Carl Fredrik Liljewalch.

Bland män, som hafva egnat Gotland omvårdnad och hvilka, långt efter det deras ben förmultnat, skola lefva i ett tacksart minne hos Gotlands folk, intager den, hvars bild i dag pryder vårt blad, ett aktadt räm, icke minst derför, att han, utan att vara en inföding, ändock på Gotland nedlade intill sista skärfven af sina tillgångar och sista måttet af sin ålderdoms krafter.
Grosshandlaren C. F. Liljewaleh föddes i Lund 10 Juli 1796, son af en der bosatt handlande och yngre broder till den år 1862 hädangångne handlanden Olof Liljewaleh, som gjorde sig ett namn och en förmögenhet i Södra Amerika, samt der väsendtligt bidrog att hedra det svenska namnet. Vid 16 års ålder kom han till Stockholm, der han antogs såsom kontorist af hufvudstadens då största specerifirma, Didrik Eagström. Snart märkte principalen den unge kontoristens duglighet, hvarför han, i och för utredandet at en kinkig affär i Petersburg, af principalen sändes till kejsarstaden. Här fick han audiens hos sjelfve kejsaren och togs i beskydd af det svenska sändebudet. Men en deg mottog detta en lapp, hvarpå lästes: ”Jag är arresterad och vet ej hvarför. Liljewaleh.” Ministern satte sig genast i beröring med polismästaren, hvilken afgaf följande förklaring: ”Den arresterade svensken har sökt kejsaren i en ersättvingsangelägenhet, och då sådant ofta inträffar. och man sedan, när saken skall undersökas, understundom icke kan få rätt på den utländske målsegaren, bruka vi nu af försigtighet arrestera så dana herrar, för att vid behof ja dessa till hands.” Det är icke bekant, om svenske ministern fann förklaringen tillfredsställande, men säkert är, att Liljewaleh genast blef stäld på fri fot, och att han till principalens belåtenhet utförde sitt uppdrag.
Liljewalehs derefter kommande öden, huru han upprättade en storartad speceriaftär, huru han, till följd at en eldsvåda, var nära att duka under, men genom de främste männen på Stockholms börs hjelptes på fötter igen, huru han, såväl genom inrättandet af en ”matinrättning utan spirituosa” för sina många arbetare, som isynnerhet genom de kraftiga och nyttiga åtgärder han, i samråd med konung Carl Johan, at hvilken han högt värderades, företog till afhjelpande af den Norrländska nöden på 1830:talet, visade sig vara en både företagsam och menniskoälskandeaffärsman, (för hvilken menniskokärlek han dock skördade föga tack) huru han försökte att för svenska produkter vinna nya marknader och derför utrustade flera expeditioner till Nya Holland, Kina o. s. v., huru genom hans försorg briggen «Prins Oscar” blef det första utländska fartyg, hvilket, befraktadt af kineser, idkade kustfart mellan hamnar i Kina — alla dessa händelser i den energiske mannens lif utgöra visserligen hvar för sig ett ärorikt blad i hans historia, men hvilka utrymmet nekar oss att egna någon vidlyftigare uppmärksamhet. Blott de senaste åren af den verksamme mannens lif äro specielt för Gotland af mera ingripande betydelse. På myrodlingarne på denna ö, och på de dermed i sammanhang stående försöken till hvitbetsodling för sockertillverkning af inhemsk råvara, offrade Liljewaleh det sista måttet af sin kraft.
Efter mängårig vistelse på Gotland, såsom disponent i myrodlingsbolaget, återvände han år 1864 till Stockholm, fattig som då han ett half sekel förut kom dit, men kanske ännu rikare i minnet om en rättskaffens vandel och en fosterländsk verksamhet, än han femtio år förut kunnat vara på lysande förboppningar.
Gubben måste hvila. Omgifven af sina närmastes kärlek och allas aktning, lefde han i stilla tillbakadragenhet sina sista år, tills hans namn och lifsgerning åter kommo på dagordningen vid ryktet om hans bortgång. Han afled i Stockholm 24 Juni 1870, nära sjuttiofyraårig.
Åt Carl Johans gunst hade han ett minne i den Vasaorden, han 1838 erhöll. Någon annan yttre utmärkelse fick han aldrig. Och han behöfde den icke för egen tillfredsställelse, ännu mindre för efterverldens dom.

Gotlands Allehanda.
Onsdagen den 8 December 1875.
N:r 97.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *