En främlings omdöme

om vår goda stad kan ju i många fall vara om icke helsosamt, så dock nöjsamt att höra. Syssnom då till, hvilken orlofssedel gitves oss af en bretskrifvare till «Oskars.-Posten”, hvilken i förbifarten i somras gjorde oss den äran:
«Klockan 7 på lördagsaftonen embarkerade vi på åvgfartyget ”Visby” för att göra ett kort besök i staden med samma namn. Oaktadt de talrika ångbåtslägenheterna, var denna ångare temligen belastad med såväl tvåsom fyrfota passagerare, hvaraf det sednare slaget kommo från Småland för att via Borgholm— Visby fraktas till Stockholm. Till Visby anlände vi efter en 9 timmars resa, utan äfventyr, kl. omkring 4 på söndagsmorgonen. — Man kan just ej säga att första intrycket af Visby motsvarar den förväntan man gjort sig. Visserligen falla de talrika kyrko- och klosterruinerna främlingen i ögonen, men då man nyligen besett den jettelika ruinen af Borgholms slott, förefalla dessa såsom små pygméer, vid en jemförelse. Om staden i öfrigt är ingenting att säga. Det gör nästan ett pinsamt intryck att en plats som varit så framstående och ryktbar i forntida dagar, kunnat nedsjunka till en sådan obetydlighet, som den nu är.
Alla som läst historien minnas hvilket framstående rum Visby intog i det gamla Hanseförbundet. Den staden jemte Lübeck och Riga lärer varit Hansans mest framstående. Rikedomen uti Visby bland dess borgerskap skall hafva varit kolossal. Ryktet förmäler, huru den danske eröfraren Valdemar fyllde flere stora fartyg endast med guld, silfver och dyrbarheter, som han dels frånröfvade borgerskapet, dels stal ur kyrkor och kloster, hvilkas antal på den tiden var talrikt — man säger ända till 30 kyrkor och kloster! Huru allt detta orättfångna gods förlorades vid det skeppsbrott, hans flotta led utanför Carlsöarne, är också bekant — ”orätt fånget, lätt förgånget” — slog in äfven på honom. Om hans eröfring af Visby, som då var ganska starkt befästadt med en tjock mur rundt omkring staden, hvarat ännu finnas betydande lemningar, förmäler äfven hisforien, hvilken omgitvit denna händelse med ett romantiskt skimmer, som gifvit skalder och pocter stotf till episka dikter och dramatik, hvaraf somliga varit så förträffliga att de belönats med, om vi minnas rätt, Svenska Alademiens ardra pris. Vi mena här nemligen ”Visby fall” af Upsalastudenten Wallin, samt skådespelet «Unghanses dotter” hvars författare vi nu ej minnas. Båda äro dock, trots deras hallstämpling af Akademien, verk af medelmåttig natur, som icke intaga synnerligt framstående rum i vår vitterhet — allt enligt kriticis omdöme. Vida mera snillrikt och underhållande är då den framstående författarinnan Emelie Carléns arbete, eller rättare sagdt roman: Jungfrutornet, som visserligen ej talar så mycket om forntiden, men som derför ej är mindre intressant och hvari handlingen är förlagd hit. — Under loppet af en dag, längre tid kunde vi ej anslå åt vårt Visbybesök denna gång, hinner man nvaturligtvis ej beskåda allt minnesvärdt, som finnes på en sådan i detta hänseende rik plats som Visby. Vi använde dock vår tid väl, ty vi hunno besöka de flesta ruinerna, båda badinrättningarna, botaniska trädgården, höga klint och Fridhem, prinsessan Eugenies berömda sommarbostad. Och detta är ju ej så litet, isynnerhet då Celsii thermometer visar 24 grader i skuggan!
Om botaniska trädgården är så mycket sagdt att vi hafva föga att tillägga. Nog af den är en förtjusande plats och gör skäl för de målande beskrifningar hvarmed han hedrats. Likaså det sällskap, D. B. W., som anlagt densamma och äfven alltjemt, bekostat underhållet. Vi sågo der många trädslag och växter, hvars hemland är under långt sydligare lufstreck, växa på kalljord och frodas, ett bevis för Gotlands milda klimat. — Om den berömda badinrättningen, stadens mäst framstående anstalt i nutidsväg, skola vi i korthet yttra oss. Beträffande byggnaden och anordningen, synes den fullkomligt svara mot tidens fordringar och uppfylla alla de anspråk, man i den vägen billigtvis kan göra. Deremot är det ej alldeles så med ledningen och styrandet af det hela, ty efter hvad som meddelades oss och som lärer vara med verkliga — förhållandet öfverensstämmande, lärer det s. k. ”läseriet” tagit alldeles öfverband. Under vår korta dervaro hade vi tillfälle iakttaga detta, ty redan: kl. 8 på morgonen var den stora badsalen fullpackad, verandan utanför och till en stor del äfven gårdsplanen af folk, som under djup andakt åbörde ett andligt föredrag utaf det svamliga, vatteohaltiga slaget. Hvem som vid detta tillfälle var ”ordets förkunnare” kunde vi ej se, men att föredraget var utemordentligt innehållslöst och andefattigt, det kunna vi vitsorda. Men, å la bonheur, finna den talrika klassen af åhörare sig belåtna och uppbyggda utaf dylikt, skola vi för vår del ej göra någon invändning deremot, ehuru besynnerligt det än förefaller att folk, som af försynen begåfvats med förnuft och fri vilja och hvaraf mången med intelligens, kunna i timtal åhöra slikt pladder.
Annars är Visby en badort på modet; om det är tillfölje af vattnets förträfflighet i förening med det helsosamma klimatet eller om det härleder sig af den andliga spis som bestås af det slag vi nyss talat om, skola vi låta vara osagdt, men ett faktum är det att samhällets aldratjockaste grädda, der tillbringar en god del af sommaren. Vid vår dervaro fans der både in- och utländska ministrar, grefvar, baroner, landshöfdingar och andra större och mindre personligheter med familjer, så att brist på en ”fin societet” var der ej.
Stadens betydelse-i merkantilt hänseende är lika med 0. Af naturen är hamnen dålig, men sedan riksdagen genom frikostiga anslag lemnat medel, har äfven der en väldig vågbrytare blifvit byggd, hvilken skyddar mot stormens våldsammaste raseri. Skeppsfarten är ganska obetydlig. Ångbåtarnes antal, som anlöpa staden äro trenne, deraf två gå på Stockholm och en på Oscarshamn, hvilken stad torde komma att få lifligare trafik på Visby sedan jernvägen öppnats, emedan det är närmaste öfverfarts orten från fastlandet till Gotland der någon jernväg finnes, annars är Vestervik, enligt uppgift, Gotland något närmare”.

Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *