien har år 1864 invalt fru Stenhammar bland sina medlemmar.

Gotlands Allehanda.
Tisdagen den 31 Augusti 1875.
N:r 69.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *